26 november 2016
Sågliden – Grövelsjön 11 km
Väder: halvklart
När jag vaknade på morgonen den 26 november var min första tanke. Hur känns kroppen idag? Jag hade varit så trött och haft ont i hela kroppen när jag gick och la mig i Ingemar och Ingvors lilla stuga i Sågliden. Men tänk vad en natts sömn och vila kan göra underverk. Jag var visserligen lite stel på morgonen, men det gjorde inte längre ont och det var inget jag behövde fokusera så mycket på. Till och med foten som jag hade stukat i Idre kändes bättre. Vad skönt. Jag tittade ut genom fönstret. En del moln och en del blå himmel. Den här dagen skulle det ske. Jag skulle gå i mål i Grövelsjön på Fjällfararnas Gröna Band. Jag skulle klara det. På den nittionionde dagen. Det är klart att solen som hade hållit mig sällskap så mycket under min höstvandring skulle vara med mig den här dagen också. För den här dagen skulle vi gå i mål. Solen, min kamera och jag.
Jag hade en tid att passa. Det var lördag och Fjällbua, butiken i Storsätern ungefär en halvmil innan Grövelsjön, skulle stänga klockan 13. Jag räknade ut att jag var tvungen att gå från Sågliden allra senast klockan 11, helst lite tidigare, för att kunna komma till Fjällbua innan 12:30. Då skulle jag ha en halvtimme på mig att handla mat till helgen. Jag hade gott om tid att äta en rejäl frukost i lugn och ro. Under gårdagen hade jag fått i mig för lite mat jämfört med all den energi jag förbrukat, så jag var vrålhungrig på morgonen.
Jag var klar innan klockan 11. Knackade på hos Ingvor, tackade för att jag fått sova i stugan, snackade lite och betalade. Sedan gav jag mig iväg. Vandringen den här dagen var egentligen inte så märkvärdig. Bara elva kilometer kvar av en vandring på 152 mil. Men det är klart att det kändes speciellt. Att komma i mål efter så många dagar, efter så mycket som hänt och så mycket jag sett. Minnen som jag alltid kommer att bära med mig. Det är klart att det kändes märkligt på något vis.
Det blev en fin vinterdag och jag gick till Fjällbua utan paus precis som jag hade planerat. Jag var framme strax innan halv ett och plockade på mig allt gott jag hittade i butiken. Nu skulle det firas minsann. Jag hade planerat att stanna kvar i Grövelsjön även under söndagen, så det blev några extra kilo i packningen de sista kilometerna.
Ryggsäcken var tung och vägen lutade uppåt efter Storsätern. Men vad brydde jag mig om det. Jag var på väg till målet. Jag hade vandrat i augusti, september, oktober och nästan hela november. Nu hade jag bara några kilometer kvar. Det var lite mulet mitt på dagen, men den sista timmen kom solen tillbaka. Vägen var riktigt isig och jag fick gå försiktigt för att inte halka omkull. Strax efter klockan 14 började solen närma sig horisonten vid fjällen bakom mig. Jag hoppades att jag skulle hinna fram innan den försvann helt. Tjugo över två kom jag till skylten som berättade att jag kommit till Grövelsjön. Jag var inte riktigt framme än, men det var ändå ett ögonblick jag var tvungen att föreviga. Den sista biten gick snabbt. Det var en brant och isig backe upp till Grövelsjöns Fjällstation. Halv tre såg jag den första skymten av det jag varit på väg mot under så lång tid och fem minuter senare var jag äntligen framme. Klockan 14:36 satte jag handen på den blå dörren som symboliserar starten eller målet av Fjällfararnas Gröna Band. Det hade gått nästan två veckor sedan jag kommit ner till Ljungris efter att klarat att ta mig över fjällen i Vålådalens naturreservat. Det hade varit hela vandringens höjdpunkt, men det är klart att jag var mer än nöjd att stå här i Grövelsjön den här dagen.
Jag fick lite av den euforiska känslan som alltid utspelar sig i säsongens slutscen i mitt favoritprogram på tv, The Amazing Race. Ettusenfemhundratjugo kilometer, Lappland, Troms, Nordland, Jämtland, Nord-Trøndelag, Härjedalen, Dalarna… and you are the official winner of the… Fjällfararnas Gröna Band. Det här hade visserligen inte varit en tävling, men nog fanns det en vinnare och det var jag. Någon mottagning med Phil Keoghan, champagne, pompa och ståt blev det inte. Inte en miljon dollar i prispengar heller. Jag var helt ensam på hela fjällstationen. Men jag kunde fira genom att äta den chokladkaka jag burit med mig sedan Vålådalen. Den hade gjort ett bra jobb som nödproviant utan att behöva användas. Nu skulle den minsann ätas upp. För att fira… the amazing walk.
Jag bestämde mig för att det första jag skulle göra var att meddela omvärlden att jag kommit fram. Det blev ett blogginlägg där jag för första gången frångick min vana att skriva om vandringen i kronologisk ordning. Något som har slagit mig är de orden jag skrev bara några minuter efter jag nått den blå dörren på fjällstationen. Jag hade precis vandrat 1520 km. Man skulle kunna tro att jag då skulle skriva att det blir skönt att vila, men det skrev jag inte. Jag skrev så här:
”Min första fjällvandring är nu över. Jag hoppas det blir fler.”
Det blev mitt mest lästa blogginlägg, med hittills drygt 500 visningar. Det var förstås inget jag tänkte på där och då. Att så många skulle vara intresserade hur det gick för mig. Helt galet alltså.
Tänk att något som började som en liten idé i somras nu är genomfört. Jag hade tillbringat fyra månader förra vintern och våren i de svenska och norska fjällen. Under början på sommaren hade längtan tillbaka till fjällen varit stor. En tanke började gro att jag kanske skulle prova på att fjällvandra, för det hade jag aldrig gjort tidigare. Jag började läsa på om Jämtlandstriangeln, en klassisk och lättvandrad vandringsled vid Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Den skulle ta tre dagar och lämpa sig bra för nybörjare. Jag fortsatte surfa runt lite på nätet efter mer information och råkade läsa om någon som vandrat Gröna Bandet. Det var här det började spåra ur…
Ju mer jag tänkte på det desto mer lockade tanken mig. Om det var någon gång jag skulle kunna göra en sådan lång vandring var det nu. Jag hade inget jobb, ingen familj och ingen bostad för tillfället. När jag ändå hade tagit en time-out skulle jag kunna göra det ett tag till. Den största anledningen till att jag anmälde mig var att jag faktiskt kunde och att jag hoppades att det skulle ge mig något. Jag såg det som en möjlighet att vända en jobbig personlig situation till något positivt. Det var en unik chans till ett stort och annorlunda äventyr. Så blev det verkligen. Jag hade bestämt mig att ta tid på mig och uppleva så mycket som möjligt under vägen. Redan innan jag började vandringen hade jag planerat in omvägar och toppturer. Jag hade bestämt mig för att gå min egen väg. Ibland följa andras spår och ibland söka egna vägar på fjäll där inga leder fanns. Jag är så glad att jag vågade.
Det största äventyret av alla var förstås min bestigning av Akka, det högsta fjället i Sverige om man räknar höjdskillnaden mellan bergets fot och topp. Dessutom Sveriges kanske vackraste fjällmassiv. Enligt den samiska mytologin är Akka den gudinna som stod för allt det kloka och sköna i världen. Den dagen är något jag aldrig kommer att glömma. På uppvägen hade jag hängt i en klippa med bara fingrarna, med ett stup på ett tiotal meter nedanför mig och fötterna fritt hängande, medan jag letade blint efter någon avsats att sätta foten på. Nervägen hade varit nästan lika svår då jag hade balanserat på en fem centimeter bred regnvåt klippavsats över ett ännu värre stup ovanför den stora Borgglaciären. Jag tänkte att ingenting jag varit med hade någonsin varit svårare och om jag klarade mig ner oskadd skulle inga svårigheter jag har framför mig i livet vara ett större hinder än vad jag upplevde just då. Mina sex dagar genom djup snö i Jämtland har förstås också varit slitsamma, inte minst när jag satt fast med foten i en halvtimme en mörk kväll och ingen annan människa inom en mils avstånd. Alla svårigheter jag hade stött på under vägen hade jag löst på ett eller annat sätt. Erfarenheten kommer jag alltid att ha med mig. Den viktigaste lärdomen är nog att med tålamod, problemlösning och hårt arbete kan man gå hur långt som helst.
Alla förväntningar jag hade haft när jag startade uppe i Treriksröset den 20 augusti har infriats. Äventyr, den fantastiska naturen, friheten att kunna sätta upp mitt tält där utsikten var som finast. Jarred, amerikanen jag vandrade tillsammans med vid Stora Sjöfallet, hade varit lyrisk över vår allemansrätt och att man överallt i våra fjäll kan dricka vattnet direkt från en fjällbäck. Visst är det fantastiskt. Vädret har varit osannolikt bra nästan hela hösten och jag har knappt sett en enda mygga. Desto fler renar som ofta har varit mina enda sällskap när jag har vandrat på orörda fjäll flera mil från civilisationen. Jag har vandrat på steniga stigar och isiga vägar, på hopplös blocksten, genom blöta myrar, i djup vindpackad snö och upp och ner på fler fjäll än jag orkat räkna. Jag har sett norrsken två gånger. Den första gången var det ett sånt häpnadsväckande skådespel att mina allra största förväntningar överträffades.
Vandringen har varit fantastisk och har verkligen gjort underverk med mig. Det är kanske stora ord men jag tycker att jag fått ett nytt perspektiv på livet. Det enkla i att vistas länge i fin natur och färdas till fots mot ett mål gör så gott för både kroppen och själen. Att jag då och då har haft ont är inget som påverkar helhetsintrycket. Allt det positiva en långvandring ger överskuggar det negativa mångdubbelt. Jag har varit helt ensam långa stunder, men jag har också träffat många underbara människor under min vandring. Variationen har varit så mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det har varit en stor upplevelse att få vistas så länge i den kanske vackraste delen av vårt fina land. Den monumentala känslan att kunna leva i nuet utan att behöva tänka på det förflutna eller oroa mig för framtiden har varit fantastisk. Visst har det varit tufft ibland, jag har varit trött, det har gjort ont, men det är så värt det. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra något liknande igen om jag får möjlighet någon gång.
Nej, det har inte varit särskilt svårt att vandra 1520 km. Det har varit betydligt lättare att navigera i mörker på fjället med månen och pannlampan som enda ljuskällor än att veta vart man tar vägen nu.
