25 november 2016
Idre – Sågliden 29 km
Väder: mulet, halvklart på kvällen
Dag 98. Efter att ha vandrat 148 mil genom den skandinaviska fjällkedjan befann jag mig i Idre, på ett Bed & Breakfast mitt i byn. Jag hade nått vandringens sydligaste punkt och skulle nu bara vända norrut och gå de sista fyra milen upp till slutmålet i Grövelsjön. Jag hade fixat nästa boende i Sågliden. Det var nästan tre mil dit och jag hade funderat på om jag skulle ta en tältnatt till och dela upp sträckan, men kommit fram till att det fick bli ett sista kraftprov. Tre mil och tvåhundra höjdmeter uppåt hade jag framför mig den här dagen.
Inför Gröna Bandet hade jag funderat på vad som skulle kunna inträffa för att jag skulle behöva avbryta vandringen. Jag visste att många som försöker lyckas inte ta sig hela vägen. Ofta beror det på någon form av skada. Den kan komma plötsligt eller smygande. Jag hade upplevt smärta många dagar. Det är en stor belastning på kroppen och beror väldigt mycket på packningens tyngd. Det sliter på kroppen att gå så här långt med 20-25 kg packning som jag gjort. Fem kilo upp eller ner gör att packningen kan kännas dubbelt så tung eller hälften så lätt. Samtidigt vet jag inte vad jag skulle kunnat spara in på med tanke på att jag vandrade så sent på året. Jag tänker återkomma med lite tankar om min utrustning senare.
På ett par miljoner steg, med tung ryggsäck, på dåliga och steniga fjällstigar är risken stor att något händer. Att trampa snett och stuka foten är det jag varit mest rädd för att råka ut för. Att bli tvungen till ett längre uppehåll och i värsta fall vara tvungen att bryta. Jag har trampat snett på stenar tusentals gånger, men peppar peppar ta i trä fotlederna hade klarat sig varje gång.
Om det här nu hade varit en fiktiv roman och inte en vanlig fjällvandring skulle författaren förstås stoppa in ett spänningsmoment i slutet. Något som gör att läsaren svävar i osäkerhet och undrar om huvudpersonen kommer att misslyckas eller lyckas. Med bara fyra mil på en asfaltväg kvar till målet är det väl inte särskilt realistiskt att något ska hända på vägen. Jo, vi gör så här. Vi låter huvudpersonen snubbla i hotelltrappan på väg ner till frukosten och skada sig så att hela expeditionen äventyras. Hör ni så fånigt det låter. Som billig kiosklitteratur. Läsarna skulle sucka och tycka att det var så dumt och osannolikt att det var löjligt.
Nu råkar det bara vara så att det här är ingen påhittad historia. Det är en skildring av något som faktiskt har hänt och då måste alla delar av historien komma med. Både triviala och osannolika. Så nu tvingas jag skriva om den här händelsen som både är helt osannolik och faktiskt också helt sann. Jag trampade snett i hotelltrappan på väg ner till frukosten och stukade foten…
Det är klart att Murphys lag måste ha något att säga till om även på min vandring. ”Anything that can go wrong, will go wrong”. Formulerad av ingenjören Edward J. Murphy Jr efter en olycka inom det amerikanska flygvapnet 1949, som berodde på att en tekniker trots noggranna instruktioner anslutit en kabel på fel sätt. Om nu inte denna gamla lag redan är bevisad så är väl det här ändå något som stärker teorin att den styr våra liv. Det finns en variant som säger att ”If anything just cannot go wrong, it will anyway”. Jo tack.
Det blev förstås ett kaos i tankar och funderingar. Jag försökte känna hur det kändes att stödja på foten. Det gick nästan, men det gjorde fruktansvärt ont och då hade jag inte ens ryggsäck på mig. Jag bestämde mig för att vila under förmiddagen tills jag var tvungen att lämna rummet. Att jag skulle tvingas bryta var förstås en orimlig tanke. Att bli tvungen att hoppa på ett ben de fyra milen jag hade kvar kändes betydligt rimligare. Att ta en eller några extra vilodagar var förstås ett alternativ. Bryta var otänkbart. Det intressanta i det är är förstås det perspektiv man får efter att ha kämpat mot ett mål så här länge. Vilken normal människa som helst skulle i en normal situation inte ta på sig en 25 kg tung ryggsäck och halta ut genom dörren med en stukad fot för att försöka gå tre mil på en eftermiddag. Det här var nu ingen normal situation, så det var precis vad jag gjorde.
Jag lämnade Idre klockan 12 och gick åt nordväst. Det gjorde faktiskt mest ont i början. Efterhand som jag fick upp värmen i fotleden minskade smärtan. Jag bestämde mig för att kämpa på. Vid bron över Storån såg jag en vägskylt med texten ”Grövelsjön 38”. Vilken känsla det var att bara få se namnet Grövelsjön och att veta att jag var så nära. Den positiva känslan var faktiskt större än smärtan i foten.
Det var inte bara foten jag oroade mig för. Jag hade hyrt en stuga av Ingvor och Ingemar i Sågliden och jag hade tre mil dit. Jag hade inte tid med några längre pauser om jag skulle hinna dit innan natten. Under förutsättningar att foten höll förstås, för annars skulle det bli en tältnatt.
En halvtimme senare kom jag till nästa skylt. På den stod det ”Grövelsjön 38”. Var det inte samma som den förra skylten? Jag var tvungen att kolla fotona i kameran. Jo, det var samma avstånd på båda skyltarna. Nu var det tyngre igen. En halvtimme och fortfarande lika långt kvar.
Jag gick på utan att ta pauser. Foten kändes fortfarande ok även om jag kände av stukningen. Det var nästan värre med ryggen och axlarna efter ett tag. Och hälarna förstås. Den smärtan brukar komma efter en mil ungefär. Vägen var enformig och gick mest genom en tät granskog. Det kom in fuktig luft och det blev dimmigt.
Jag bestämde mig för att pausa när jag gått halvvägs till Sågliden. Vid en avtagsväg kunde jag gå åt sidan utan att behöva plumsa ut i snön. Jag var ordentligt sliten. Ont i både rygg och axlar. Foten ganska ok. En normal dag hade jag inte gått en meter till, men jag hade bestämt mig. Jag såg så otroligt mycket fram emot att vila och sova inomhus. Att slippa sätta upp tältet i snön.
Från ingenstans dök en äldre pratglad man upp. Det var verkligen skönt att få någon att prata med så jag kunde fokusera på något annat några minuter. Han berättade att han hade träffat Hannah på samma ställe för ett par veckor sedan. Då hade det varit 15-20 minusgrader. Som vanligt hade jag tur med vädret. Inte en enda dag hade jag haft det kallare än tio minusgrader.
Jag fortsatte mot Sågliden och efter vilan blev smärtan i foten värre. När det mörknade försvann dimman. Jag såg stjärnor men ingen måne som gav något ljus. Det fanns inga gatlampor och mörkret var verkligen kolsvart. Det finns inget att skriva om förutom att den här kvällen blev den jobbigaste på hela min vandring. Jag hade hela tiden föreställt mig att slutet skulle vara en barnlek jämfört med början på vandringen. Så hade alla andra sagt. Att det är värst i början när man fortfarande är otränad. Så hade det varit för mig också, men det här dagen var ett undantag. Jag pressade mig hårdare än vad som var sunt. Tog bara en enda paus på nio timmar. Jag hade nog aldrig sett fram emot vila så mycket som den här kvällen. Jag kom fram till Sågliden klockan 21 och pratade lite snabbt med Ingvor som berättade att nyckeln satt i dörren på stugan. Aldrig någonsin hade jag känt mig så sliten. Jag hade ont i precis hela kroppen fast kanske mest i rygg och axlar. Smärtan i den stukade foten tänkte jag inte längre så mycket på, för nu gjorde det minst lika ont överallt. Fötter, ben, knä, rygg, axlar. Jag tog en dusch, men var för trött för att orka laga varm mat. Jag gjorde en macka istället. Vilken märklig känsla. Att ha så ont i kroppen och samtidigt vara så nöjd med dagen. Sedan stupade jag i säng.
