24 november 2016
Foskros – Idre 18 km
Väder: först mulet, sedan halvklart
Planen var att komma iväg tidigt, för jag ville inte komma fram alltför sent den här dagen. Det gick bra. Jag hade ätit, diskat, städat och packat klart redan klockan 8. Jag kände direkt att det hade blivit ett väderomslag igen. Termometern på stugan visade minus sex grader. Det var mulet men mycket klarare och krispigare luft än under den fuktiga gårdagen. Vägen var inte alls lika hal som igår och det var skönt att gå på packad snö igen istället för blankis.
Solen var på väg upp bakom molnen och himlen bjöd på ett mäktigt skådespel. Den blev gul, orange och lila på en och samma gång. Jag hade sett många fina solnedgångar. Det här var nog den finaste soluppgången. Det är väl ändå fantastiskt. Jag hade varit ute och vandrat så länge och ändå var den ena dagen aldrig den andra lik. Naturligtvis är det många moment och händelser som upprepar sig. Blir till en rutin och till slut en självklarhet. Sådant som hur jag packar ryggsäcken, vad jag har på mig, vad jag äter eller hur det känns att komma fram efter att ha vandrat en hel dag. Men en fin soluppgång eller solnedgång. Det blir man inte trött på. Det är lika fantastiskt varje gång och naturligtvis kan jag inte låta bli att ta foton på den.
När jag skriver här på bloggen är jag förstås medveten att jag har läsare som är intresserade av olika saker. Vissa är säkert engagerade i fjällen och fjällvandring i allmänhet, andra har vandrat eller ska vandra Gröna Bandet och är kanske mer intresserade av de praktiska detaljerna. En del är mer nyfikna på vad som händer inuti en människa som lämnar civilisationen, ett socialt liv och går ut och vandrar i ensamhet. Den grejen har fascinerat mig också även om jag aldrig gjort något sånt här tidigare. Jag läste Jon Krakauers bok Into the Wild långt innan den blev en känd film av Sean Penn (filmen har jag däremot inte sett än). Historien om Christopher McCandless liv och det tragiska som hände sommaren 1992 i Alaskas vildmark. Sedan är det förstås många svenska äventyrare som har inspirerat mig och många andra under åren. Jag undrar om Gröna Bandet hade funnits om inte sådana som Göran Kropp, Ola Skinnarmo och Renata Clumska hade banat väg med sina långa och galna expeditioner. Att Gröna Bandet också är ett äventyr bekräftas väl genom att både Christine Hägglund (2013) och Lina Hallebratt (2015) har fått ta emot utmärkelsen Årets kvinnliga äventyrare efter att genomfört bland annat Gröna Bandet.
Jag måste erkänna att jag hade läst och hört om det här med den ”inre resan” innan jag gav mig iväg och aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Det är många som använder det uttrycket i allt ifrån psykologi och religion till personlig utveckling och ledarskapsutveckling. Syftet med min vandring var inte att göra någon inre resa. Jag skulle ju bara ut på ett äventyr lagom utmanande för mig själv. Vandra genom fjällen och uppleva lite fin natur längs vägen. Jag tror att olika människor påverkas av en långvandring på olika sätt. Några tar det som en välbehövlig paus från vardagen och fortsätter sitt liv efteråt på precis samma sätt som innan. För andra är det mer omvälvande. Så har det blivit för mig. Jag återkommer med lite mer funderingar kring det här i ett kommande inlägg.
Jag följde Storån hela dagen. Storån är en älv som har sina nordligaste källor vid Stor-Våndsjön, i Dalarnas nordvästligaste hörn. Den rinner genom Töfsingdalens nationalpark norr och nordost om Storvätteshågna. Den flyter samman med Sörälven i Idresjön och fortsätter därefter med namnet Österdalälven. Efter Siljan går den ihop med Västerdalälven, bildar Dalälven och rinner till slut ut i Bottenhavet. Storån är annars mest känd som ett av Sveriges bästa och mest klassiska fiskevatten. Det är bara flugfiske som är tillåtet och antalet fiskare per dag är begränsat. Detta för att skydda de ursprungliga stammarna av öring och röding. Jag blev lite nyfiken på Töfsingdalen som ska vara en opåverkad naturskog med tallar över 400 år gamla. Den engelska författaren Frank Sawyer har beskrivit Töfsingdalen som en av de mest natursköna platserna i världen. Jag fick förstås hoppa över det området också. Tänk så mycket mer fin natur det finns att upptäcka i Sverige trots att jag redan sett så mycket.
Strax innan Grövelnäset gick en väg in till höger. En genväg mot Grövelsjön, som skulle övergå antingen i en stig eller en vinterled längre fram. En frestande tanke, men nej tack. Inga fler chansningar nu. Jag fortsatte på vägen som här korsade Storån.
Vid elvatiden träffade jag på mina fyrbenta vänner igen. En flock renar gick lugnt över vägen en liten bit framför mig. Jag stannade för att inte skrämma dem så flocken splittras. Jag tog några foton och lät dem passera.
Vid tolvtiden kom en annan gammal bekant tillbaka. Solen. Såja nu var det som vanligt igen. Det blev en skön vandring de sista kilometerna in till Idre. Klockan 13 var jag framme i byn. Jag befann mig nu fyra mil sydost om Grövelsjön. Det var en ordentlig omväg jag hade behövt ta för att gå runt Långfjället. Men jag kände att nu börjar upploppet. Härifrån var det inga fler krokvägar. Bara en fyra mil lång uppförsbacke till Grövelsjön. Så nära nu.
Jag träffade en trevlig man som jag började prata med. Man väcker ju lite nyfikenhet hos en del. Det är väl inte helt vanligt med folk som är ute och vandrar med en stor ryggsäck i slutet av november. Den vanligaste frågan jag får är förstås vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Ju längre söderut jag kommer desto roligare är det att svara att jag har gått från Treriksröset. Den förvånade minen jag får se är obetalbar.
En liten stund senare var jag framme vid Byvägen 30 Mat & Logi i Idre, där jag skulle övernatta. Det hade gått riktigt bra den här dagen. 18 km och klockan var bara tio över ett. Då dök han upp igen. Mannen jag pratat med en stund tidigare. Han berättade att de skulle ha skidtävlingar (FIS-tävlingar i längd) i Idre till helgen. Han var tävlingsledare och hade några priser över och gav mig en jättefin ficklampa. Jag frågade om jag hade vunnit en skidtävling nu och han skrattade. Inte dåligt. Jag som bara vunnit några slalomtävlingar innan. Jag har alltså under mitt liv ställt upp i noll längdtävlingar och vunnit ett pris. Om jag räknar rätt så här i all hast så är min vinstprocent … oändlig…
Han sa att han skulle ringa en vän på Dala-tidningen så de kunde intervjua mig, men jag tyckte att jag hade redan varit i media uppe i Härjedalen så det får väl räcka. Det blev ingen intervju i alla fall. Kanske inte lika stor nyhetstorka i Dalarna som i Härjedalen. Jag har inte riktigt sett behovet i att marknadsföra mig själv. Jag förstår förstås att det är en bra idé om man vill söka sponsorer inför nya äventyr. Några tidigare bandare har haft en medveten mediestrategi och lyckats jättebra på den biten. Jag själv har knappt tagit några selfies under min vandring. Min tanke med min blogg har inte varit att visa upp mig själv utan att visa upp vår fina fjällvärld med mina sydländska ögon. Min berättelse och mina bilder får tala för sig själv.
