23 november 2016
Sörvattnet – Foskros 26 km
Väder: mulet, lite duggregn, lite snö, mest uppehåll
Den här dagen skulle jag vandra in i Gränslandet. Ja, det kallas så. Gränstrakterna mellan Sverige och Norge som samtidigt är gränslandet mellan Härjedalen och Dalarna. Egentligen är det ett enda stort naturområde, men det är uppdelat i nio olika naturskyddade områden som antingen är nationalparker eller naturreservat i Sverige eller Norge. Det var min nittiosjätte dag på Gröna Bandet och en dag som blev väldigt speciell av flera olika anledningar. En lång vandring väntade. Jag hade 26 kilometer till mitt nästa boende som var bokat i Foskros, i Dalarna.
Dalarna!!!
Det kändes nästan overkligt. Den här dagen skulle jag alltså lämna Härjedalen och gå in i Dalarna. Jag hade vandrat genom hela Lappland från norr till söder på 57 dagar, hela Jämtland på 28 dagar och nu alltså hela Härjedalen på 10 dagar. Till detta får jag också lägga hela Skåne från öster till väster som jag hade tillryggalagt under min träning i somras inför den här vandringen. Målet i Grövelsjön var nära nu. Jag trodde förstås att nu skulle jag inte kunna råka ut för fler hinder på vägen. Men vad händer. Ett väderomslag igen.
Det hade förmodligen kommit lite underkylt regn under natten. Det var blankis på vägen. Ungefär som den där dagen för många år sedan då jag var ute och körde på en frusen skogsväg i norra Skåne. Jag hade haft vinterdäck på bilen. Krupit fram i 30 km/h när jag närmade mig en T-korsning. I god tid innan korsningen hade jag börjat trycka lätt på bromsen och inget hände. Bilen höll fortfarande samma fart när jag körde in i korsningen och rakt ner i diket på andra sidan vägen. Ungefär så var vägen den här dagen också. Med den skillnaden att jag inte hade dubbar under kängorna. Jag borde förstås haft med mig broddar, men det går inte att tänka på allt och dessutom måste packningen begränsas. Fast jag vet inte hur mycket det hade hjälpt. Det mest lämpliga att ha på fötterna den här dagen vore ett par långfärdsskridskor. Någon finare skridskois än vägen mellan Sörvattnet och Foskros har jag aldrig sett, inte ens i en ishall.
Jag visste att jag kunde inte ta ut något i förskott även om jag hade klarat av några svåra hinder längs vägen. Jag tänkte på det amerikanska uttrycket ”It ain’t over till the fat lady sings”…
Det svåra var att det fanns ingenstans jag kunde gå för att slippa undan isen. Den sträckte sig till sidan av vägen där en brant snövall tog vid. Jag tog mig framåt i alla fall och inte alltför långsamt. Ibland på den vänstra sidan, ibland på den högra och ibland mitt på vägen. Hela tiden sökandes efter is som skulle kunna ge mig något mer fäste. Jag tänkte hela tiden hur ett fall skulle kännas och om jag skulle klara av att fortsätta efter jag ramlat. Efter jag fallit på vägen upp till Vålådalen hade jag haft ont i flera dagar. Med 20-25 kg på ryggen är det svårt att falla lugnt och mjukt. Att jag skulle halka omkull någon gång under dagen, det tog jag som självklart. Det var snarare en fråga om när och hur våldsamt.
Efter 45 minuter nådde jag den stora milstolpen. Jag stod länge framför skylten. Tog foto. Tänkte. Passade på att ta in intrycken från stunden. På skylten stod på svenska och sydsamiska ”ÄLVDALENS KOMMUN, ÄLVDAELIEN TJÏELTE, DALARNAS LÄN”. Jag hade vandrat genom hela Norrland och hade nu nått gränsen till Svealand. Det hade varit en lång färd. Nu bara en liten punkt att lägga in i mitt CV. Så var det. Under tiden man håller på med något är det stort, viktigt och hela livet. Efteråt blir det ett minne och kanske bara en kontroll bland många andra som passeras under livets orientering. Nåja, jag har i alla fall dokumenterat den här resan ganska utförligt så jag kan ju hoppas att den inte försvinner i mängden. Men jag var inte riktigt klar än. Fyra dagar i norra Dalarna återstod.
Jag passerade några småbyar längs vägen. Vid Fjätvallen en raksträcka och en till synes oändligt lång uppförsbacke. På kartan ser jag nu efteråt att det bara var drygt en kilometer. En obetydlighet i de här sammanhangen, men det visuella ger intryck. En timme senare kom jag till sjön Klutsjön och den lilla byn med samma namn. Nästa milstolpe. Jag hade vandrat så långt att jag nu var på samma breddgrad som Grövelsjön och bara tre mil fågelvägen till mitt mål. Fast däremellan ligger Långfjället. I verkligheten var det mer än dubbelt så långt. Att ta genvägen över myrar och fjäll var inget jag övervägde. Att gå sju mil på väg skulle gå betydligt fortare och mycket mindre riskfyllt. Det visste jag.
Jag passerade fjäll, vattendrag, myrar och små gamla timrade fäbodar. Det var ett fint både natur- och kulturlandskap här uppe i det nordvästra hörnet av Dalarna. Vid Grundagssätern tog jag en snabb fikapaus. Ibland var det uppehåll och ibland kom nederbörd. Lite duggregn som nu börjat övergå i ett lätt snöfall. Inget läge att sitta ner och njuta av vädret alltså. Jag hade gått sedan tidigt på morgonen och jag visste att jag inte skulle hinna fram före det mörknar. Efter Grundagssätern blev vägen lite mindre isig och på något sätt lyckades jag hålla mig på benen hela den här dagen. Det är inget annat än ett mirakel.
Jag hade fått veta att Foskros är en utsträckt by som dessutom är uppdelad i två delar. Jag skulle alltså fortsätta genom byn och ut från den. Gå ytterligare en kilometer och där fortsätter samma by. Fast egentligen är det ju två byar som båda heter Foskros.
Jag kom till slut fram till en skylt som berättade att jag hade kommit fram till mångsysslaren Roland. Fast riktigt så stod det inte på skylten, men jag förstod att jag var framme. På skyltarna stod det ”Taxi, Stugor uthyres, Fiskekort, Ved, Båt”. Ja så är det, om man ska försörja sig här uppe får man vara beredd på att ha många olika jobb och det hade Roland. Den här dagen hade han hållit på med snöröjning. Men det blev en dag som gick med förlust och inte ens hundralapparna han fick av mig kunde få det att gå plus. Han hade råkat backa in i en bil med traktorn när han körde bort snö och det blev dyr historia.
Vi satt och snackade en stund i stugan jag hyrt av honom. Jag fick veta lite om namnet på byn, som betyder ungefär Foskans åmynning. Foskan är en å som har sina källflöden uppe på Långfjället väster om Storvätteshågna (Dalarnas och Svealands högsta topp) och rinner vid Foskros ut i Storån.
Jag befann mig nu ett par mil sydost om Grövelsjön. Tre dagar kvar. Bara tre dagar. Helt galet alltså.