22 november 2016
Högvålen – Sörvattnet 14 km
Väder: mulet och lätt snöfall
Jag hade gått två kilometer den här dagen när jag passerade en stor skylt av trä på vänster sida av vägen. ”Pilgrimsleden” stod det med stora bokstäver på den översta av de horisontella plankorna. Det väckte min nyfikenhet. Jag har ju tidigare kommit fram till att min vandring har stora likheter med de ursprungliga medeltida pilgrimsvandringarna som ofta hade religiösa motiv. Men en pilgrimsled här? Mitt i Härjedalen. Till vad? Varför? Jag var tvungen att ta reda på historien bakom och så här ligger det till.
Vi får gå tillbaka till vikingatiden och Olav Haraldsson, som föddes i Norge på 990-talet. Som ung härjade han på vikingafärder både österut och i västra Europa. Han valdes till kung över delar av Norge och lyckades senare ena hela Norge till ett land. Han ville kristna den norska befolkningen men mötte på motstånd från både de norska bönderna och andra hövdingar. Efter strider med den dansk-engelske kungen Knut den store (Sven Tveskäggs son) som hade bönderna på sin sida, var Olav tvungen att fly från Norge. Med hjälp av den svenske kungen Amund lyckades han samla ihop en här och gjorde ett försök att återerövra den norska kronan. Han seglade till Selånger och gick med sina män genom Medelpad och Jämtland på en väg som då användes för resor mellan Östersjön och Atlantkusten. När de kom till Stiklestad i Norge den 29 juli år 1030, möttes de av en stor bondehär. Vid slaget dödades kung Olav och ett år efter slaget blev han helgonförklarad. Han blev Nordens förste och störste helgon, i Sverige ofta kallad Olof, men i Norge Olav den hellige. Graven placerades i ett kapell i staden Nidaros, nuvarande Trondheim. Kring graven byggdes den katedral som numera kallas Nidarosdomen och anses vara Norges nationalhelgedom. Någon detalj har jag nog missat i den här historien för hur en viking som krigade och plundrade och dessutom stred mot bönderna i sitt eget land kunde bli den populäraste figuren i Norge genom alla tider, det får jag inte riktigt ihop. Kanske var det på grund av det som hände fem år efter Olavs död? Då lyckades hans son Magnus den gode med svensk hjälp att återerövra kronan och blev kung av både Norge och Danmark. Men det är en helt annan historia.
Historien har många likheter med den om Santiago de Compostela i Spanien. Efter Olavs död växte kristendomen sig stark både i Norge och i Sverige och ganska snart började de medeltida pilgrimsvandringarna till Nidaros. Man följde små stigar som så småningom blev till leder. Den leden som idag kallas S:t Olavsleden sträcker sig mellan Selånger i Medelpad till Trondheim. Samma väg som Olav Haraldsson färdades på sin väg mot Stiklestad. Pilgrimerna vandrade även söderifrån under medeltiden på sin väg mot Nidaros. Den viktigaste av dessa är Romboleden som sträcker sig från Mälaren till Trondheim via Västmanland, Dalarna, Härjedalen och in i Norge vid Skarvdörrspasset, där den går samman med Jämt-Norgevägen. Det slättlandskap som låg norr om Mälaren (nuvarande Västmanland och Uppland) kallades under medeltiden för Rombolandet, därav namnet Romboleden.
Vallfärdandet tog riktig fart på 1200-talet och då byggdes också många kapell längs lederna. Nu hade jag inte några religiösa stolligheter som syfte med min vandring, men jag tror att likheterna är många jämfört med de medeltida pilgrimsvandringarna. Lederna var ofta vandrings- och ridstigar som inte var farbara med häst och vagn. En tuff vandring och långa avstånd genom obebodda trakter. Raststugor längs vägen som skydd för vandrarna. Inte minst mot rövare som var betydligt vanligare i de här trakterna på medeltiden än idag. Fast då kallades de för själastugor. Där kunde pilgrimerna övernatta gratis mot att de högg ny ved innan de fortsatte vidare. Känner jag igen mig? Jag hade fått bo gratis i Lottas stuga. Ved hade jag i och för sig inte behövt hugga den här dagen då skjulet var fullt med färdighuggen ved, men jag hade sett till att fylla på vedstället inne vid kaminen efter mig.
Under 2000-talet har några av de här historiska pilgrimslederna till Nidaros återskapats. År 2010 utsågs Nidarosvägarna av Europarådet till europeisk kulturväg. Var det då vid Romboleden som jag nu befann mig? Svaret är nästan… Den egentliga Romboleden passerar 5 km öster om Högvålen, men den 30 km långa leden mellan Högvålen och Lofsdalen går vid Fruhågna ihop med Romboleden. Det är säkert en fin led, men visst snyltar de lite grand på namnet då de namngav denna korta led till ”Pilgrimsleden”. Så nu vet jag det mesta om bakgrunden till den skylt jag precis passerat. Tänk att det kan finnas så stora och dramatiska historier bakom de enklaste ting ute i naturen.
Det var ganska milt den här dagen. Bara någon enstaka minusgrad. Även den här dagen såg jag en stor fågel flyga längs vägen och den här gången är jag ännu mer säker att det faktiskt var en orre. Eftersom jag inte har något foto på denna säger vi att det är så. Jag hade en promenad på 14 kilometer och hade förberett för en lunchpaus med en färdig tunnbrödsrulle och varma koppen i en termos. Efter knappt fyra timmar kom jag till vägskälet vid den lilla byn Sörvattnet som består av bara några enstaka gårdar. I morgon skulle jag gå vägen åt höger här, men nu var jag på väg hem till Thure och Svea. Deras gård var den första efter jag svängt vänster vid vägkorsningen. Det var faktiskt tredje gången i år som jag färdades på denna väg, även om det bara var ca hundra meter till gården där jag skulle övernatta. Den 24 januari och 21 april hade jag kört förbi här förra vintern och våren. Nu var jag ute på Gröna Bandet, men den här dagen var det ett vitare och vintrigare landskap än någon av de andra dagarna.
Jag befann mig nära Lofsdalen och jag har förstått att det är dit man ska bege sig om man vill se vilda björnar i Sverige. Någon björn fick jag inte se och jag har inte riktigt bestämt mig om det var tur eller otur.
Thure och Svea var också jättegenerösa och lät mig bo i deras gäststuga utan att jag behövde betala något. Tusen tack för gästfriheten. Den finns alltså inte bara i Jämtland utan också i Härjedalen. Vid ytterdörren till min stuga hängde en handgjord liten skylt med en text. Skriven på en till synes svårbegriplig härjedalsk dialekt, men på något sätt förstod jag innebörden i samma stund som jag läste orden.
Jag passade på att fördjupa mig lite i lofsdalsmål. Ordet snö finns det naturligtvis inte bara en översättning till. Här uppe är snö en så stor del av livet att det såklart måste finnas många olika betydelser av snö såsom domp, kavle, opplegû, snöel, tussut, flure och fônnj. Svenskan är bra allt ett fattigt språk…
Men tillbaka till skylten på Thure och Sveas gäststuga. Vilken bra sammanfattning av hela min höstvandring genom den skandinaviska fjällkedjan.
”Dâ ä vursjen villder häll sämmer snarare tvhärtum”
