21 november 2016
Ränningsvallen – Högvålen 7 km
Väder: mulet, lite sol
När jag tittade ut genom fönstret på morgonen såg jag att det kommit en decimeter snö till under natten. Lite senare blev jag intervjuad och fotograferad av Åsa. Jag visste ju inte att jag hade råkat hamna hemma hos en journalist, så det blev en liten artikel i Tidningen Härjedalen om årets siste vandrare. Det måste väl ändå ha varit nyhetstorka den här dagen då jag hamnade på topplistan bland de mest lästa nyheterna i tidningen. Det var jag och så Tord Grip, från Ytterhogdal i Härjedalens kommun, som fick hederspris på fotbollsgalan den här dagen.
Vandringen denna dagen blev kort. Bara sju kilometer i en svag uppförsbacke som avverkades på två timmar. Skylten utanför byn berättade vart jag var. Högvålen, Sveriges högst belägna by 830 m.ö.h. Jag skulle få bo i en stuga hemma hos Lotta, som inte var hemma under tiden jag var där. Efter lite letande hittade jag nyckeln och kom in i stugan. Det var bara 10 grader inomhus, men Lotta hade sagt att jag fick ta ved i vedboden och elda med. Men innan jag började göra eld i kaminen skickade jag som vanligt en GPS-signal från SPOT-sändaren. Jag tryckte på OK-knappen som jag brukar göra varje kväll. Bara tre gånger under hela vandringen hade jag tryckt på knappen som skickade iväg meddelandet att ”det är jobbigt nu”. Lite ont i kroppen räknas inte som jobbigt i det här sammanhanget. Efter att bara gått sju kilometer och en skön brasa väntade så var det här definitivt inte en av de jobbiga dagarna.
Efter en stund var det en varm och go brasvärme i stugan. Ensam i en stuga igen. Så skönt. Vid det här laget började en konstig känsla infinna sig. Glädjen över att jag skulle klara Gröna Bandet hade lagt sig och nu började ett vemod ta över. Förnimmelsen att det snart var slut.
