20 november 2016
Tännäs – Ränningsvallen 21 km
Väder: halvklart
Jag hade haft min sista vilodag i Tännäs. Var det något jag hade missat i planeringen så var det behovet av vilodagar. Min plan hade varit sex stycken. Nu hade jag haft min trettonde vilodag. Halva min försening på två veckor berodde alltså på att jag hade tagit fler pauser än jag tänkt mig. Den andra halvan berodde mest på att jag missat det faktum att det är mörka kvällar på hösten. Det är lite komiskt egentligen. Här försökte jag tänka på de minsta detaljer som vad mina strumpor väger och hur många energibars som går åt för varje etapp och så missade jag något så självklart. Med facit i hand så borde jag förstås haft större marginaler och startat några veckor tidigare. Att kunna ta vilodagar var en lyx jag inte gärna skulle velat vara utan, även om jag rent fysiskt hade klarat av att gå fortare.
Samtidigt är jag så imponerad av de som springer Gröna Bandet eller går snabbt på runt halva den tiden jag har tagit på mig. Sådana som Kari och Torkel som startade vid Treriksröset två veckor tidigare än jag och var i mål innan jag ens nått polcirkeln, samtidigt som de hann med att blogga på kvällarna. Eller som tvillingsystrarna Waara som är så inspirerande med sin livstil som kombinerar friluftsliv, träning och musik. Dessutom är de mästare i att marknadsföra sig själva. Har ni inte sett de sköna filmerna från deras Gröna Bandet-vandring i somras så rekommenderar jag er att göra det. Värst av alla förstås Daniel Roxvret som för tio år sedan levde på läsk och pizza, satt i soffan och spelade datorspel och vägde 125 kg. Nu ultralöpare och satte i somras ett galet rekord när han sprang från Grövelsjön till Treriksröset på 24 dagar. Det bara bekräftar det jag varit inne på tidigare. Det går att genomföra de Gröna och Vita Banden på så många underbara sätt och inget är mer rätt eller fel än något annat. Det gemensamma är naturligtvis upplevelserna man får genom att vandra, springa eller åka skidor i den skandinaviska naturen under en längre tid. Att få jobba med kroppen medan huvudet får vila. En välbehövlig paus från en annars ofta så stressig tillvaro. Men också det nya perspektiv på livet som man så att säga får på köpet.
Jag lämnade Tännäs vid halvtio och gick söderut på väg 311. Vädret hade blivit finare igen. Det höll sig kring halvklart större delen av dagen. Solen var rakt framför mig och så låg att skärmen på min mössa inte längre skyddade ögonen. Jag hade inga solglasögon med mig och den här dagen saknade jag dem mer än någonsin. Det var en liten fin väg och inte så mycket trafik. Det hände inget speciellt under dagen förutom att Lotta, som jag hade hyrt en stuga av nästan dag, stannade och pratade lite.
Vid halvfyra var jag framme i Ränningsvallen (som det står på vägskylten) eller Rändingsvallen (som byn heter på kartan). En liten by med fem gårdar. För drygt fem år sedan ansökte byalaget om att det officiella namnet skulle bytas till Ränningsvallen. Det namnet som byborna själva använder och dessutom posten och Trafikverket. Men Riksantikvarieämbetet och Lantmäteriet tyckte inte att det var tillräckliga skäl för att byta så nu lever byn fortfarande vidare med två olika namn då myndigheterna inte verkar komma överens. Så märkligt. Nu har byn egentligen tre namn, för byborna har satt upp en egen skylt där byn börjar. På den står det ”Kalendergubbarnas by”, efter den berömda Gubbkalendern Härjedalingar med äkta lättklädda glesbyggdsgubbar. Efter några års uppehåll är den tillbaka för 2017 och det är Åsa Evertsdotter, som jag var på väg till, som håller i den.
Jag hade hyrt ett rum, med kök och dusch av Åsa och Olle. På kvällen bjöd de in mig till middag och jag tackade ja. Det var gott och trevligt, med efterrätt och allt. De hade samtidigt bjudit in Åsas son, en kompis till honom och en hund, förutom de två hundar som redan fanns i huset. Oj, vad livat det blev. Jag var inte alls van att umgås med så mycket ljud och rörelse omkring mig. Det är märkligt så fort man vänjer sig vid att vara ensam. Jag som inte hade varit ensam på många år och alltid haft mycket folk omkring mig tidigare. Nu var det ensamheten som var normen. Det kändes inte svårt att umgås med så många, men väldigt annorlunda. Den här dagen var det tre månader sedan jag ensam vandrat in på den där stigen söderut vid Treriksröset. Den här tiden hade definitivt påverkat mig mer än jag insett.
