14 november 2016
Ljungris – Ljungdalen 10 km
Väder: mulet
Jag hade gått och lagt mig tidigt på kvällen. Sovit bra utan några besök av renspöken vad jag vet i alla fall. Redan klockan nio hade jag kommit iväg och det får man säga är tidigt för att vara mig. Den här dagen hade jag något stort att se fram emot. Civilisationen!
Jag hade bara en mil på väg kvar till vandrarhemmet i Ljungdalen. Nästa viktiga mål och det var nästan overkligt att jag var så nära nu. Två gånger hade jag varit så fast på fjället att det hade tagit mer än en halvtimme att ta mig framåt fem (5!!!) meter. Jag hade tvivlat många gånger. Jag hade varit så trött att jag var nära att inte orka mer, men nu hade jag bara en lätt promenad med snöskor på en fin skogsväg med skoterspår i nedförsbacke.
Att gå med snöskor på en mjuk väg gick riktigt bra. Det sviktade så skönt och snöskorna var så lätta att gå med att jag faktiskt föredrog det här jämfört med vandringskängor på asfaltsväg. Jag kunde gå utan att få ont i fötterna och det var värt hur mycket som helst. Att det lutade neråt hjälpte förstås också till. Tvåhundra meters höjdskillnad och det kändes som jag flög fram när jag gick i den svindlande hastigheten av nästan tre kilometer i timmen. Det tog bara tre och en halv timme innan jag var framme i Ljungdalen, en fin liten fjällby där nästan alla hus är rödmålade trähus med vita knutar. Här fanns en Ica-affär som även fungerade som postombud och i huset intill en pizzeria som hade öppet alla dagar i veckan utom en. Med andra ord här fanns allt jag behövde och lite till.
Jag frågade efter vägen till Dunsjögården, eller som den också kallas STF Vandrarhem Ljungdalen. Jag gick med snöskorna på hela vägen fram till dörren. Knappade in dörrkoden jag fått av Eva som äger och driver vandrarhemmet. Vilken känsla det var att komma inomhus. På en sådan här vandring lär man sig verkligen att uppskatta sådant som vi egentligen tycker är så självklart nuförtiden. Som värme, vatten och pizza…
Det blev förstås ett besök på pizzerian på kvällen. Restaurang Fjällsippan, som drivs av två tyskar och ligger vägg i vägg med Ica-afffären. Det var var inte direkt någon trängsel och jag behövde inte boka bord. Jag var den enda gästen och en rejäl pizza fick jag. Dessutom Zeunerts Höga Kusten, en blandning av 70% lager och 30% ale.
Lite senare träffade jag Eva som hälsade mig välkommen till Ljungdalen. Jag kände redan att jag gillade stället och billigt var det också, så jag sa att jag ville stanna i två nätter.
Två mil väster om Ljungdalen ligger Helagsmassivet och här passerar de flesta som vandrar Gröna Bandet. Jag tyckte förstås att det var synd att jag missade det området som ska vara så fint, men alternativet att ge sig ut på fjället en gång till. Det fanns bara inte. Nu ligger Ljungdalen lite utanför den vanliga Gröna Bandet-rutten, men för alla andra som har vägarna förbi så kan jag verkligen rekommendera Dunsjögården.
Nästa dag hade jag bara två aktiviteter. Att skicka tillbaka snöskorna till Åre och att försöka hitta någonstans att bo nästa natt. Det förstnämnda gick bra. Det andra betydligt sämre. Jag fick hjälp på turistinformationen som ringde flera telefonsamtal för att försöka hjälpa mig. Ja, den lilla byn med 127 invånare har faktiskt en turistinformation som är öppen dagligen även i lågsäsong. Här känner man sig verkligen välkommen som gäst. Men det började sakta gå upp för mig vad jag på väg mot. Granne till en av de mest gästvänliga byar jag varit i, där ligger Sveriges mest ogästvänliga by.
Även denna dagen var jag jag enda gäst på Restaurang Fjällsippan. Det blev en annan pizza den här kvällen, men drickat blev en Höga Kusten igen. Jag kände att jag hade en bra anledning att fira dubbelt.
