13 november 2016
Gåertiestjaerhvie – Ljungris 10 km
Väder: mulet och svag vind
Jag vaknade i mitt tält klockan 07:30 efter att ha sovit över tolv timmar. Jag hade varit utmattad när jag kröp ner i sovsäcken vid sjutiden på kvällen och somnat snabbt. Jag befann mig vid Härjångsfjällen på 1000 meters höjd ungefär två kilometer rakt öster om toppen 1204. Min tältplats låg en liten bit från vinterleden och i jämnhöjd med Vålåtjärnarna. Gårdagen hade trots ansträngningarna gått bättre än förväntat och jag hade tagit mig fram sex kilometer i snön. En kilometer längre än jag siktat in mig på. Det var minus tio grader när jag satte upp tältet och jag hade ändå inte frusit under natten. Jag tittade på min lilla termometer. Den visade plus åtta grader. Så varmt hade jag inte haft på länge i tältet. Jag var lite förvånad att jag hade det så varmt för ute var det 5-6 minusgrader. Den enda troliga förklaringen är att jag hade hittat en plats skyddad för vinden bakom en stor snödriva. Det var i alla fall uppenbart att det hade blivit ett väderomslag under natten. Från klart, kallt och blåsigt till mulet och en betydligt svagare vind. Men jag klagade inte. Det var ingen dimma så sikten var fortfarande ok även om det inte var en lika fin och gnistrande vinterdag som igår.
Jämfört med hur jag hade föreställt mig de södra Jämtlandsfjällen så var det tummen upp för vädret. Jag hade hela tiden varit inställd på att jag någon gång skulle råka ut för den värsta snöstormen när jag var uppe på de här fjällen. Kanske för att jag hade läst Helenas blogg från hennes vandring 2015. Jag hade i alla fall kläder och utrustning för betydligt värre förhållanden än de nuvarande. Men om vädret hade varit bättre än förväntat så var snön på marken betydligt tuffare. Jag är helt säker på att jag aldrig hade klarat ta mig fram utan snöskorna. Nu hade jag kommit halvvägs på min snövandring mellan Vålådalen och Ljungdalen och jag inbillade mig att jag hade det värsta bakom mig. Jag hade i alla fall tagit mig upp på ledens högsta punkt och hade inga fler branta uppförsbackar framför mig.
Nu var det här verkligen ingen plats där jag kunde ta ut något i förskott. Redan vid frukostförberedelserna inträffade nästa missöde. Stativet till köket lossnade igen när jag höll på att koka upp vatten. Inga nya brännskador den här gången. Efter olyckan på Jållektjåhkkas sluttning för över en månad sedan hade jag varit extrem noga med att inte ställa gasköket nära tältet. Men det var ändå förödande. Jag som både hade plågat mig själv och inte druckit tillräckligt och dessutom hoppat över varm mat under gårdagen bara för att spara på gasen. Nu fick jag börja om från början. Att äta kall frukost var otänkbart. Det enda sättet att få upp och hålla värmen var att börja dagen med varm dryck. Jag fick smälta snö igen och låta den koka upp. Det tog lång tid och det var otroligt stressande att se min dyrbara gas brinna upp helt i onödan. Det helt primära målet nu var att ta mig till civilisationen innan gasen tar slut och helst med min reservbehållare som säkerhetsmarginal.
Den här morgonen fattade jag också ett nytt och viktigt beslut. Jag planerade om dagens färdväg. Min tanke hade hela tiden varit att ta mig till rastskyddet vid Ljungan för att där kunna sova inomhus och koka vatten på en vedkamin istället för att slösa på min gas. Jag uppskattade att jag skulle kunna ha tagit mig till Ljungan på en dag. Men det fanns ett potentiellt problem med den rutten, som jag inte hade tänkt på tidigare. Jag skulle gå på en markerad sommarled och behöva passera ån Ljungan två gånger. Med gårdagens skräckupplevelse i minnet när jag tagit mig över Härjångsån som inte var helt istäckt, såg jag risken framför mig. Ljungan såg bred ut på kartan, åtminstone vid den nedre bron. Jag hade ingen aning om bron var fast eller om den också var upptagen för vintern. Jag vågade helt enkelt inte chansa.
Alternativet var att lämna de markerade lederna och gå öster om Ljungan hela tiden. Det såg inte oproblematiskt ut där heller. Ett antal mindre bäckar som skulle passeras. Flera småsjöar. Oklart om det fanns tjärnar som inte fanns utmärkta på kartan. Dessutom lite myrmark. Allt detta var dolda faror under det vita snötäcket. Det var verkligen inget självklart val. Oavsett vilken väg jag tog skulle risken för ett iskallt bad finnas. Mitt beslut blev att fortsätta på leden mot Ljungan och Helags i en och en halv kilometer och sedan ge mig ut på det fjäll där inga leder finns. Ja, förutom då vinterleden över Vålåsjön, men det såg jag inte som något alternativ. Isens hållbarhet kunde jag inte lita på. Det hade jag lärt mig av egen erfarenhet.
Jag visste att det skulle bli minst en eller ett par nätter i tält till innan jag var framme i Ljungdalen. Det var bara att stålsätta sig, ta det lugnt och försiktigt och hoppas att turen var på min sida.
Jag kom iväg vid halvelvatiden. På vägen tillbaka mot leden passerade jag bäcken jag gick ner i kvällen innan. Det var fortfarande ett svart hål i snön som minne av den händelsen. Ett annat minne var att min högra känga fortfarande hade ett tjockt lager is på sig. Det hade visserligen blivit varmare, men det var fortfarande ett antal minusgrader. Jag hittade några djurspår i snön som jag fotograferade. Jag har försökt artbestämma dem, men jag är osäker. Spåren är ca 6 cm stora. Jag gissar nog på lodjur, men det skulle nog lika väl kunna vara en fjällräv. Dessa har faktiskt ganska stora likheter och spåren i den djupa snön är inte jättetydliga. Finns det någon spårexpert där ute får ni gärna ge er input.
Jag hade sett ut på kartan var jag skulle lämna leden. Ungefär 500 meter efter skoterleden mot Vålåsjön skulle jag skapa min egen led. Där vinterleden fortsätter i en svag högersväng mot Ljungan, där skulle jag vika av åt vänster och ge mig ut i det okända. Den här dagen skulle kartan i Galileo-appen i min iPhone bli extra viktig. Kanske den viktigaste kartnavigeringen på hela vandringen. Jag var tvungen att ha detaljkoll på var jag befann mig i förhållande till småtjärnarna. Jag ville verkligen inte testa isen i onödan. Det var mycket vatten att passera och på ett ställe hade jag bara 50 meters marginal när jag skulle gå mellan två tjärnar. Jag såg på ett ungefär var tjärnarna fanns, men exakt var vattnet började gick inte att se.
Snön som kom för några dagar sedan hade börjat att sätta sig och var inte längre lika djup som runt Vålåstugan dagen innan. Den bar bättre och det gick riktigt bra att gå med snöskor utanför lederna den här dagen. Jag tog sikte på det enormt stora rengärdet som ligger sydost om Härjångsfjällen. På kartan ser det ut att vara över sju kilometer långt och fyra kilometer brett. Min plan var att orientera mig fram mellan småtjärnarna till inhägnaden och därefter följa detta ner mot Ljungris.
En timme efter jag lämnat leden kom jag utan nya missöden fram till det långa renstängslet. Det sträckte sig från den plats där jag befann mig och långt in i horisonten. Naturligtvis såg det långt ut men det var samtidigt skönt att ha något att fästa blicken på samtidigt som jag inte längre behövde navigera med kompass och GPS. Förutom stängslet fanns här inget annat än ett vitt plant snöfält. Fram hit hade det hade gått riktigt bra. Jag hade tagit mig framåt tre kilometer på två timmar. Oj vad nöjd jag var.
Jag skulle kunna följa renstängslet framåt i fem kilometer. Risken för att jag skulle gå ner mig i en tjärn kändes inte längre så stor för inte skulle dom väl dra ett staket rakt genom en sjö. Myrar och bäckar visste jag däremot att jag hade framför mig. En timme senare, eller mera exakt klockan 13:41 kom jag till nästa milstolpe. Efter 28 dagar genom Jämtland hade jag nått gränsen mellan Jämtland och Härjedalen. Känslan var obeskrivlig. Jag kunde skymta skog i dalen nedanför med vidsträckta kalfjället. För första gången kände jag att…
… jag kommer nog banne mig att fixa det!
Mobiltäckningen hade kommit tillbaka och jag kunde meddela omvärlden var jag befann mig och att det gick bra för mig. Jag var faktiskt inte först att gå den här rutten. En lång sträcka följde jag några stora djurspår. Den här gången fick jag för mig att det var älgspår, men finns det verkligen älg uppe på kalfjället på vintern? Jag tycker de var lite väl stora för att vara renspår. Jag försökte följa spåren även om de inte gick raka vägen hela tiden. Jag hade en tanke med det. Om det fanns ett osynligt vattendrag under snön så borde det synas i spåren. Jag får tacka min älgkompis, för jag lyckades ta mig hela vägen utan att trampa ner i någon bäck den här dagen.
Det lutade svagt nedför, vilket var betydligt lättare än att gå uppför med snöskor. Jag hade inga problem med vare sig bäckarna eller myrarna jag passerade. Till vänster om mig såg jag ledmarkeringarna komma från Vålåsjön. Jag skulle snart nå den leden jag gått mer eller mindre parallellt med i fyra timmar. Klockan var 15:25 när jag kom fram. Jag blev helt överväldigad. Det var nog det mest känslofulla ögonblicket på hela vandringen. Jag hade sett fram emot det här i fyra dagar och varit långt ifrån säker på att jag skulle lyckas. Det var en kilometer ovanför Ljungris. Jag var nästan tårögd när jag tog första steget på på det.
SKOTERSPÅRET!!!!
Jag hade klarat det. Jag hade ingen mer orörd snö på kalfjället att gå i. Inga sjöar att riskera gå ner mig i. Inga bäckar och inte ens en enda myr behövde jag längre oroa mig för. Ingen risk att gå vilse. Skoterspåren skulle leda mig till renslakteriet vid Ljungris. Därefter en mil ner till Ljungdalen och sedan bara 18 mil väg kvar till Grövelsjön. Det kändes som en kort spurt på upploppet i jämförelse med de nästan fyra mil jag tagit mig i djup snö över fjället från Vålådalen. Jag provade att ta av mig snöskorna för att testa om snön bar mig utan dem. Det gjorde den inte. Jag sjönk ner ett par decimeter i varje steg. Med snöskorna på klarade jag av att hålla mig på ytan. Här fungerade de optimalt. På ett mjukt och slätt skoterspår. I sådan snö kunde jag traska på utan några som helst ansträngningar. Jag tänkte att Vita Bandet med snöskor på ett fint skoterspår i mars hade inte varit en omöjlighet, men låt det stanna vid en tanke för guds skull.
Jag fortsatte ner till Ljungris där den oplogade bilvägen började och skoterspåret fortsatte. Jag gick ytterligare en kilometer på vägen genom skogen medan jag letade efter en lämplig tältplats. Den sista natten i tält innan civilisationen i Ljungdalen. Jag hade fortfarande inte behövt använda min reservgasbehållare. Ingenting kunde stoppa mig nu.
Min sista tältplats på fjället blev en märklig historia. Jag såg en stig gå in till höger i skogen och tänkte att där kanske jag kan hitta liten glänta för mitt tält. Jag gick in på stigen och passerade några renhorn som stack fram ur snön. Där stigen tog slut fanns en lagom stor öppning i skogen. Vilken perfekt tältplats tänkte jag. Som vanligt började jag med att platta till den djupa snön med mina snöskor. Efter ett tag reagerade jag på att det luktade päls, men hade ingen aning om var det kom ifrån. Sambandet klarnade när jag såg några tussar renhår sticka fram från snön jag precis plattat till. Vad sjutton var det för plats jag hade hamnat på. Det var väl doften jag oroade mig mest för men jag orkade inte leta upp en ny tältplats. Jag fortsatte fundera på vad som egentligen fanns under snön. Vilka märkliga saker som händer på min vandring. Hade jag slagit upp mitt tält på en renkyrkogård på en undangömd plats i skogen?
Men den allra största känslan var att mina odds att klara Gröna Bandet hade stigit betydligt. Från denna stund skulle jag inte längre behöva ge mig upp på fjället igen. Det skulle förstås krävas en stor omväg, men alternativet var otänkbart. Inga fler snöäventyr lockade. Det viktiga nu var att komma fram till Grövelsjön och gå i mål på Fjällfararnas Gröna Band.
