12 november 2016
Vålåstugan – Gåertiestjaerhvie 6 km
Väder: soligt – halvklart
Jag sov faktiskt ganska bra under natten trots att brandvarnarna i rummen intill tjöt hela natten. Det var kallt i rummet så jag kunde ligga med sovsäck och mössa som ett extra skydd för öronen. När jag gick upp blev det värre och det blev många monologer där både svordomar och STF förekom tillsammans i samma mening. Trots oljudet var jag väl medveten om att det inte skulle bli den jobbigaste upplevelsen den här dagen. Nej, nu skulle jag ut på fjället igen och jag visste redan på morgonen att nästa natt skulle jag sova i ett kallt tält på kalfjället.
Min förhoppning när jag lämnade Vålådalen två dygn tidigare hade varit att ta mig första dagen till Vålåstugorna och nästa dag till rastskyddet vid Ljungan. Jag hade lyckats ta mig fram genom snön till Vålåstugan men det hade tagit dubbelt så lång tid. Det var en helt orealistisk tanke att jag skulle kunna ta mig vidare till Ljungan på en dag. När Hannah gick denna sträckan för några veckor sedan hade hon tagit lunchpaus i rastskyddet. Sedan dess hade det säkert kommit en halvmeter nysnö som lagt sig i ojämna högar på fjället. Det skulle i bästa fall krävas två dagar för mig att att gå samma sträcka.
Under gårdagen hade jag lyckats hålla en snitthastighet på ungefär en kilometer i timmen. Sista biten upp till Vålåstugan, en 20 meter hög och 350 meter lång backe hade varit tung och den hade tagit mig 45 minuter. Den här dagen hade jag en backe med 120 meters höjdskillnad framför mig. Det låter kanske inte så högt men i knädjup vindpackad snö är det tufft även med snöskor på fötterna. Min största oro. Att snön skulle ligga meterdjup på sluttningen. I så fall skulle det kanske ta dagar för mig att gå uppför den kilometerlånga backen. Min målsättning för dagen var klar. Jag skulle uppför backen. Det skulle innebära en dagsetapp på fyra, fem kilometer. Under gårdagen hade jag tagit mig fram åtta kilometer på åtta timmar och varit helt slut. Målsättningen fem kilometer på fem timmar kändes realistisk. Om jag inte trampar ner mig eller fastnar som jag gjort tidigare. Det var många tankar och många scenarier jag såg framför mig.
En annan lärdom jag dragit var att inte slarva med att dricka. Nu när jag var i stugan kunde jag dricka hur mycket som helst utan att slösa på min gas. Det var fortfarande risken att mina två gasbehållare skulle ta slut som jag var mest orolig för. Om gasen tar slut innan jag når Ljungdalen skulle jag definitivt bli tvungen att bryta min vandring och kalla på hjälp via nödsändaren.
Jag eldade i kaminen på morgonen och fick upp temperaturen i stugan till 20 grader, vilket förstås var jätteskönt. Ute var det -6. Alla mina tidigare blöta kläder, tältet och inte minst mina kängor var nu helt torra. Jag såg det som viktigare att förbereda mig ordentligt inför den kommande etappen än att komma iväg tidigt. Jag gjorde tio färdigbredda knäckebrödsmackor. Hälften med salami och hälften med norsk brunost. Den klassiska Gudbrandsdalsosten från Tine hade blivit en favorit som alltid smakade bra på fjället. Jag såg till att fylla mina vattenflaskor med kokande vatten och min termos med het chokladdryck.
Jag lämnade Vålåstugan strax efter klockan 11. Det var tungt och gick långsamt redan från början trots att det gick antingen nerför eller på plan mark. Jag bävade redan för backen som skulle börja efter jag passerat Härjångsån. Jag valde att försöka följa sommarleden på ett ungefär. Vinterleden såg på kartan ut att passera otäckt nära en sjö som naturligtvis inte syntes under snön. Hela tiden försökte jag gå så högt upp på kullar som möjligt för att undvika sank mark och den allra djupaste snön. När jag vände mig om såg jag fortfarande Vålåstugan bakom mig och det skulle jag komma att göra hela dagen.
När jag efter tre kilometer närmade min Härjångsån som lite längre ner övergår i Vålån, vek jag av på en led åt höger. Den var markerad med stora stenar som syntes ganska bra i snön. Det gick i stort sett bra men jag gjorde ett misstag. Jag insåg att solen var på väg ner bakom Härjångsfjällens toppar i väster och skyndade mig att ta en lunchpaus. Men jag hann inte äta klart innan solen försvann och det blev många grader kallare. Mitt kokande vatten i vattenflaskan hade nu blivit kallt, men det hade i alla fall inte frusit den här gången.
Denna led var egentligen en liten omväg. Vinterleden gick närmaste vägen rakt över ån, men jag såg omvägen som nödvändig eftersom jag var tvungen att passera Härjångsån på den enda bron. Redan på långt håll började jag ana oråd. Det jag trodde mig se var det jag minst av allt ville se just nu. När jag kom närmare blev min värsta mardröm bekräftad. Bron låg uppe på land.
Den här gången var det Lantmäteriet som mina svordomar riktades mot. Bron var alltså en sommarbro som togs upp inför vintern. Ingen notering om detta på kartan. Jag gick fram till ån. Det såg inte bra ut. Först tio meter is sedan en meter bred ränna med öppet vatten. Det påminde lite om Avansbäcken jag passerat tre veckor tidigare. Den gången hade jag provat gå på isen, trampat igenom, blivit blöt och därefter varit tvungen att gå barfota i vattnet.
Det jag gjorde nu var förmodligen en av de största riskerna jag tagit under min Gröna Bandet-vandring. Jag gick ut på isen med kängorna på. Risken för en simtur i ån var mer än överhängande. Det skulle i så fall inte vara mitt första bad, men den dagen jag föll i jokken i Cuhcavaggi var det plusgrader. Nu var det ett antal minusgrader. Jag kände försiktigt med stavarna framför mig och tog ett steg i taget samtidigt som jag närmade mig den öppna rännan. Det gick bra. Isen höll. Nu hade jag det svåraste kvar. Jag vet inte riktigt hur jag gjorde, men jag hittade ett ställe där rännan var som smalast. Tog ett stort skutt och… kom över. Balanserade lite vingligt på snön andra sidan ån och hoppades att den inte skulle ge vika och rasa ner i ån. Tog ett par snabba steg framåt. Jag var över.
Jag tänkte att om jag någonsin kommer fram till målet i Grövelsjön, så måste jag komma ihåg att det hade minsann inte varit lätt. Jag kunde andas ut. Åtminstone tillfälligt. Jag tittade framför mig. Där var den. Mördarbacken som tycktes gå rakt upp i himlen. En kilometer lång och 120 höjdmeter. Det spelade egentligen ingen roll. Det enda som betydde något var snödjupet. Hade vinden fört snö från hela fjället till denna sluttningen eller skulle jag kunna ta mig fram? Klockan hade hunnit bli 15 och solen hade för länge sedan gått ner bakom Härjångsfjällens toppar.
Jag följde sommarleden uppför fjällsluttningen. Det började blåsa mer ju högre jag kom, men det viktigaste av allt. Snön var inte lika djup som jag befarat. Denna sträcka som jag i förväg sett som den svåraste blev inte alls så jobbig som jag trott. Kanske för att jag var mentalt inställd på det värsta. Jag tog det lugnt. Ett steg i taget. Pole pole blev mitt mantra. Detta uttryck som är det enda jag kan på swahili hade jag lärt mig när jag 1998 vandrat i Tanzania på väg uppför Kilimajaro. Det betyder helt enkelt ”sakta sakta” och är det viktigaste att tänka på där man går uppför ett berg. Nej föresten jag kan ju ett utryck till på swahili. Det hade nog också passat för den här dagen. Hakuna matata!
Månen kom fram och jag kom uppför backen. Inte lika trött som under gårdagen och inte heller lika törstig. Jag hade tagit det lugnare och sett till att dricka bra hela dagen. Nu återstod bara att hitta en tältplats. Inte det lättaste här uppe på ett kallt och blåsigt kalfjäll. Jag var tvungen att hitta något att förankra tältet i och gärna också en plats skyddad för den värsta vinden. Sommarleden gick ihop med vinterleden och där de skildes åt igen valde jag att följa vinterleden den här gången. Där fanns i alla fall stolparna till ledmarkeringarna som jag skulle kunna binda fast tältet i om jag inte hittade något annat.
Jag tittade till min mobil och upptäckte att jag hade en svag täckning här uppe på fjället. Det hade gått några dagar sedan jag hade haft någon kontakt med omvärlden. Jag tog hem några sms utan att titta på dem. Jag väntade att läsa dem och skrev inga själv. Det var för kallt för att hålla på för länge med mobilen. Jag kollade bara snabbt väderprognosen på SMHI. Det såg ut att bli en kall natt. Temperaturen låg just nu på runt minus tio. Till detta kommer förstås vindens kyleffekt som var betydande. Jag ville verkligen försöka hitta ett ställe i lä.
På ganska långt håll såg jag till slut en plats som var värd att undersöka. En ensam liten buske nedanför en skyddande kulle. Klockan var cirka 16:30 och det hade ännu inte blivit helt mörkt. På väg dit inträffade naturligtvis det jag gått och väntat på hela dagen. Att jag skulle trampa ner i en bäck. Det var som tur var inte så djupt och jag fick inte in vatten i kängan, men jag tyckte ändå att det var så onödigt. Kängan skulle frysa till is och bli stenhård.
Är det något jag haft flyt med så är det att hitta bra tältplatser på fjället och den här var inget undantag. Att jag skulle på den enda skyddade platsen hitta fjällets enda enbuske. Vad är oddsen? De grenar som stack upp från snön var perfekta att fästa tältlinorna i. Lite uppstickande kråkbärsris vid sidan om kunde jag också fästa några linor i. Precis som för två dygn sedan gick jag runt med snöskorna och byggde en jämn fin platå för tältet. Min tältplats låg en liten bit från leden strax öster om toppen med det svåruttalade namnet Gåertiestjaerhvie.
Den här kvällen kokade jag inget vatten av två anledningar. Jag ville förstås spara på gasen så mycket som möjligt, men jag behövde faktiskt inte vatten just nu. Min termos jag fyllde i Vålåstugan var fortfarande full med O’boy-dryck. Jag hade dessutom kvar mina knäckebröd med salami och brunost. Det fick bli min middag.
Jag hade inte längre någon mobiltäckning men jag kunde i alla falla läsa de sms jag tankat hem. Ett var från Hannah. Hon hoppades att jag skulle överleva och så hälsade hon från Grövelsjön. Efter 112 dagars vandring var hon äntligen framme. Jag kunde inte svara och gratulera, men i Vålådalen hade jag köpt två kakor av hennes favoritchoklad. Jag firade med Mascao Cappucino, himmelskt god, ekologisk och Fair Trade märkt.
Jag gick och la mig klockan 19. Den här kvällen med både linsbehållare och gasbehållare nedstoppade i sovsäcken.
