11 november 2016
Smällhögarna – Vålåstugan 8 km
Väder: halvklart till mulet
Målet med min fjällvandring var redan från början att jag ville att den skulle vara unik. Fjällfararnas Gröna Band ger verkligen möjligheten att göra det på sitt eget sätt. Min vandring är nog varken den längsta eller den svåraste, men kombinationen av längd och svårigheter måste nog ändå göra den till en av de mest vansinniga vandringar någon har gjort i Skandinavien. Det är förstås bara en gissning eftersom detta är min första och hittills enda fjällvandring och jag har inget att jämföra med. Åtminstone är den nog ovanlig för kontorsråttor från Skåne som vill prova på att fjällvandra för första gången. Jag vet inte om man kan kalla det en bedrift att jag har tagit mig så här långt, men om jag kan vara ett avskräckande exempel för någon så är det alltid värt något. Jag skulle tro risken att jag blir idiotförklarad är stor, men om jag kan roa någon på grund av alla mina eskapader så bjuder jag gärna på det.
Det var med blandade känslor jag vaknade den här morgonen. Mitt mål att ta mig till från Vålådalen till Vålåstugan på en dag hade misslyckats. Det hade varit en jobbigare pärs än jag kunnat förutse trots att jag gick med snöskor. Å andra sidan hade det kunnat sluta i en katastrof om jag inte hade lyckats ta mig loss från snön där jag fastnade. Att tälta i djup snö på kalfjället hade gått riktigt bra tack vare mitt isolerande liggunderlag och en varm sovsäck. Och så förstås att för att jag hade ett självstagande kupoltält och inte ett tunneltält. Jag hade inte kunnat använda en enda tältpinne i snön, men tältet stod bra i blåsten i alla fall.
Jag försökte analysera allt som hänt under gårdagen. Vad hade gått bra och vilka problem hade jag haft? Att gå med snöskor i inte allt för djup snö hade gått hur bra som helst. Att gå med snöskor i djup snö, speciellt uppför hade varit ett rent helvete. Värst av allt att fastna i den där bäcken under snön eller vad det nu var som sög fast min snösko så mycket att jag knappt kunde komma loss. Positivt i alla fall att jag kunde behålla lugnet och inte få panik trots att satt fast i över en halvtimme.
Det hade varit svårt att se på ytan hur det såg ut under snön. Vinden flyttar på snön. Markformationen avgör var snön till slut ska lägga sig. Det hade varit stora variationer på snödjupet precis som när jag gått utan snöskor vid Västerskutan. Det var omöjligt att förutspå om det skulle gå lättare eller tyngre den här dagen. Det som talade för att att det skulle bli lättare var att det inte var lika stora höjdskillnader de 8 kilometer jag hade kvar till Vålåstugan. Det som talade för det motsatta var att det var mer kalfjäll den här dagen. Mycket mer. Det hade varit oerhört stor skillnad att gå på kalfjället jämfört med leden genom skogen. Jag hade avverkat några hundra meter kalfjäll och stött på enorma problem. Jag hade ett par tre mil kalfjäll framför mig, sedan en mil skogsväg till civilisationen i Ljungdalen och därefter ytterligare tjugo mil till Grövelsjön. Skulle jag klara det? Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen aning. Gårdagen hade skapat fler frågor än svar.
Vilka var då de största riskerna som kunde äventyra min vandring? Självfallet att jag skulle stöta på en bäck eller myr under snön igen. Vad skulle hända om jag fastnade ännu djupare nästa gång? Den andra stora risken var att jag skulle ta mig fram så långsamt att gasen skulle ta slut. Utan gas ingen dryck och ingen mat. Jag tvivlade inte på att jag skulle ta mig fram genom snön med hjälp av snöskorna men med vilken hastighet var svår att förutse. Jag visste att både snödjup och snöns kvalitet varierar mycket på kalfjället beroende på hur terrängen är. Jag hade två gasbehållare i packningen. En 230 gram Jetboil Jetpower och en reservbehållare av samma sort fast med 100 gram gas. Gasen är en blandning av propan och isobutan som ska klara hårda väderförhållanden men att förbrukningen är mycket större vid kall väderlek är ett faktum. Att koka upp vatten i varmt väder tog oftast inte mer än två minuter. I minusgrader kunde det lätt ta över tio. Det var viktigt att hålla gasbehållaren så varm som möjligt. Vid något tillfälle hade jag den i sovsäcken på natten, men jag glömde oftast bort det. Min orutin gjorde sig påmind, även om jag vid det här laget förmodligen hade mycket mer erfarenhet av snövandring än den genomsnittliga fjällturisten.
Vädret hjälpte till att hålla humöret uppe. Det var visserligen en riktigt kall morgon och ganska mulet, men gluggar i molntäcket släppte igenom solen och målade fjällen i horisonten skinande gula. Fotografen inom mig var nöjd att jag i alla fall hade fantastiska motiv att föreviga. Vita snöklädda berg är bland det finaste jag vet och så har det varit sedan jag i tioårsåldern såg fjällen för första gången.
Frukosten bestod av ”Mixed flakes with fruit” från Blå Band, en blandning fyrkornsflingor med fyra sorters frukt och skummjölkspulver. Det är bara att tillsätta kallt eller varmt vatten. Jag körde alltid på varmt vatten eftersom det var viktigt att få upp värmen inombords i kylan. Just den här mixen smakade riktigt bra till skillnad från risgrynsgröten i samma Outdoor Breakfast-serie, som jag tycker är vedervärdig. Knäckebröd var det enda brödet som fanns i butiken i Vålådalen. Till pålägg smör, mjukost och salami som har bra hållbarhet. Jag drack både varm chokladdryck och kaffe. O’boy Portion med pulver i små portionspåsar finns i vilken liten Ica-butik som helst i fjällen och är ett måste. Lite mer skrymmande är kaffepåsarna från Grower’s Cup men kombinationen av enkelhet och smak har gjort det kaffet till min absoluta favorit. Jämfört med snabbkaffe som Nescafé är smaken ojämförlig. Den når förstås inte upp till kvaliteten av kaffe nymalet på hela bönor, men jag tycker att det slår vanligt bryggkaffe från en kaffebryggare med råge. Att det går att få kaffe med sådan kvalitet i ett tält på fjället är förstås fantastiskt och är väl värt det lite högre priset per kopp och den lite större volymen. En annan fördel med kaffepåsen från Grower’s Cup är att den är gjord i papper utan aluminium och kan alltså eldas upp i kamin, till skillnad från påsarna från Blå Band och Real Turmat.
Jag behövde koka upp 7-8 dl vatten till frukosten och för det var min Jetboil MiniMo med ett enliters kokkärl av perfekt storlek. Tidigare har jag använt ett Primus Lite+ som är ett ganska likvärdigt gaskök, men med bara halva volymen. För en vintervandring är jag glad att bytte upp mig till en större storlek. Med ett bättre stativ skulle jag gett högsta betyg till Jetboil MiniMo, men jag hade fortfarande ärr på benet efter brännskadan som orsakades av att köket tippade omkull så det drar förstås ner totalbetyget.
Allt tar längre tid när det är kallt. Jag sover längre och det tar längre tid med maten och packningen. Inte förrän vid 11-tiden var jag klar att ge mig av, vilket var lite senare än jag siktat in mig på. Jag hade en oviss dag framför mig. Med åtta kilometer kvar till Vålåstugan var jag tvungen att hålla ett snitt på en kilometer i timmen för att inte komma fram alltför sent.
Det var lite blåsigt och mest mulet, men solen tittade ibland fram mellan molnen. Jag hade två vägar att välja mellan. Båda längs Smällhögarnas östra fot. En vinterled markerad med kryss på stolpar som passerade några småmyrar. Sommarleden gick lite högre upp och närmare fjällsluttningen. Den var förmodligen markerad med små stenrösen som säkert var igensnöade nu. Det finns nog inte någon tid på året som är sämre lämpad för fjällturer än just november. Marken var igensnöad, men sjöar och små vattendrag var ännu inte frusna. Inga skidspår eller skoterspår att utnyttja. Bara djup orörd snö. Med facit i hand skulle jag förstås gjort en antingen tidigare eller snabbare vandring, men nu var det bara att försöka göra det bästa av situationen. Att ta mig långsamt framåt. Tålamod var den viktigaste egenskapen jag behövde ha den här dagen. Jag valde att följa vinterleden trots risken att stöta på myrar. Det kändes trots allt bra att kunna följa en markerad led. Om det var rätt beslut, nja det vete sjutton.
Det började med jobbig vandring i djup tung snö. Snöskorna var naturligtvis på redan från början. Jag är ganska övertygad att utan dem hade jag aldrig lyckats ta mig fram på det här fjället. Sträckan jag skulle forcera i snön var lång. Det var inte en dag utan missöden den här dagen heller. Vid ett tillfälle fick jag hjärnsläpp. Jag såg att ledmarkeringarna gick i en stor vänsterkurva och till vänster om dessa ett öppet fält. Klart att jag skulle ta en genväg över fältet. Jag förstod inte varför leden tog en sådan omväg. Det är otroligt vad korkad man kan bli när man är trött. Naturligtvis fanns det en anledning till att leden inte gick raka vägen, men jag tänkte att går jag bara försiktigt så borde det inte vara några problem.
Plask! Jag kände att iskallt vatten rann ner i kängan. Snabbt upp och tillbaka ett steg. Jag hade trampat ner i ett osynligt vattendrag dold av ett tunt lager is och ett tjockt lager snö. Det sista jag ville var att mina kängor skulle bli blöta den här kalla dagen, men nu hade det hänt. Jag kände mig tvungen att byta strumporna, men det var alltför blåsigt och kallt för att jag skulle kunna byta just där. Det var ett antal minusgrader och en isande vind. Jag fick förstås vända om och gå tillbaka till leden. Plötsligt var det så uppenbart att den markerade leden gick där den gick av en anledning. I fortsättningen skulle jag vara försiktig med att ta sådana genvägar. Jag fortsatte gå ett tag med blöta strumpor tills jag kom i lä från vinden. Ungefär samtidigt kom solen fram och det blev några grader varmare. Jag bytte de blöta strumporna till torra. Min högra känga var fortfarande blöt inuti, men det var betydligt skönare med två par nya strumpor.
Jag fortsatte att vandra över det snötäckta fjällandskapet. Ibland tittade solen fram och ibland var den gömd bakom tjocka moln. De vita vyerna var storslagna. Här och där tittade topparna av kråkbärsriset fram i snön. Jag tyckte att jag blev ganska bra på att läsa av terrängen och snön. Hur det såg ut där vinden lagt ett tjockt lager packad snö i sänkorna och kullarna där snötäcket oftast var mindre. Många gånger sjönk jag ner ett par tre decimeter i snön trots snöskorna, men det var så mycket lättare än det skulle varit utan dem. På några ställen var snön så djup att jag faktiskt tror att jag inte hade kunnat ta mig fram alls utan snöskor. Det var värre än vid Västerskutan. Betydligt värre.
På ett ställe syntes bara den översta toppen av den två meter höga stolpen med kryssmarkering. Där frångick jag min vana att följa leden och tog istället en stor omväg och gick där det inte verkade vara lika vansinnigt djup snö. Vid ett annat ställe trampade jag ner i en håla. Som tur var utan vatten den här gången. Jag använde min stav för att mäta snödjupet i hålan jag stod i. Staven är 120 centimeter lång och stavens handtag var cirka 30 centimeter under ytan. Snödjupet var alltså 1,5 meter.
Det svåraste och mest riskfyllda var de bäckar jag var tvungen att passera. Det fanns sju bäckar som var så pass stora att de var utritade på fjällkartan längs leden till Vålåstugan. Med erfarenheten både från gårdagen och den här dagen visste jag att snön kunde dölja okända faror. Några passerade jag nästan obemärkt medan andra var lite svårare. Där var jag tvungen att vara mer försiktig. Jag ska berätta om en av dem.
Jag var på väg mot en av bäckarna som fanns med på kartan. Det var ganska uppenbart var den gick, för trots att den var dold under snön syntes konturerna av en djup bäckravin tydligt. När jag kom fram till den var det uppenbart att den skulle bli svår att passera. Jag var tvungen att ta mig ner i ravinen, över bäcken och sedan upp på andra sidan. Snön såg djup ut och hur bäcken såg ut under snön hade jag ingen aning om. Jag kom fram till att där jag stod såg det nästan omöjligt ut. Lite längre åt höger var det inte lika brant, men för att komma dit var jag tvungen att gå en lång omväg runt ett buskage. Det var inte många meter dit, kanske tio, tjugo meter men det tog ganska lång tid att ta mig den sträckan. Väl framme vid bäckravinen förstod jag att det skulle inte bli lätt, men jag hade inget val. Jag lyckades ta mig ner. Ja, ner kommer man alltid och det gäller även här. Sedan var jag tvungen att börja bygga en bro av snö. Åtminstone så pass mycket att jag kunde ta ett skutt över bäcken utan att behöva trampa där det såg som djupast ut. Ni kanske tror att jag hade det jobbiga bakom mig då, men så var det inte. Jag skulle ta mig upp från ravinen och jag hade en vit mur framför mig. Jag insåg att det var ett riskfyllt moment och tog av mig ryggsäcken. Nödsändaren som jag vanligtvis hade i ryggsäckens toppficka stoppade jag ner i jackfickan. Sedan fick jag gräva en passage genom snön. Det lutade brant uppåt och varje litet steg var en pärs. Jag mätte förstås snödjupet här också. Drygt 1,7 meter. Centimeter för centimeter grävde jag bort snö och plattade till marken med snöskorna efterhand som jag tog mig uppåt. Till slut hade jag lyckats bygga en väg upp från ravinen. Då kunde jag gå ner igen och hämta ryggsäcken och jag fick upp den också även om det var otroligt brant. Jag vet inte hur lång tid allt tog, men jag har tidsstämplar på mina foton härifrån också. Från att jag var över bäcken tills att jag tagit mig uppför ravinkanten 3-4 meter längre fram tog minst 32 minuter. Till detta ska läggas tiden att ta mig fram till och över bäcken. Under gårdagen hade jag haft en lika lång anstränging när jag satt fast i snön. Jag skulle ändå vilja säga att det här var värre för jag kunde inte vila efteråt den här gången.
Det svåra med det jag precis varit med om var inte bara att forcera själva hindret. Det tog också väldigt mycket på orken. Egentligen hade jag behövt ta en lång paus efteråt, men jag började känna mig stressad för att jag inte skulle hinna fram till Vålåstugan. Klockan hade blivit halv fyra och det skulle bli mörkt om en och en halv timme. Efter att gått med en blöt sko hela dagen ville jag inget hellre än att komma in i en stuga där jag förhoppningsvis skulle kunna elda i kaminen. Det var också så pass kallt att jag frös så fort jag stod stilla. Jag var tvungen att röra på mig hela tiden och nu efteråt förstår jag att det var ett misstag. Jag drack alldeles för lite under dagen. Det är nackdelen med att gå ensam. Ingen sa åt mig att ta det lungt och koka upp lite extra snö till varmt vatten och jag var själv för trött för att kunna tänka klart. Det är så mycket lättare på sommaren och hösten då det inte finns snö och det bara är att hämta friskt vatten från närmaste fjällbäck.
Det blev som vanligt mörkt vid 17-tiden och jag kände att jag var tvungen att kämpa på. Jag kommer ihåg att jag var så törstig att jag tog snö från marken och åt. Jag kom till platsen där leden delar sig och en skylt talar om att det bara är 350 meter kvar till Vålåstugan. Klockan var då 17:40. Jag såg stugan framför mig, men jag var så yr och trött. Med 200 meter kvar blev backen upp mot stugan brantare. Då orkade jag inte gå en meter till. Jag var tvungen att ta en paus och få i mig vatten och lite energitillskott. Klockan hann bli 18:30 innan jag nådde mitt mål. Vålåstugan. Den här dagen hade varit ännu jobbigare än gårdagen och den tuffaste hittills. Vid det här laget ville jag inte tänka på backen jag hade framför mig nästa dag.
Vålåstugan var öppen och det var en obeskrivlig känsla att komma inomhus efter två påfrestande dagar på fjället. Någon hade lämnat en hink med vatten efter sig. Det var frusit till is helt igenom. Jag tittade på termometern som satt på väggen inne i stugan. Minus 9 grader visade den.
Jag lyckades få eld i kaminen och fick upp temperaturen till +12 grader. Då satte brandvarnaren igång. Det hade troligen fastnat snö i skorstenen och det blev lite rökigt i stugan till en början. Jag fick öppna fönstren för att få ut röken och den försvann efterhand som skorstenen värmdes upp. Brandvarnaren hade jag större problem med, men lyckades stänga av oljudet till slut. Hur jag fick tyst på den säger jag inte. Brandvarnaren i det öppna rummet alltså. Det fanns två rum till som båda var låsta för säsongen. Det fortsatte att tjuta öronbedövande från båda dessa rum. När jag gick till sängs mätt och trött kunde jag konstatera att jag hade missat en sak i min utrustning. Öronproppar.
