10 november 2016
Vålådalen – Smällhögarna 12 km
Väder: halvklart – mulet
När jag skriver detta vet jag hur allt slutade och de flesta av er som läser vet förmodligen också, men jag försöker tänka mig tillbaka vad det var för tankar jag hade den där morgonen. Den 10 november 2016. Det var lite känslan att nu börjar en ny utmaning. Ett nytt äventyr. En lika oviss känsla som jag hade den 20 augusti när jag lämnade Treriksröset och inte riktigt visste om jag befann mig i Sverige, Norge eller Finland.
De första 82 dagarna hade inte varit helt utan dramatik. Några dagar var tuffa, ibland mentalt och ibland fysiskt. Jag hade drabbats av oväntat snöväder en augustidag i Troms fylke i Nordnorge. Jag hade fått en skada i ryggen och en annan i vänster axel när jag vandrade vid Torneträsk. Jag hade bestigit magnifika svenska fjälltoppar som Moskkugaisi och Nallo. Jag hade vandrat i ösregn och motvind genom Cuhcavaggi och samma dag ramlat i en fors när jag trodde jag inte kunde bli blötare. Jag hade hängt i bara fingrarna i en klippa över ett stup på Akkas sydsluttning och tänkt tanken att nu är jag nog allt illa ute. Jag hade gått vilse många gånger. En kväll när jag förgäves försökt hitta en norsk fjellhytte som inte fanns där kartan menade att den skulle finnas. En annan dag då jag gick vilse i Norge tre gånger på samma dag tappade jag lite senare i Sverige bort leden igen och hamnade i becksvart mörker mitt i ett tätt videsnår samtidigt som mitt sista batteri till pannlampan la av. Jag hade hällt kokande vatten över mig på ett snöklätt och avlägset fjäll utan leder vid Vindelälvens källa. En blåsig kväll i Hotagenfjällen hade jag inte hittat någon bättre plats att sätta upp tältet på än mitt uppe på en vindutsatt fjälltopp. Jag hade inte för så länge sedan suttit mer eller mindre fast i midjedjup snö inte bara en utan två kalla dagar vid Åreskutan. Den ena dagen med snöstorm och den andra med så tät dimma att jag trodde knappt att jag skulle kunna ta mig ner från fjället.
Alla dessa händelser hade kommit plötsligt och oväntat. Det jag hade framför mig nu skulle däremot inte komma som en överraskning. Jag hade i flera veckors tid varit inställd på att det skulle kunna vara mycket snö i södra Jämtlandfjällen. Nu skulle den riktiga utmaningen börja. Det var därför jag hade förberett mig med att hyra snöskor. Jag kommer ihåg att Annica och Torkel frågade mig den där mörka kvällen på vägen upp mot Vålådalen om jag inte funderat på att åka skidor. Jag hade svarat att jag ville gå hela vägen. Jag visste att Caroline och Emanuel året innan hade använt både snöskor och skidor under sin sena vandring. Det var ändå lite av grejen att göra min egen fjällvandring på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Jag hade bestämt mig för att försöka göra den senaste vandringen någon gjort på Gröna Bandet utan att använda skidor och den målsättningen hade jag inte ändrat under mina första 82 dagar. Att klara av att ta mig hela sträckan från Treriksröset till Grövelsjön hade dock inte varit det viktigaste målet. Nej från början var det alla upplevelser längs vägen som jag sett fram emot och jag hade inte blivit besviken vad gäller den biten. Vandringen hade varit mer varierande och innehållsrik än jag hade kunnat föreställa mig innan jag gav mig iväg. Men ju närmare målet jag kom desto viktigare blev det att fullfölja hela vägen så att jag kunde få diplomet, tygmärket och den lilla plaketten på Fjällfararnas Hall of Fame i Grövelsjön. Att jag skriver detta här beror på att allt detta jag hade bakom mig spelade en stor roll för min motivation att fortsätta. Det skulle krävas något stort problem för att få stopp på mig. Jag hade vandrat 129 mil sedan jag i augusti börjat min vandring på Gröna Bandet. Målet närmade sig. Jag skulle inte bryta om jag inte var absolut tvungen.
Trots alla tidigare strapatser var jag ändå optimistisk den här morgonen när jag skulle ge mig av från Vålådalens fjällstation vid foten av Ottfjället. Jag borde klara av snön bättre med snöskor än med bara kängor, tänkte jag. Mitt största problem vid Åreskutan hade varit att jag sjönk ner djupt i snön. Det skulle snöskorna förhindra, hoppades jag. Det skulle nog bli jobbigt men det borde gå om jag bara har tålamod. Men vad visste jag egentligen? Mina erfarenheter av att gå med snöskor var de 20 meterna jag gått kvällen innan i nyfallen lätt pudersnö utanför Vålådalens fjällstation.
Ett nytt äventyr skulle börja den här dagen. Hur det skulle sluta visste jag inte. Ungefär som äventyraren Oskar Kihlborg sa i sitt sommarprogram: ”Det roliga med äventyr är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända”. Ett äventyr behöver såklart inte vara att klättra upp på Mount Everest. Alla kan göra sitt eget äventyr och utmana sina egna gränser. Litet eller stort. Att vandra Gröna Bandet som en höstvandring från augusti till november. Det blev en utmaning som verkligen testade gränserna för vad jag själv klarar av.
Jag hade en plan för de tre kommande dagarna. Det skulle finnas två möjliga övernattningsställen på fjället i Vålådalens naturreservat. Vålåstugan och rastskyddet vid Ljungan. Jag hade koll på väderprognosen. Det var en solig och fin morgon och inget nytt oväder i sikte. Jag tänkte mycket på säkerheten och var förstås medveten vilka risker det är att färdas ensam på fjället i november. Jag var tvungen att ha säkerhetsmarginaler i allt. Kläder, utrustning, mat och gas till köket. Om något ändå skulle gå åt skogen hade jag min nödsändare som naturligtvis var den allra sista utvägen. Jag var tvungen att komplettera med lite extra mat och var därför tvungen att vänta tills klockan nio då receptionen och den lilla butiken öppnade på fjällstationen. Där köpte jag även en liten rulle isoleringstejp på morgonen. Spännet på den ena av snöskorna var lagat med sådan tejp och jag såg det som ett tecken på att det var något som var bra att ha med sig. Jag har funderat efteråt vad som hade hänt om jag inte köpt den där lilla rullen tejp på fjällstationen. De små detaljerna kan vara otroligt betydelsefulla.
Klockan 10 gav jag mig av och det var ett fantastiskt vinterväder. Klarblå himmel och ett täcke av nyfallen snö låg över hela landskapet. Min plan var att följa den kombinerade sommar- och vinterleden. På de sträckor där sommarleden och vinterleden delade på sig skulle jag försöka följa sommarleden. Det var fasta och fina skoterspår till en början och jag beslöt att vänta med snöskorna tills terrängen blev besvärligare. Efter ett par hundra meter kom jag till en skylt som berättade att jag var på väg in i Vålådalens naturreservat. Jag lämnade skoterspåret och fortsatte in i skogen längs den kryssmarkerade leden. Någon hade färdats där före mig, men jag var osäker på om spåren kom från skidor eller från fotspår. Stigen var helt igensnöad, men jag tror ändå spåren gjorde det lite lättare för mig. Det var torr och lätt pudersnö ovanpå ett fast underlag. Jag beslöt att gå vidare i kängorna ett tag till. Det gick inte så snabbt framåt, men det berodde nog mest på att det var så fint väder så det blev många fotopauser. Ett gäng renar såg jag också. Det var ett tag sedan sist så det blev några foton på dem. Några informationsskyltar berättade om den idrottshistoria som har skrivits här. Mest som träningsområde för löpning och skidåkning förstås. Jag passerade en tall som tydligen var känd för att här stod alltid tränaren med klockan och tog mellantider i spåret.
Efter en timme kom jag fram till några skyltar. Åt ena hållet: ”Vålådalen 2” Åt andra hållet: ”Vålåstugan 18”. Det positiva var att jag följde uppenbarligen rätt led. Det som var lite oroväckande var att jag bara hade gått två kilometer på en timme. Det var väl fotopausernas fel tänkte jag för jag tyckte ändå att jag kunde traska på ganska bra i snön. Två kilometer i timmen. Med den hastigheten skulle jag kunna vara framme klockan åtta på kvällen eller kanske ännu någon timme senare eftersom jag måste ta matpauser också. Nåja, jag hade gott om batterier till pannlampan den här gången.
Jag vandrade på i snön och kom snart till en bro över en liten bäck. Då inträffade dagens första motgång. Det låg ett tjockt snötäcke på bron och jag hade inte en tanke på hur det kunde se ut under snön. Plankor med mellanrum, tillräckligt brett för att min vänsterfot precis skulle få plats mellan plankorna. Jag ramlade och som vanligt när jag bär på tung packning hade jag inte en chans att hinna parera. Mitt vänstra knä fick ta smällen. Rakt ner i kanten på plankan. Ja, det gjorde riktigt ont och smärtan höll i sig länge.
Jag kom till Vålån och leden följde ån söderut en liten bit. För två dagar sedan när jag var på väg upp mot Östra Vålådalen hade jag passerat samma å. Det skulle inte bli sista gången jag mötte den här ån.
När klockan var 13 kom jag till nästa skylt. Nu hade jag gått sex kilometer och jag höll alltså fortfarande ett snitt på två kilometer i timmen. Men jag började närma mig sanningens minut. Stigen var inte längre lika hård och fin. Snön blev djupare och jag kom snart till en punkt då det var dax att sätta på mig snöskorna. Jag försökte känna efter om det gick lättare eller tyngre med snöskorna. Lättare! Jag tyckte det gick bra redan från början. Jag sjönk inte ner lika mycket. Det var till och med riktigt roligt. Så snabbt gick det däremot inte. Jag kom till en större bro över ett biflöde till Vålån. Inga incidenter den här gången. Jag gick genom ett magiskt vinterlandskap. Snön låg decimetertjock på granarna längs leden.
Strax efter klockan 14 tog jag en välbehövlig lunchpaus. Jag omvandlade kall snö till kokande vatten i mitt Jetboil-kök. Det tog som vanligt ganska lång tid och förbrukade mycket gas när snö både ska smältas och kokas upp. Till slut blev det varm soppa i alla fall.
Granskogen blev glesare efter hand och snart tog fjällbjörkskogen över. Landskapet förändrades. Jag gick med Lill-Stendalsfjället framför mig. När klockan var 16 kom jag till en skylt som berättade att jag hade kommit halvvägs. Tio kilometer avverkade på sex timmar och tio kilometer kvar till Vålåstugan. De senaste tre timmarna hade jag förflyttat mig fyra kilometer. Jag hade fortfarande kvar hoppet om att kunna nå Vålåstugorna den här kvällen, men jag visste att det skulle bli en lång och tung kväll.
Klockan 17 var det mörkt och jag satte på mig pannlampan. Det som var avgörande om jag skulle kunna gå i mörkret var om jag kunde se ledmarkeringarna. Det gick bra, men det innebar också att jag var tvungen att följa vinterleden där sommar- och vinterleden delade på sig. På kryssmarkeringarna satt reflexer som lyste som små vita prickar i mörkret. Vad som gick mindre bra borde jag kanske ha kunnat förutse, men jag hade så mycket att tänka på att jag inte läst kartan så noga. Jag hade en brant stigning framför mig. Nja, så brant var det väl egentligen inte och skulle inte orsakat så mycket problem om det var barmark. Men tvåhundra höjdmeter att forcera i djup snö var en utmaning även med snöskor. Min hastighet sjönk från 2 kilometer till 500 meter i timmen. Det var jobbigt, men jag tog mig ändå sakta framåt hela tiden. Jag kunde inte låta bli att tänka på mördarbacken i Tour de Ski med sina 400 höjdmeter. Min backe var bara hälften så hög men jag lovar att jag hade mycket hellre åkt skidor uppför pisten i Val di Fiemme. Jag var tvungen att använda Mathias Fredrikssons numera bevingade ord. ”Kliv, Kliv överlev”. Ett steg, nästa steg, vila. Kliv, Kliv överlev…
Under det jämna vita snötäcket var marken kuperad. Det var också omöjligt att se vad som dolde sig under snön. Jag följde vinterleden eftersom det var bara den som hade kryssmarkeringar med reflexer. Ibland märkte jag att leden passerade en myr. Det blev blött, med det gick oftast bra tills…
… jag fastnade.
Det var höger fot som sjönk ner i en grop. Jag stod i djup snö som nådde midjan. Jag kunde inte röra mig. Hela snöskon satt fast. Klockan var 19:30 och det hade varit mörkt i ett par timmar. Det fanns nog ingen annan människa på en mils avstånd. Jag satt fast i ett fjäll. Jo, jag insåg att det här var inte bra alls. Jag försökte rycka och slita, men snöskon rörde sig inte en millimeter. Jag visste först inte vad det var den hade fastnat i. Kanske den satt fast under en kvist? Efterhand som jag kämpade med foten blev jag allt tröttare. När jag förstod att jag inte skulle kunna dra loss mig började jag gräva bort snö med händerna. Efter ett tag kom jag ner till kängan. Då tog det stopp. Snön blev blöt och så fort den kalla luften nådde det blöta frös allt ihop till is. Jag vet fortfarande inte om det var i en myr eller en bäck jag hade fastnat. Det var hårt som cement och jag hade inte ens grävt mig så långt ner att jag kunde se snöskon. Jag gick över till min gamla taktik, dvs att slita och dra i foten. Jag vet inte exakt hur lång tid som gick. Jag tog två foton medan jag satt fast. Det är 17 minuter mellan bildernas tidsstämplar. Jag gissar att jag satt fast i över en halvtimme. Till slut lyckades jag dra av kängan från snöskon och det faktiskt tack vare att spännet var provisoriskt lagad med isoleringstejp som jag lyckades slita av skon från spännet. Jag var loss men snöskon satt fortfarande fast så djupt att jag inte kunde se den alls. Men nu kunde jag gräva i lite bättre ställning så efter en stund hade jag lyckats gräva bort så mycket is att jag kunde både se den och få ett grepp om den. Jag kunde ändå inte rubba snöskon. Trots att jag hade ett bra grepp och att den inte satt fast i många centimeter snö. Jag fick använda den andra snöskon som spade för att hacka genom isen. Till slut fick jag loss den.
Det hade tagit mycket på krafterna. Jag insåg att jag inte skulle orka fortsätta. Jag var tvungen att övernatta i snön. Mitt allra största problem var törsten. Jag hade ont om dricka och jag hade druckit dåligt redan innan jag fastnade. Jag var mer eller mindre uppe på kalfjället och det blåste ganska kraftigt. Det viktigaste var nu att hitta en plats där jag kunde säkra tältet.
Jag befann mig precis nedanför Smällhögarnas branta sluttning nordost om toppen 1133. Klockan var halv nio när jag hittade ett vindpinat träd och några buskar. Jag hade hittat en plats där jag kunde säkra tältet från att blåsa iväg. Marken var inte så jämn, men där kom snöskorna till bra hjälp. Jag plattade till snön med snöskorna på fötterna. Det blev riktigt bra och jag var nöjd med min fina tältplats. Jag började resa tältet och tjugo över nio var det på plats. Jag hade förstås gott om snö till mat och dryck och Jetboil-köket fungerade som vanligt bra trots kylan.
När jag äntligen kunde krypa ner i sovsäcken kunde jag konstatera att min novembervandring i Jämtlandfjällen skulle inte bli lika jobbig som jag föreställt mig. Den skulle bli jobbigare. En annan tanke for också genom huvudet. Att jag faktiskt hade det bra i tältet. Jag hade tak över huvudet. Jag kunde vila. Jag hade kunnat äta mig mätt. Jag hade kunnat dricka mig otörstig. Jag frös inte. Tänk så många människor i världen som inte har det så. Man ser allt i ett helt annat perspektiv och uppskattar verkligen det enkla när man upplever det jag varit med om den här dagen.
Det hade slutat att blåsa. Oj, vad bra jag sov den natten.
