9 november 2016
Ö Vålådalen – Vålådalen 6 km
Väder: mulet, lätt snöfall
Jag fick besök i stugan på Vålågården. Den här gången var det inte lika oväntat. Torkel kom ensam då Annica var förkyld och ville inte smitta mig. Det var jag tacksam för. Jag hade klarat mig från både förkylning och sjukdomar och ville gärna det skulle fortsätta så. Vi pratade om allt möjligt. Om vad jag varit med om och vad som väntade längre fram. Jag berättade om alla fantastiska möten och naturen jag upplevt. Om att det var på gränsen att jag lyckades ta mig förbi Åreskutan på grund av den vindpackade snön. Jag pratade entusiastiskt om att snöskorna skulle förhoppningsvis hjälpa till att ta mig tre dagsetapper från Vålådalen över fjället förbi Smällhögarna och Härjångsfjällen ner till Ljungdalen på andra sidan. Torkel ifrågasatte inte mina planer. Det var klart att det skulle gå. Torkel har själv åkt skidor över Grönland tillsammans med Ola Skinnarmo och ramlat ner 27 meter i en djup glaciärspricka. Hur svårt kan ett svenskt platt fjäll med lite novembersnö vara egentligen? Det var supertrevligt och lite speciellt att prata med någon som verkligen förstår vad jag håller på med.
Torkel och Annica arbetar just nu för Länsstyrelsen i Jämtlands län med en utredning om hur leder i fjällen kan utvecklas för framtiden. Ja, det finns nog inga bättre lämpade att arbeta med de frågorna. Vi pratade också lite om hur framtiden för Vita och Gröna Bandet ser ut. Jag själv tror att intresset kommer fortsätta att öka precis som det gjort de senaste fem, sex åren. Något vi också pratade om var hur man kan utveckla de fjällområden där det idag inte finns några leder. Även om jag har haft fina upplevelser när jag har vandrat väg genom Jämtland är Gröna Bandet i huvudsak en fjällvandring och jag tycker det är så det bör utvecklas i framtiden. Det kanske räcker med några nya broar och en färdbeskrivning för att en ny led ska kunna uppstå. Det behöver inte vara som Kungsleden med spångar och fjällstugor med bastu överallt. I takt med att allt fler ger sig ut på ledvandring mellan fjällstugor bör man också utveckla möjligheterna att på ett säkert sätt ge sig ut med tält på fjällen där inga markerade leder idag finns, med hänsyn till naturvärden och renskötsel naturligtvis.
Själva vandringen den här dagen är inte så mycket att skriva om. Det tog en och en halv timme att gå de sex kilometerna till Vålådalen. Ingen smärta och inga nya olyckor den här dagen. Det enda intressanta jag passerade på vägen var väl ”Gunders mosse” där världsstjärnan Gunder Hägg löptränade under sin storhetstid på 1940-talet. Det var påtagligt att Vålådalen är en blandning av idrottshistoria och fjällaktiviteter. Det är många svenska landslag som har haft sina träningsläger här. Jag kan tänka mig att det kan vara full fart under högsäsong, men i mitten av november, då händer inte mycket här.
Jag var på väg till STF Vålådalen Fjällstation. Det var lite oklart när jag kunde komma för enligt hemsidan stängde receptionen klockan 16, samtidigt som incheckningen börjar. Det löser väl sig tänkte jag när jag gick in på Fjällstationen kvart över fyra på eftermiddagen. Det gjorde det nästan. Jag hittade ett kuvert med mitt namn och en nyckel till rummet jag bokat. Däremot hittade jag inte sängkläderna jag också bokat. Inte heller hittade jag någon i personalen eller andra gäster på vandrarhemmet. Jag ringde fjällstationens telefonnummer och kom till en telefonsvarare där jag blev ombedd tala in ett meddelande. Ingen hörde av sig och några sängkläder hittade jag aldrig. Rummet var litet, tråkigt och sterilt. Det var i alla fall någorlunda varmt i rummet vilket inte kan sägas om de övriga lokalerna som var iskalla. Förutom bastun då som var varm och skön. Den var hela behållningen med fjällstationen som jag annars tycker var det minst prisvärda boendet på hela Gröna Bandet. Nej då var stugan på Vålågården mycket mysigare och dessutom bara hälften så dyr.
På kvällen var det dags att titta lite närmare på snöskorna. Jag visste inte ens vilket som var fram och bak på dem, än mindre visste jag hur det skulle vara att gå i djup snö. Jag lyckades till slut få på dem på kängorna och gick en liten runda i den nyfallna snön utanför vandrarhemmet. Det gick bra tyckte jag och lärde mig snabbt hur de skulle justeras så att hälen på kängan var fri och inte hakade in i snöskon när jag lyfte foten. Jag nöjde mig med att gå en 20-metersrunda som träning inför dagarna på fjället som väntade.
