8 november 2016
Undersåker – Ö Vålådalen 22 km
Väder: lätt snöfall
Min vandring gick mellan ytterligheterna. De senaste kvällarna har varit ganska varierade. Mildreds gemytliga kök i Huså, det kalla vindkyddet vid Västerskutan, Åres pubar som var fullsmockade även off-season och igår en varm bastu på Åre Fjällsätra hotell. Allt går visserligen i slow motion när man vandrar men nu var det så mycket olika intryck att det tog tid att smälta allt. Det kan vara därför jag kände ett behov av att inte rusa iväg från Fjällsätra på morgonen. Det skulle också kunna vara för att jag ville ha så mycket valuta för pengarna som möjligt nu när jag lyxade till det med ett jättefint hotell.
Jag passade på att ladda så mycket som möjligt på frukostbuffén. Jag visste att jag hade en tuff dag framför mig. Uppförsbacken mellan Undersåker och Vålådalen var ökänd för att vara lång och seg med en höjdskillnad på tvåhundra meter. Det hade varit en piss i Missisippi utan packning, men med en ryggsäck på gissningsvis 25 kg visste jag att det skulle vara jobbigt och göra ont. Jag hade tänkt ge mig av vid lunchtid och jag vet inte vad som gjorde att den planen också sprack. Det var mycket småfixande och småpratande med personalen på Fjällsätra. Strax innan klockan 15 gav jag mig av och det första jag gjorde var att ringa till Marie på Vålågården och berätta att jag blivit försenad och beräknade inte komma fram förrän mellan klockan 21 och 22. Jag såg inte det som ett större problem. Att vandra väg i mörker med pannlampa är inte jobbigare än att vandra väg i dagsljus. Efter bara några hundra meter gick jag på bron över Indalsälven, stannade och tog några foton, fortsatte sedan på vägen söderut. Den långa uppförsbacken började.
Min plan för dagen var att gå till Östra Vålådalen för att sedan nästa dag fortsätta bara sex kilometer till Vålådalen. Med lättare packning hade det förstås inte varit några problem att gå hela sträckan på en dag, men nu gick jag i Hannahs fotspår och passade på att övernatta där jag hittade bra ställen att bo på. Om det är någon som väljer mellan att övernatta antingen på Vålågården i Östra Vålådalen eller på STF Vålådalen Fjällstation skulle jag rekommendera Vålågården alla dagar i veckan. Ni kommer att förstå om ni fortsätter läsa.
Vid vägkanten låg ett tunt ungefär centimetertjockt snölager på vägen. Utanför vägen betydligt mer. Helt idealiskt att gå på. Jag behövde knappt lyfta fötterna. Det blir nästan som ett mellanting av att gå och att åka längdåkning. Fötterna glider fram på snön. Stavar hade jag ju också. Allt handlar om att förbruka så lite energi som möjligt och undvika att motarbeta gravitationen.
Det snöade lite lätt. Vid femtiden mörknade det och fullmånen lyste ovanför grantopparna genom de tunna molnen. Jag hade gått i några timmar utan paus och började bli sliten. Då och då körde en bil förbi mig. De flesta i samma riktning som jag. En bil som körde förbi mig stannade, vände om och körde sakta tillbaka mot mig. Det var helt mörkt nu. Bilen stannade en bit framför mig. Två personer gick ut ur bilen med riktning mot mig. Jag såg inte mycket i mörkret. Jag har visserligen varit med om tidigare att bilar hade stannat för en pratstund, men det här kändes bara skumt. Tankarna snurrade i huvudet. Jag förstod inte vad som hände. Mannen gick fram till mig och frågade om jag var ute på Gröna Bandet. Jag fattade fortfarande inget. Hur kunde han veta? Då presenterade han sig. ”Torkel Ideström”, sa han.
Det dröjde inte bråkdelen av en sekund innan poletten trillade ner. Hans fru kom också fram och hälsade. ”Annica”, sa hon. Jag kände att tröttheten bara rann av mig och jag blev fylld av energi. Så kul. Jag tog inte ens av ryggsäcken utan stod kvar med den på ryggen samtidigt som jag bländade båda med min pannlampa. Inte en tanke hade jag haft den här dagen att jag skulle kunna träffa på dem här, men däremot flera veckor tidigare hade jag funderat på det. När jag planerade om min rutt för att gå genom Åre och Vålådalen istället för Storlien och Sylarna hade jag tänkt tanken att jag skulle passera genom Östra Vålådalen där Annica och Torkel bor. Nu stod dom mitt framför mig. Lika verkligt som overkligt. Initiativtagarna och grundarna av Fjällfararnas Vita & Gröna Band. De som under sin tur Sverige Runt -97 fick idén till Vita och Gröna Bandet som de har drivit sedan 2010. Jag hade bara haft lite mailkontakt med dem innan min vandring började vid Treriksröset i augusti. Vi stod och pratade en liten stund och Torkel tog ett foto på mig och Annica till deras Facebook-sida. Jag själv var alldeles för exalterad för att komma på tanken att föreviga stunden med min egen kamera. Ungefär som när jag glömde ta foto på noshörningen som sprang rakt mot mig i Nepal. Inga likheter i övrigt med den händelsen dock. Jag måste säga att det var vältajmat för jag var ganska sliten just då, men den extra energin jag fick av mötet varade hela kvällen. Vi bestämde att vi skulle försöka träffas nästa dag igen och snacka lite mer.
Jag fick låna en reflexväst som Torkel hängde över min ryggsäck. Det var bra för jag var helt mörkklädd och syntes inte så bra bakifrån. Jag hade faktiskt själv en reflex i jackfickan, men kunde inte använda den för jag hittade inte snöret som låg i samma ficka. Reflexen hade jag fått av Stig i Olden en dryg vecka tidigare. Jag tyckte inte det var någon större fara eftersom jag gick på vänster sida av vägen och jag hade ju en pannlampa som jag försökte blända varje mötande bil med. Att jag inte hittade reflexsnöret i min ficka är ett av många exempel på att något som kan tyckas väldigt enkelt blir plötsligt svårt när man är trött. Ett av mina bästa tips till alla som tänker ge sig ut på långvandring är att tänk igenom utrustningen så att den är enkelt att hantera och att det är superlätt att hitta allt. Det kan låta så självklart men det är viktigare än man tror. Kläder, mat och utrustning man behöver under dagen måste ligga överst i packningen eller i lättåtkomliga fickor. Det är faktiskt lättare att frysa eller gå hungrig än att behöva anstränga sig för att leta upp något man inte riktigt vet var man har. Eller så tar man inte av ryggsäcken när man tar en vilopaus för det är jobbigt att ta av och på ryggsäcken. Jag vet det låter konstigt men ofta är det så kroppen fungerar när den blir trött.
Precis som alltid när jag går långa sträckor på väg kommer smärtan i fötterna efter ett tag. Det hjälper att gå i snö men jag slipper inte undan smärtan helt. Så var det den här kvällen också. Jag försökte gå där det var lagom mycket snö. En centimeter var lagom, fem centimeter var för mycket och den packade snön som bilspåren gick genom var för hård. Ibland var jag tvungen att gå mitt på vägen för att det var mjukast och lättast att gå just där. Det var när jag skulle göra en sådan sidledsförflyttning som olyckan hände. En liten isfläck och jag var chanslös. Ett sådant fall utan packning brukar sällan vara några problem. Man brukar vanligtvis hinna parera fallet så att det inte blir så hårt. Med 25 kg på ryggen är det lite annorlunda. Jag ramlade utan att hinna ta emot med något innan höften slog i isen på vägen. Med ryggsäckens extra vikt blev det en ordentligt smäll. Nu hade jag inte bara ont i fötter, rygg och axlar. Jag var även helt blåslagen på höften. Om du undrar var jag hade mest ont så är det inte helt enkelt att svara på. Det varierar. För att lindra smärtan i rygg och axlar hjälpte det oftast att ta en kort paus och sedan fortsätta. Direkt efter pausen blev då smärtan i fötterna värre än innan jag stannade. Det blev ofta en avvägning när jag tog pauser och hur långa de var. Smärtan för stunden fick styra. Generellt är det bäst för kroppen att ta minst en paus i timmen, men jag måste erkänna att jag var dålig på att följa det själv. För alla som har tänkt ge sig ut på en sådan här långvandring vill jag bara säga, var beredd på att det är både fysiskt och mentalt påfrestande. På vilket sätt är omöjligt att säga. Det är både individuellt och kan variera från dag till dag eller från timme till timme. Är det värt det? Absolut!
Jag tog inte många pauser efter jag träffat Annica och Torkel utan gick nästan non-stop till Östra Vålådalen. Vid Vålågårdens camping, stugby och vandrarhem var jag framme. Jag hade fått en bra vägbeskrivning av Marie. Det var inga problem att hitta och stugan där jag skulle bo var öppen. Jag måste säga att jag gillade stugan väldigt mycket. Liten, fin och välplanerad med ett litet kök, soffhörna med tv och ett sovloft. Det kändes hemtrevligt på ett odefinierbart sätt. Jag tittade lite på USA-valets valvaka. Det verkade inte vara så spännande. Utgången verkade vara given på förhand. För inte ens i USA kunde väl tokhögern vara så många att de ger makten till en galen mytoman som har för vana att förneka all vetenskaplig fakta. Jag gick och la mig och när jag vaknade på morgonen var skräcken ett faktum.
