7 november 2016
Åre – Undersåker 14 km
Väder: lätt snöfall från en ljus himmel
Det snöade på söndagen och jag stannade kvar i Åre hela dagen. Så fick det förstås bli efter allt som hände dagen innan. Jag behövde också lägga ner tid på att planera om min färdväg.
Vägvalet är betydelsefullt, men också planering av mat och i vilka butiker man ska komplettera den mat som skickats i depålådorna. Det är en balansgång. Man vill inte bära på någon onödig vikt samtidigt som man måste ha reserver för oförutsedda händelser. Min tidplan hade spruckit ordentligt och det var mitt största orosmoment. Det skulle inte bli mindre snö på fjällen, snarare tvärtom efterhand som vintern växer sig starkare. Det viktiga i ett sådant läge var att snabbt anpassa en ny plan till de nya förutsättningarna. Mitt mål var oförändrat. Att ta mig hela vägen från Treriksröset till Grövelsjön. Nu var jag tvungen att analysera vilka risker som fanns och minimera dessa. Ja, det låter som innehållet i en introduktionskurs i projektledning och det var precis vad det var. Ett långt och svårt projekt, men jag brukar ha som vana att genomföra det jag har påbörjat.
Jag studerade kartorna över Jämtlandsfjällen och Härjedalen noggrant. Nu var det viktiga att minimera fjällvandringen, precis tvärt emot vad jag tidigare har gjort under större delen av vandringen. Jag insåg att jag skulle inte kunna ta mig till Grövelsjön utan att behöva gå på kalfjället igen och jag visste att det hade inte kommit mindre snö längre söderut. Snarare mer. Jag skulle teoretiskt sett kunnat undvika fler fjäll genom att ta en jätteomväg och gå vägen österut via Storsjöbygden. Det skulle inneburit en omväg på minst 12 mil och vara så långt från fjällvandring man kan komma. Nej, hellre då ta risken att misslyckas. Jag tänkte ta en annan väg som jag gissar att ingen Gröna Bandet-vandrare tagit före mig. Tyvärr skulle det innebära att jag var tvungen att hoppa över flera fjäll som jag sett mycket fram emot att vandra i. Men precis som Skäckerfjällen tror jag att fjällområden som Sylarna, Helags och Rogen finns kvar där ute till en annan gång. Lite synd också att jag skulle missa Ramundberget och Tänndalen, där jag inte varit sedan mina allra första resor till fjällen som barn.
I stora drag såg min nya vandringsplan genom södra Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna ut så här. Åre – Undersåker – Vålådalen – Ljungdalen – Funäsdalen – Idre – Grövelsjön. Jag hade vandrat 125 mil och hade drygt 25 mil kvar. Den kritiska sträckan skulle vara Vålådalen – Ljungdalen. Cirka fyra till fem mil på fjället utan några vägar. Jag hade vandringen mellan Huså och Åre i färskt minne. Där hade jag haft ungefär fem kilometer på kalfjället och det var på håret att det gick. Nu hade jag en tio gånger så lång sträcka på fjället framför mig. Jag var medveten om att risken för stora mängder snö i södra Jämtlandsfjällen och i Härjedalsfjällen var stor. Jag visste att det var mycket snö i Härjedalen medan jag hade barmark uppe i norra Jämtland. Sedan dess hade det kommit mer snö. Mycket mer. Min färdplan var ny, men min tanke hur jag skulle klara av det var inte ny. Den delen av planen var spikad sedan en vecka tillbaka. Snöskor!
Redan för en vecka sedan under min förra vilodag i Kallsedets Fjällcenter hade jag sett till att boka ett par snöskor jag skulle hämta upp i Åre. Jag hade haft kontakt med Magnus Sellberg på Rent-a-Plagg som berättade att jag kunde hämta snöskorna vid deras lager i Såå som ligger mittemellan Åre och Undersåker.
Jag hade ingen erfarenhet av snöskor sedan tidigare. Jag hade inte ens sett några i verkligheten utan bara på bild. Min idé hade jag fått av amerikanen Jarred som jag vandrade tillsammans med vid Akka för två månader sedan. Han hade vandrat Kungsleden med snöskor under förra vårvintern. Det hade gått bra för honom, men förutsättningarna i november är förstås inte lika bra som i mars och april då det är fullt med skidåkare och skoteråkare som banar vägen i fjällen. I november är man ensam med snön. Väldigt ensam.
Under min vilodag kom det ytterligare en decimeter nysnö i Åre. Det var förstås hur fint som helst och jag visste att nysnön skulle inte vålla några problem de närmaste dagarna. Jag hade vägvandring framför mig och för den var nysnön mycket uppskattad. Jag lämnade Åre på måndagen vid halvniotiden. Gick rakt över torget och vidare österut på Årevägen tills jag nådde E14. Efter en och en halv kilometer på stora vägen svängde jag höger in på vägen mot Björnänge. Jag gick längs Åresjön genom byarna Björnänge och Såå, som på vägskylten heter Så med ett å. Trafikverket försvarar sig med att de måste följa Lantmäteriets kartor och där saknas ett sista å. Byborna har satt upp en skylt som visar att de vet minsann ”Såå mycket bättre”.
Vädret var märkligt den här dagen. Det snöade lätt från en ljusblå himmel. Jag fick det förklarat senare att fukten från Åresjön och Indalsälven ofta gjorde att det snöade här trots att det inte var mulet. Jag kom ut till E14 igen och där letade jag upp Rent-a-plagg. Inte långt härifrån ligger också Åre Skidfabrik som är Skandinaviens enda alpina skidfabrik. Här tillverkas de svenska kvalitetsskidorna ”Extrem” som är mycket bra. Jag vet för jag har själv testat.
Jag satte fast snöskorna med spännband högst upp ovanpå ryggsäckens topplock. Med ryggsäcken full med mat från depån i Åre och nu även ett par snöskor på drygt 1,5 kg var ryggsäcken tyngre än någonsin. Ett par extra kilo sliter mycket på framför allt rygg, axlar och fötter. Efter Såå väntade knappt fyra kilometer på E14 igen. Den tristaste vägen på hela vandringen. Speciellt mötena med långtradarna var inte så kul. Det blev mycket behagligare när jag lämnade E14 för gott och gick in på Byvägen mot Undersåker.
Om jag hade planerat min färdväg noga så var det en grej jag inte hade bestämt än. Den lilla detaljen var jag skulle sova nästa natt. Jag ville helt enkelt vänta och se vad klockan hann bli när jag närmade mig Undersåker. Nu var klockan inte mer än halv ett så det skulle vara möjligt att fortsätta ett tag till. Jag ringde till Trillevallen och fick veta att där fanns inget öppet i hela byn. Jag skulle nog kunnat fortsätta drygt två mil till Östra Vålådalen, men jag kände att det var i längsta laget nu när ryggsäcken var så tung. Förmodligen minst 25 kg den här dagen. Jag fick ringa till mitt andrahandsalternativ och det var verkligen inget dåligt sådant. Åre Fjällsätra i Undersåker.
En halvtimme senare var jag framme vid vandringens bästa boende. Snacka om kontraster. Från att sova i ett otätt vindskydd i snöstorm på fjället, till ett vandrarhem och nu fjällvärldens kanske mysigaste hotell. Jag togs emot av den entusiastiske hotellägaren Urban Widholm, som driver Fjällsätra tillsammans med sin fru Solweig. Urban har själv sprungit genom hela Sverige och samlat in pengar till ulandshjälp. Det finns som sagt alltid någon som är värre än en själv. Urban visade mig runt och han visade upp mig på hotellet som om jag vore ett snöigt UFO som hade kommit på oväntat besök. På kvällen blev det ett besök på pizzerian i Undersåker. Här träffade jag trafikläraren och musikern Samuel som också hade träffat Hannah några veckor tidigare. Samuel bjöd mig på en pizza och en trevlig pratstund. Jag hann nog aldrig tacka för maten då han hade bråttom iväg, så det gör jag nu. Tusen tack alla vänliga människor jag träffat där ute.
