5 november 2016
Västerskutan – Åre 12 km
Väder: blåsigt, mulet, dålig sikt
Jag befann mig i ett vindskydd ungefär två kilometer nordväst om Västerskutans topp. Det hade blåst en kraftig vind hela natten. Det var kallt och mörkt i vindskyddet. Att öppna sovsäcken och släppa in kylan tog emot men det var bara att ta tjuren vid hornen. Med pannlampan på huvudet såg jag mig omkring. Det hade blåst in snö under nattens snöstorm. Mest närmast den otäta luckan i taket som samtidigt var vindskyddets dörr. Där låg snön centimeterdjup. Som tur var hade jag lagt mig i andra änden och sovsäcken hade klarat sig bra. Jag kikade på termometern som låg på golvet bredvid min sovplats. Minus åtta grader visade den. Jag ville inte öppna luckan och släppa in vinden, men jag var tvungen att hämta snö till frukosten. Det blåste fortfarande mycket och sikten hade blivit ännu sämre.
Jobbigast var kylan om händerna och till en början om fötterna. Kroppen klarar sig ganska bra efter lite varm dryck och många lager kläder. Det krävdes tre lager merinoull, dunjacka med gåsdun, softshelljacka och ytterst en tunn Gore-Tex jacka. På huvudet dubbla mössor varav den yttersta vindtät. På händerna hade jag skidhandskar, med en extra linerhandske av merinoull inuti. Det räckte inte. Min räddning var att jag hade med mig handvärmare och fotvärmare i engångsförpackningar. Jag hade sovit med två sådana påsar i sovsäcken. En vid kroppen och en vid fötterna. Nu öppnade jag nya till dagens vandring. Värmarna består bland annat av pulveriserat järn som kommer i kontakt med luftens syre när förpackningen öppnas. En kemisk reaktion uppstår och värme skapas. De håller värmen oftast i ett antal timmar. Trots dessa saknade jag att jag inte hade tumvantar med mig när det var riktigt kallt. Det är svårt att hålla fingrarna varma i skidhandskar. Fötterna klarade sig oftast bättre trots att jag inte hade några vinterfodrade kängor. Ansiktet klarade sig också bra. Jag hade en balaklava med mig som jag aldrig behövde använda. Inte ens när det blåste som mest och kallast. Jag säger det igen som jag sagt förut. Utan noggrann planering och utrustning anpassad för vinterväder skulle jag knappast ha klarat mig.
Det var en tuff utmaning både fysiskt och psykiskt. Målet för dagen var samma som för gårdagen. Att ta mig till Åre. Hur stora mina chanser var hade jag ingen aning om. Under gårdagen hade snödjupet varierat från någon centimeter till nästan meterdjup. Det svåra var inte snödjupet i sig utan hur tung den var att röra sig i. På kalfjället där vindskyddet låg hade vinden flyttat på enorma mängder snö. Speciellt svackor som ligger i lä för vinden är utsatta. Jag hade sjunkit ner 70-80 cm ner i vindpackad snö på vissa ställen. Den här dagen skulle inte bli lättare.
Det mentala fokuset var viktigt. Hade jag sett framför mig de över 25 milen till Grövelsjön skulle jag nog blivit tokig när jag hade svårt att bara ta mig tio meter framåt. Jag såg inte ens så långt fram som till Åre. Mitt fokus låg på att ta mig över fjället och ner i Ullådalen, en sträcka på ungefär fyra kilometer om jag följer leden. Under gårdagen hade det tagit mig större delen av eftermiddagen att ta mig fram två kilometer på kalfjället så jag visste att det inte skulle bli lätt. Efter Ullådalen är det bilväg de sista sju kilometerna ner till Åre. Den biten såg jag som försumbar i jämförelse med utmaningen på fjället jag hade framför mig.
Det var tät dimma när jag gav mig av strax efter klockan tio. Jag såg oftast bara ett tiotal meter framför mig och allt jag såg var bara vitt. Jag hade stora problem att följa leden som var markerade med meterhöga pinnar precis som under sträckan fram till vindskyddet. Jag hamnade vilse flera gånger och var inte säker på om jag befann mig vänster eller höger om leden. Den här dagen hade jag ännu större problem att hitta rätt än under gårdagen. Ofta gick jag i sicksack antingen för att jag råkade gå åt fel håll eller för att jag medvetet försökte gå där terrängen såg lättast ut. Den fysiska utmaningen var minst lika stor den här dagen. Samtidigt kände jag att jag tog mig framåt trots att jag inte alltid hittade ledmarkeringarna. Jobbigast var det när jag skulle passera fält med djup snö samtidigt som det gick uppåt. Jag kommer ihåg att jag på ett ställe hamnade jag lite nedanför en stolpe med en skylt. Jag var ganska säker på var jag befann mig men jag tänkte att det skulle vara bra att veta vad det står på skylten. Problemet var bara att skylten befann sig på en liten höjd, ungefär fem meter bort. Jag stod länge och funderade på om det skulle vara värt att lägga den extra energin som skulle gå åt för att ta mig de fem meterna genom snön fram till skylten. Jag bestämde mig för att göra det och en stund senare med nära på maxpuls kunde jag konstatera att skylten var blank. Texten på skylten hade bleknat bort.
Vid något ställe var snön midjedjup och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag absolut inte får ramla så att jag fastnar i snön. Min största oro var att jag skulle hamna i snön så att jag inte kunde ta av mig ryggsäcken. Som tur var höll jag mig på benen. Ibland hörde jag ljudet av lavinsprängningar från Åreskutan. Jag antog att det var gänget från Åre Lavincenter som var i farten och utförde deras viktiga arbete. Som tur var känner jag Åreskutan så pass bra att jag kände mig trygg att där jag befann mig skulle det inte vara någon risk att en lavin utlöst av en sprängning kom farande.
Vädret blev bättre efterhand. Ibland kunde jag se att solen fanns där bakom molnen trots allt. Även om det var jobbig att pulsa i den djupa snön och jag ibland nästan var helt fast så rörde jag mig framåt. Jag tog inga pauser och kunde hålla en snitthastighet på nästan en kilometer i timmen. Ibland funderade jag på hur nära det var att jag inte hade kunnat ta mig fram alls. Jag visste inte var gränsen gick. Tänk om jag hade vetat där och då att detta inte skulle bli den värsta dagen. Att det skulle komma ännu svårare hinder längre fram. Det var nog tur att jag inte visste utan bara fokuserade på att ta mig fram ett steg i taget.
Jag befann mig mycket nära en plats där jag varit många gånger tidigare. Leden passerade bara 200 meter från Stendalsliften. Jag hade sett fram emot att återse Stendalen och Tväråvalvet som jag har så fina minnen från, men allt jag såg var bara vit snö och tät dimma. Jag såg inte ens liften trots att jag visste att jag var så nära. Jag hade ungefär en kilometer kvar till Ullådalsliftarna som jag var på väg mot. En kilometer på det vindutsatta kalfjället. Jag antog att när jag kommer ner i skogen skulle inte variationerna i snödjup vara lika extrema. Om jag nådde Ullådalsliftarna visste jag att jag hade det värsta bakom mig. Jag var trött men jag kämpade på som om det var den sista kilometern på hela gröna bandet. Det var en oerhörd lättnad när jag till slut såg Ullådalsliftarnas vajrar vid trädtopparna borta i horisonten samtidigt som kalfjället började övergå i gles skog. Jag visste att jag skulle kunna följa pisten bredvid liften ända ner till Ullådalsstugan. Det skulle inte finnas några svårare hinder. Jag skulle inte riskera gå vilse. Här var jag på hemmaplan.
Det blev till och med lättare än hade föreställt mig att gå neråt i pisten mot Ullådalen. Det var många skidspår i pisten trots att liftarna inte hade startat för säsongen. Jag mötte ganska många skidåkare gående på väg uppför med turskidor och stighudar. Alla tittade misstänksamt på mig och ingen hälsade. Jag förstår dem. Det var faktiskt jag som befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Det var betydligt bättre förutsättningar för skidåkning än vandring den här dagen.
Ullådalsstugan var förstås stängd trots att det stod på skylten ”öppet varje dag”. Jag hade hoppats på både ett toalettbesök och lite värme. Det är bara att konstatera att nu var jag i Årefjällen. Tyvärr inte lika öppet och välkomnande som resten av fjällvärlden. Det blev en gul fläck utanför stugan istället. Klockan var strax efter 14 och det hade tagit mig fyra timmar att utan paus ta mig de fyra kilometerna från vindskyddet till Ullådalsstugan. Jag var mer än nöjd och firade med en fika utanför stugan.
Att gå vägen ner till Åre var en lätt promenad som bara tog två timmar. Naturligtvis var jag fortfarande sliten efter pärsen i snön. Mitt största problem var törsten. Jag hade visserligen kunnat koka upp snö var som helst, men jag prioriterade att ta mig till Åre så fort som möjligt. Där skulle jag kunna dricka hur mycket som helst. Jag gick direkt till OKQ8-macken vid kabinbanans dalstation. Törsten var stor och jag kände mig yr. Det första jag gjorde var att köpa en dricka. Sällan har något smakat så gott. Efter att ha tömt flaskan inne på macken och den värsta yrseln lagt sig, sa jag till killen i kassan. ”Jag ska hämta ett paket också”.
Jag hade gått över från Bussgods till DB Schenker av den enkla anledningen att DB Schenker är billigare och att det inte finns något Bussgodsombud i Åre. Det var inte långt till vandrarhemmet STF Åre Torg. Det var lördag och ingen personal på plats, men allt fungerade klockrent. Jag hittade rätt dörr och koden jag fått funkade också. Rummet var litet men funktionellt. Jag hade till och med lakan och handdukar. Kontrasterna är stora från dag till dag på gröna bandet.
Min plan för kvällen var först en dusch och sedan en hamburgare på Broken som också ligger vid Åre Torg. Det var nästan tomt på vandrarhemmet, men jag träffade på en norrman där som jag snackade lite med. Han sa att han var på väg till Broken för att ta en öl och frågade om jag ville hänga på. Jag var precis på väg dit, svarade jag. På Broken behövde jag inte titta så mycket på menyn. Jag visste vilken av deras hamburgare som smakar bäst och vilken av fatölen som är godast. Utbudet hade inte förändrat sig på det halvår som gått sedan jag var där senast. Jag satt och snackade med norrmannen från klockan 18 till 01 när de stängde. Då gick vi vidare till Werséns som hade öppet en timme till. Han var förstås nyfiken på min vandring, men jag var ganska ödmjuk med tanke på vad han varit med om. Han hade för många år sedan varit ute på en långvandring i två år. Genom hela Asien för att till fots ta sig från Norge till Australien. Say no more!
