4 november 2016
Huså – Västerskutan 10 km
Väder: snöfall, blåsigt, stormvindar
Hur den här dagen skulle sluta kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig när jag på morgonen gick ut ur den röda lilla stugan vid Huså Getgård. Jag visste att vintern skulle hinna ifatt mig till slut, men att det skulle komma den här dagen och med en sådan kraft det kom lika plötsligt som oväntat. Ungefär en cm snö hade kommit under natten. Det snöade också när jag åt frukost tillsammans med Mildred i lugn och ro. Den godaste havregrynsgröt jag smakat och nej jag överdriver inte. Dessutom hembakat bröd och jättegott kaffe.
Att snön skulle påverka min vandring den här dagen kunde jag aldrig tro. Hur många dagar hade jag inte tidigare gått i en centimeter snö. Det hade ju bara varit skönt för fötterna. Det var visserligen några minusgrader och lite blåsigt, men kläder för kyla och vind det hade jag. Planen för dagen var att ta mig förbi Åreskutan och checka in på vandrarhemmet vid Åre Torg på kvällen. Jag hade två vägar att välja på. Öster eller väster om Skutan. Det fanns förstås också möjligheten att gå stigen via toppstugan, men det kändes onödigt jobbigt speciellt som vädret inte var det bästa och utsikten skulle vara obefintlig. Att ta den lite längre vägen via Fröån var inget jag ens övervägde. Det är först nu efteråt som jag ser att det fanns andra alternativ. Jag var inte heller oförberedd på hur vädret kan vara vid Åreskutan. Efter sex veckors skidåkning i Åre förra vintern vet jag precis hur blåsigt och dålig sikt det ofta är på det här fjället.
Jag lämnade Huså Getgård vid tiotiden, fortsatte Bygatan uppåt och korsade Husån. Överallt påmindes jag om gruvdriften på 1800-talet. Jag följde skylten som pekade ut vandringsledens riktning mot Bjelkes gruva. Några statyer och informationstavlor berättade en historia om en svunnen tid. Det gick uppför. Jag skulle gå ganska snabbt uppåt från knappt 400 meter över havet till drygt 700. Att det blev vitare efterhand var inget konstigt och inte heller något som oroade mig. Snön var ju så torr och lätt att gå i. Den vita snön på granarna gjorde att jag tänkte tillbaka på förra vintern. Det var nästan lite ironiskt med det vita vinterlandskapet under min höstvandring. Jag hade under sex skidveckor utspridda på sex kalendermånader hoppats så mycket på nysnö och puderåkning. De dagarna var lätt räknade. Det skulle dröja ända till den 26 april innan den där magiska dagen kom. Ett par decimeter nysnö föll då på Åreskutan och jag åkte oförglömlig offpist i Tväråvalvet.
När jag kom upp till skyltarna inte långt från Bjelkes gruvor skulle jag göra mitt val. Ta vänster och gå öster om Åreskutan till Björnen eller ta höger och gå väster om både Åreskutan och den nästan lika höga toppen Västerskutan. Jag vet att flera före mig valde Björnen. Det såg inte ut att vara någon större skillnad på stigarna där uppe. Jag tror att det som avgjorde att jag tog höger var att då hade jag två alternativa vägar. Antingen en vinterled eller en sommarled i lite högre terräng. Båda varianterna skulle leda mig till Ullådalen där jag drygt ett halvår tidigare, den första maj, hade avslutat säsongens tretusenetthundrafyrtionde åk. Det allra sista för året. Det skulle vara kul att återse samma plats på min ”gröna” bandet-vandring.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att det inte skulle bli en så lätt promenad till Åre som jag hade tänkt mig. Det var inte längre ett fint hårt underlag utan mjukt och tungt. Dessutom blev snön djupare. Det som på vintern var en skoterled och på sommaren en vandringsled var nu varken eller. På några ställen var det sankt och jag trampade igenom. På kartan såg jag att vinterleden skulle passera en hel del myrmark längre fram. Snö och myrar var ingen bra kombination. Det hade jag lärt mig när jag gick skoterleden efter Jänsmässholmen. Jag hade inget val. Jag var tvungen att ta sommarleden. Den som var prickad på kartan och följde Västerskutans fot. Problemet. Jag hittade inte leden…
Vinterleden var tydligt markerad med kryss på stolpar. Sommarleden skulle vika av åt vänster i skogen ett par kilometer norr om Västerskutans topp. GPS-signalen i mobilen fungerade och jag visste ganska exakt var sommarleden skulle börja, åtminstone inom hundra meters marginal trodde jag. Skogen var tät och jag såg inget som skulle kunna vara en dold stig under snön. Jag gick fram och tillbaka. Några markeringar på träden såg jag inte heller.
Jag bestämde mig för att fortsätta en bit till på vinterleden för att göra ett försök att nå sommarleden lite längre fram. Knappt en kilometer senare där skogen inte var alltför tät lämnade jag den markerade leden. Jag insåg att det här var inte alls bra. Fullt med snår, träd och dolda vattendrag under snön. Jag hade inte hittat leden. Dessutom en kraftig vind från öster och jag var på väg upp mot kalfjället. Jag visste inte ens om leden jag letade efter var markerad eller om det bara var en trampad stig. I så fall skulle jag aldrig hitta den i snön. Jag trodde det skulle bli tufft och det blev ännu jobbigare än så. Det som på kartan såg ut som en jämn stigning på 60-80 höjdmeter visade sig även innehålla ett brant stup nedför där jag inte vågade ta mig ner. Jag fick gå tillbaka uppe på en ås innan jag kunde ta mig vidare mot den plats där sommarleden skulle finnas enligt kartan. Tjugo minuter senare hade jag kommit upp på kalfjället precis väster om Storskutskanten. Där hittade jag den. En knappt meterhög pinne i snön. Det första tecknet på att jag faktiskt hade hittat sommarleden.
Ok, ett problem löst, men då kom två nya. Snön och vinden. Inte nog med att snön blev djupare ju längre upp på fjället jag kom. Den hårda vinden hade gjort den tidigare så lätta snön vindpackad och hård. I sänkor dessutom djup. Jag rörde mig framåt antingen långsamt eller nästan inte alls. Sikten blev sämre, men jag kunde i alla fall oftast se nästa pinne som markerade leden. Det här var förstås vädergudarnas hämnd för att jag haft så fint väder hela tiden. Jag fattade dock inte vad jag hade gjort för att de skulle vara så arga på mig.
De följande två timmarna blev de ojämförligt jobbigaste hittills under hela vandringen, möjligen bestigningen av Akka undantaget. De två och en halv månad jag vandrat sedan jag lämnade Treriksröset var en ren transportsträcka i jämförelse. Snön blev knädjup. Snön blev lårdjup. Hård och vindpackad, men ändå tillräckligt mjuk för att den inte skulle bära alls. Det var omöjligt att föra benet genom snön. Jag var tvungen att lyfta benet över snön för att kunna ta ett steg framåt. Det var här som jag för första gången började tvivla på att jag skulle klara av att gå hela vägen till Grövelsjön eller ens till Åre. Det var inte det sista fjället jag var tvungen att passera. Jag hade åtminstone 25 mil kvar.
Jag insåg att det skulle vara helt omöjligt att nå Åre den här dagen. Det skulle till och med vara omöjligt att kunna nå Ullådalen. Jag siktade in mig på vindskyddet som var markerad med en liten triangel på kartan. Jag hade ingen aning om hur det såg ut eller om det ens fanns kvar där ute. Att det var tungt vittnar mina foton från kameran om. Det sista fotot tog jag på mina ben klockan 15:32. Då står jag med vindpackad snö upp till höften. Därefter var det bara fokus på att försöka ta mig framåt. Den sista kilometern till vindskyddet var en pärs. Det skulle varit tungt att gå på fjället i den vinden och med den packningen på barmark. Med tung snö upp till låren var det nästan omöjligt. Pulsen låg på max hela tiden. En kort vila efter ett eller par steg och sedan fortsätta. Steg för steg. Gissa om det var en lättnad när jag till slut såg vindskyddet skymta där borta i dimman.
Det var också en lättnad att se att vindskyddet var tätt åt alla håll. Det hade inga fönster och ingångsluckan, satt på taket. Skönt att komma ”inomhus” och värma mig. Jag tog fram min lilla termometer från Clas Ohlson. Minus sex grader visade den inomhus och det skulle bli ännu kallare. Några möjligheter att elda fanns inte. Jag hade dörren öppen för att få in lite ljus medan jag fyllde kokkärlet med snö till maten. Det stormade så mycket att den tunga dörren blåste igen med ett brak flera gånger. Efter maten kröp jag ner i sovsäcken och stannade där hela natten.
