3 november 2016
Digernäset – Huså 21 km
Väder: mulet, ibland lite halvklart
Den här berättelsen tillägnar jag Huså. Jag hade visserligen 21 km fin vandring på en grusväg som slingrar sig fram längs Kallsjöns västra strand, men det var Huså som jag nyfiken på och det är Huså den här dagen handlar om. Jag som har tillbringat så mycket tid i byn på andra sidan fjället hade hört talas om den mindre kända grannen i flera olika sammanhang. Jag tror första gången jag fick nys om Huså var när jag läste en artikel i tidningen Åka Skidor för några år sedan. Om att där bortanför ”Baksidan” ligger en värld som är helt annorlunda.
Det är maximalt stor kontrast mellan de två byarna på var sin sida fjället. På andra sidan, Skandinaviens idag största alpina centrum, med 50 000 turistbäddar och en internationell atmosfär. På denna sidan en liten genuin fjällby med under 100 invånare. Det är svårt att förstå att en gång i tiden var förhållandet mellan byarna den motsatta. Under 80 år var lilla Huså Jämtlands största ort och en av hela Norrlands största industriorter. Historen om Huså börjar år 1742 då en stor kopparmalmsfyndighet upptäcktes tre kilometer ovanför nuvarande Huså by. Brytningen och bearbetningen av kopparmalmen pågick mellan åren 1742 och 1881. Under den tiden framställdes 4000 ton ren koppar i Huså och som mest sysselsattes omkring 500 personer i gruvdriften. Utvecklingen därefter hade kunnat se helt annorlunda ut om inte riksdagsmannen Gunnar Eriksson från den lilla byn Mörviken på andra sidan fjället lobbat så mycket så att planerna på att dra den öst- västliga järnvägen mellan Trondheim och Bottenhavet förbi Huså skrotades. Istället kom järnvägen att byggas genom hans hemby Mörviken. Järnvägen invigdes år 1882 och resten är som det heter historia.
Huså har på senare tid blivit känd som ”byn som vägrade dö” efter en TV-dokumentär från 80-talet med samma namn. Tyvärr lades både skolan och ICA-butiken ned för några år sedan. Ändå är Huså i högsta grad ännu en levande by som ligger så vackert på sluttningen mellan den fiskrika Kallsjön och den mäktiga Skutan med sin topp mer än 1000 höjdmeter över sjön. Kallsjön har ett rikligt bestånd av bland annat öring, röding och kanadaröding. Nästan hela byn består av röda trähus med vita knutar. Här finns Gruvbacken, den lilla skidanläggningen som garanterat inte har lika mycket trängsel som på andra sidan fjället. Här finns restaurangen med det spännande namnet ”Den Djupa Gruvans Krog”. Här finns ett område med fritidshus som norrmännen har upptäckt, men inte så många svenskar. Här finns Huså Herrgård, där självaste kung Oskar II övernattade när han var på väg till sin kröning i Trondheim år 1873. Här finns inte minst Huså Bröd, det lilla gårdsbageriet som levererar knäcke och frökex av ekologiska råvaror till butiker i hela Sverige.
Det är omöjligt att jämföra de båda byarna med så olika miljö och historik utan att känslor blir inblandade. Det är säkert många som skulle ta ställning och säga att den ena sidan är bättre än den andra av den eller den anledningen. Jag vill redan nu poängtera att själv gillar jag båda sidorna. Det beror lite på i vilken stämning man är, men jag tycker att både Huså och den mera kända grannen på andra sidan fjället är värda ett besök, eller flera. Framsidan eller baksidan? Ja ”Baksidan” är ju ett vedertaget begrepp på ett av Sveriges bästa och mest klassiska offpiståk. Å andra sidan. Husåborna hävdar stolt och bestämt att de bor på framsidan av fjället.
Jag kom till Huså strax innan klockan 16. En skåpbil med texten ”Huså Bröd” körde förbi mig och svängde höger in på den lilla bygatan. Jag gick samma väg och var på väg till samma ställe, Huså Getgård, där numera Huså Bröd har sina lokaler. Jag blev hälsad välkommen av Mildred och hennes son Markus. Jag hann inte så mycket mer än att slänga av mig ryggsäcken och titta på stugan där jag skulle bo. Klockan 16 stod familjemiddagen på bordet och den skulle jag naturligtvis vara med på. Den jämtländska gästfriheten som jag stött på flera gånger tidigare nådde här nya höjder. Jag blev bjuden på jättegod öring från Kallsjön och fick samtidigt en historieberättelse om familjen Forsbergs liv i Huså. Mildreds make Börje som jag hade haft kontakt med på telefon var tyvärr inte hemma, men Mildred berättade att de flyttade till Huså i början på 60-talet när Börje fick en tjänst som folkskollärare. De tänkte stanna något år. Det blev lite längre än så. Börje jobbade som lärare på skolan och mellan 1977 och 2001 drev Börje och Mildred tillsammans Huså Getgård. Året därpå gjorde syskonen Ylva och Markus ett bageri av det gamla mejeriet. Numera är Markus VD och Ylva sköter produktutvecklingen. Jag fick veta att Huså Bröd nu är den största arbetsgivaren i Huså. Jag fick en privat rundtur av Markus i bageriet och jag blev faktiskt imponerad. Inga stora lokaler, men rent och snyggt, moderna maskiner, ekologiska och nyttiga råvaror, men framför allt fantastiskt goda kex. Det går inte att hitta Huså Bröd i vilken butik som helst, men här är en lista på köpställen för er som vill provsmaka. Jag tycker att Huså Bröd är ett klockrent exempel på att ett litet företag i glesbygden med nischade produkter och bra kvalitet kan konkurrera med jättarna i storstäderna.
Under middagen råkade vi komma in på ett oväntat gemensamt favoritresmål. Alla i familjen hade alla rest runt som backpackers ett antal gånger i Indonesien. Själv har jag tidigare rest runt ganska länge på de Indonesiska öarna Sumatra, Bali, Lombok och Flores, så vi hade mycket att prata om.
Tillbaka i stugan tänkte jag att den här typen av möten var inget jag förväntat mig under vandringen, men samtidigt innebär det att jag har lärt känna en helt annan dimension av Jämtland än jag skulle gjort om jag bara vandrat i fjällen. Apropå Jämtland. I stugan hängde förstås den klassiska väggbonaden av Paul Sahlin med den lika klassiska texten som jag sett på så många ställen:
I Jämtland är artut att vara. Fagert om sommarn då öringen hugger och hjortronen locka. Roligt om vintern på skidorna glida i milsvida fjäll.
