2 november 2016
Kallsedet – Digernäset 17 km
Väder: halvklart till mulet
Från och med nu skulle min vandring bli mer planerad och lite mindre spontan. Jag hade haft en vana att kunna vandra tills det blev mörkt eller slå upp tältet när jag hittade en fin lägerplats. Det var förstås en stor frihetskänsla att kunna göra så, men nu var jag tvungen att planera mina dagar helt och hållet efter boendet. Ja, tvungen var jag väl egentligen inte, men det är klart att jag föredrar att sova inomhus när temperaturen ligger runt nollan.
Jag hade det nästan för lätt. Alla mina boende hade jag fått tips om av Hannah som vandrade före mig. Jag gick i hennes fotspår på Gröna Bandet fast ungefär tre veckor senare. Vi hade haft daglig kontakt sedan den dagen det bara blev vi två kvar ute på bandet. Hittills hade 16 personer klarat av hela Gröna Bandet det här året, vilket är nytt rekord för sjätte året i rad. Vi var båda inställda på att bli nummer 17 och 18, men vi hade årstiden emot oss. Av de 52 som genom åren genomfört Gröna Bandet är det före oss bara Caroline och Emanuel som varit ute och vandrat i november. Jag hade absolut inga problem den här dagen. Det var barmark. Himlen var halvklar. Jag hade inte längre några skador som hindrade mig. Det var värre för Hannah. Hon hade varit tvungen att vända tilllbaka till Tänndalen efter att under några dagar ha försökt ta sig fram i knädjup snö på fjället nere i Härjedalen. Jag undrade fortfarande om vi vandrade i samma land.
Jag gick på vägen längs den nordvästra delen av Kallsjön, som är Sveriges femtonde största sjö och den elfte djupaste med sina 134 meter. För mig var Kallsjön, sjön jag har sett i norr från Åreskutans topp. Nu såg jag allt i ett helt annan perspektiv. Jag passerade byn Sundet och när jag kom till en liten gul skylt där det stod ”29 Huså” tog jag vänster in på grusvägen. Jag passerade Sundsströmmen. Det snötäckta fjället Sundsvalen hade jag framför mig. Bakom mig hade jag de väldiga Skäckerfjällen som jag hade sett så mycket fram emot att vandra genom. Nu blev det inget Skäckerfjällen den här gången, men jag tror säkert fjällen ligger kvar där till en annan gång. På sätt och vis är det skönt att jag lämnar några fjäll att förbli vita fläckar på den fjällkarta där jag har ritat ett långt krokigt spår. Jag har sett så otroligt många häftiga och fina fjäll under mer än två månaders vandring genom fjällkedjan.
Efter en ordentlig stigning och vandring genom skog gick det neråt igen och jag gick snart söderut längs Kallsjöns västra strand. Sedan uppåt igen. Efter fyra och en halv timmes vandring kom jag fram till dagens mål, Digernäset, den lilla byn som ligger uppe på en höjd precis vid Kallsjön. Där skulle jag bo i en liten stuga på en gård alldeles ovanför sjökanten. Jag har sett så otroligt många fina platser under min vandring, men om jag skulle göra en topplista med Sveriges tio vackrast belägna byar, då vete sjutton om inte Digernäset skulle vara en av de översta på den listan.
