4 februari, 2017

31 oktober 2016

Åkroken (Långsån) – Bäcken som rinner ner från Kiltjärnarna och mynnar i Juvuln 26 km

Väder: mulet, lätt snöfall då och då

Om gårdagens färger var grönt och blått så blev det denna dagens färger först rött och sedan vitt. Röd var himlen en kort stund vid soluppgången. Sedan började det snöa. Det snöade under tiden jag packade ihop mina saker och tog ner tältet. Det var det bästa som kunde hända. Jag hade en lång vandring på grusväg framför mig. Jag visste att någon gång under dagen, förmodligen efter runt halva dagen, skulle smärtan i fötterna komma. Under denna delen av vandringen var påfrestningen på fötterna det absolut jobbigaste. Hur ont det gör beror på tre faktorer. Tyngden på packningen, längden på dagsetappen och hur hårt underlaget är. Asfalt är en pina. Grusväg är bättre, men betydligt värre än en mjuk stig i skogen eller på fjället. Snö på grusväg är faktiskt inte dumt alls. Lättvandrat och skönt för fötterna. En bra kombination.

Jag hade ungefär tre och en halv mil eller en och en halv dags vandring till Kallsedets Fjällcenter. Jag hade ett vägval framför mig. Att gå norr eller söder om den långsmala sjön Juvuln. Utan att kolla upp det närmare än att göra en grov uppskattning på kartan, verkade det inte skilja så mycket i distans. De i lokalbefolkningen jag frågade trodde inte heller det skilde så mycket. De flesta som vandrar Gröna Bandet tror jag går norr om, men jag vet inte säkert. Jag har i efterhand kollat upp med Google Maps, som säger att den norra vägen är två kilometer kortare. Jag valde den södra. Inte för att jag tvunget måste gå min egen väg. Det som var avgörande för mig var förhållandet mellan grusväg och asfaltväg. Norr om, ca en mil asfalt den sista biten till Kallsedet. Söder om, bara en kilometer. Att minimera asfaltsvägen var ett självklart val för mig.

Det kom inte mer än en centimeter snö på morgonen, men det var tillräckligt för att fötterna skulle må bra. Det var mycket skönare att gå på lite snö än barmarken jag gick på dagen innan. Till och med när vädret är ”dåligt” har jag det på min sida. När ska det vända?

Efter att börjat med en raksträcka på två kilometer kom jag till en gul skylt som pekade åt vänster in på en lite mindre grusväg. Det stod ”9 Botten” på skylten. Jag antog att det var samma plats som på kartan heter ”Bottnen” och som där är markerad med två hus. De två husen var den enda byn jag skulle passera den här dagen. Ja, det här är inte den mest tättbefolkade delen av Sverige.

Det var en liten men fin skogsväg jag gick på. Det kom inte många bilar, men de som körde förbi stannade för en pratstund. Flera av dem var jägare som hade sin hund springande någonstans i skogen. Med GPS-halsband på hunden hade de full koll på var den befann sig.

Jag gick på en liten väg som slingrade sig fram mellan myrar och skog. I dalen nedanför fjällen var det inga större höjdskillnader. Jag passerade några mindre tjärnar, bland annat Hästskotjärnen som har formen av en… ja ni fattar. Jag kom till byn Bottnen. De två husen på kartan visade sig vara fem sex i verkligheten. En mer idyllisk plats får man leta efter. En stor glänta med åkermark mitt i den täta granskogen. Fåren strövade fritt. Bakom husen såg man den allra östligaste viken av sjön Juvuln. Jag tog kort en fikapaus här och fortsatte sedan västerut. Tyvärr passerade jag Bottnen lite för tidigt för en stund senare kom en av de som bodde i byn körandes. Han hade bjudit in mig på kaffe om han hade varit hemma när jag gick förbi.

Hela eftermiddagen gick jag och tänkte på om jag skulle hitta något ställe där jag kunde sätta upp tältet. Förutom vid Bottnen var det tät skog överallt. Om jag ska recensera vägen söder om Juvuln skulle jag kunna sammanfatta det så här. Jättefin skogsväg att vandra på, men helt värdelöst med tältplatser.

Vid sextiden på kvällen kom jag till bäcken som rinner ner från Kiltjärnarna och mynnar i Juvuln. Vatten hade jag där. Jag tänkte att jag måste bara hitta två kvadratmeter mark utan träd eller buskar. Det var verkligen inte det lättaste, men jag hittade en liten öppning mellan några träd där mitt lilla tält precis fick plats. Bäcken med vatten hade jag bara ett tiotal meter därifrån. Precis som när jag tog ner tältet på morgonen så snöade det lätt när jag satte upp det på kvällen. Det var den sista dagen i oktober. När jag vaknar nästa morgon skulle det vara november. Såsom jag hade planerat resten av vandringen skulle det här bli min sista natt i tält.

Men allting blir inte som man har planerat…