30 oktober 2016
Olden – Åkroken (Långsån) 12 km
Väder: halvklart
Jag funderade på hur jag skulle lägga upp en plan för de knappa fem milen mellan Olden och Kallsedet där jag hade bokat in mig på nästa vandrarhem. Att gå hela sträckan på en dag som tvillingsystrarna Waara gjorde i somras var uteslutet. Jag skulle nog kunnat klara av sträckan på två dagar. Samtidigt kände jag att jag ville stanna kvar längre än bara över natten i Olden. Det fick bli en kompromiss. Jag skulle gå halvdag + heldag + halvdag. Då skulle jag få en halv vilodag i Olden och en halv vilodag i Kallsedet. Det fanns en baksida förstås. Det skulle förmodligen innebära två nätter i tält, men snön hade försvunnit och väderprognosen såg hyfsat bra ut. Kanske blir det mina sista tältnätter, tänkte jag.
Olden, en liten by i Offerdals socken, Krokoms kommun, mitt i Jämtland. Det är en vidsträckt by. Tre kilometer lång, men hela byn har bara runt 20 invånare. Ingen trängsel och inga bilköer här inte. Mitt i byn ligger Oldens Bystuga, den tidigare skolan som numera ägs av Oldens byalag. Här finns fem rum för övernattning, kök och ett samlingsrum. Jag passade på att utnyttja att jag hade tillgång till internet från min mobil. Skrev lite på min blogg och insåg att jag hade kommit hopplöst långt efter i skildrandet av min vandring. Jag insåg att jag inte skulle hinna skriva ifatt så jag bestämde mig för att bara skriva när jag hade tid, lust och ork. Bloggen får jag ta tag i efter vandringen. Jag fortsatte dock att skriva korta minnesanteckingar i iPhone-appen ”Anteckningar” varje dag. Hade lite sms-kontakt med ”ovädersmagneten” Hannah som skrev att hon var fast i en storm och kunde inte lämna Tänndalen på flera dagar. Jag tittade ut genom fönstret. Här var det sol och vindstilla. Vandrar vi i samma land?
Om det varit dåligt väder hade jag nog stannat en natt till, men nu var det så fint att jag gav mig iväg på eftermiddagen. Kanske var det det fina vädret som gjorde Olden så tilltalande. Vilken kontrast mot gårdagen. För drygt 24 timmar sedan vandrade jag i kraftigt snöfall, i decimeter djup snö som lagt sig på ett tunt istäcke och dolde myrmark och vattendrag. Nu gick jag på en fin grusväg, förbi gröna ängar, röda hus och spegelblankt vatten. Det är nog variationen jag gillat mest med Gröna Bandet. Blandningen av olika slags landskap, skiftande väder, ibland helt ensam och ibland sociala möten. Ena dagen på fjäll eller i skogar utan stigar. Långsamt fram en kilometer i timmen. Nästa dag med raska steg på en fin grusväg med en raketfart på fyra kilometer i timmen. Från att ha bott på hotell, sedan vandrarhem och nu på väg mot en natt i tält igen. Det som på kartan ser likadant ut överallt skiljer sig i mycket verkligheten.
Jag kom till den lilla byn Höjden där vägen delar sig. Vänster mot Norge eller höger mot Frankrike… Jag tog vänster. Någon ropade på mig från gården som låg en bit från vägen. Han frågade vart jag var på väg. Jag ska gå till Dalarna, svarade jag. Han kände förstås till Gröna Bandet. Det gör nästan alla i norra Jämtland. Det blev en av många trevliga pratstunder de här dagarna. Att vandra väg genom Jämtland var inte alls så tråkigt eller enformigt som jag hade befarat. Det blir så när man vandrar ensam att man sätter värde på de små pratstunderna. Det räcker med ett par minuter så får man ny energi. Jämför med i södra Lappland där jag gick en vecka utan att se någon annan människa var det här rena tivolit.
Vid Långsån fanns en liten rastplats utmed vägen. Ett bord precis vid åkanten såg inbjudande ut. Ett perfekt ställe för en fikapaus. Hade jag kommit hit lite senare skulle jag satt upp tältet här, men nu var klockan bara fyra. Jag kunde gott gå en stund till. Jag fortsatte på grusvägen åt nordost. Vägen till Grövelsjön går inte spikrakt direkt.
Jag passerade kommungränsen och gick in i Kalls socken och Åre kommun. Fast det var inte många likheter med det Åre jag lärt känna tidigare i år. Nej det här var Jämtland. Det genuina Jämtland. Den sydsamiska byn Åkroken kom jag till strax därpå och ett par kilometer senare gick jag längs Långsån igen. Åns form på kartan skvallrade om hur Åkroken fått sitt namn. Jag hade bara vandrat tolv kilometer från Olden, men det började skymma och det var dags att leta upp en övernattningsplats. Precis innan bron över ån fanns en grillplats bara någon meter från vattnet. Utsikt och tillgång till vatten. Jag kollade om det skulle gå att sätta upp tältet. Jodå. Det fanns inget bord som på den förra rastplatsen, men det var en fin plats. Kvällen blev kall och stjärnklar. Efter middagen tog jag några nattfoton på tältplatsen och på Karlavagnen. Sedan kröp jag in i mitt lilla bo.
