Archives for februari 2017

10 november 2016

Vålådalen – Smällhögarna 12 km

Väder: halvklart – mulet

När jag skriver detta vet jag hur allt slutade och de flesta av er som läser vet förmodligen också, men jag försöker tänka mig tillbaka vad det var för tankar jag hade den där morgonen. Den 10 november 2016. Det var lite känslan att nu börjar en ny utmaning. Ett nytt äventyr. En lika oviss känsla som jag hade den 20 augusti när jag lämnade Treriksröset och inte riktigt visste om jag befann mig i Sverige, Norge eller Finland.

De första 82 dagarna hade inte varit helt utan dramatik. Några dagar var tuffa, ibland mentalt och ibland fysiskt. Jag hade drabbats av oväntat snöväder en augustidag i Troms fylke i Nordnorge. Jag hade fått en skada i ryggen och en annan i vänster axel när jag vandrade vid Torneträsk. Jag hade bestigit magnifika svenska fjälltoppar som Moskkugaisi och Nallo. Jag hade vandrat i ösregn och motvind genom Cuhcavaggi och samma dag ramlat i en fors när jag trodde jag inte kunde bli blötare. Jag hade hängt i bara fingrarna i en klippa över ett stup på Akkas sydsluttning och tänkt tanken att nu är jag nog allt illa ute. Jag hade gått vilse många gånger. En kväll när jag förgäves försökt hitta en norsk fjellhytte som inte fanns där kartan menade att den skulle finnas. En annan dag då jag gick vilse i Norge tre gånger på samma dag tappade jag lite senare i Sverige bort leden igen och hamnade i becksvart mörker mitt i ett tätt videsnår samtidigt som mitt sista batteri till pannlampan la av. Jag hade hällt kokande vatten över mig på ett snöklätt och avlägset fjäll utan leder vid Vindelälvens källa. En blåsig kväll i Hotagenfjällen hade jag inte hittat någon bättre plats att sätta upp tältet på än mitt uppe på en vindutsatt fjälltopp. Jag hade inte för så länge sedan suttit mer eller mindre fast i midjedjup snö inte bara en utan två kalla dagar vid Åreskutan. Den ena dagen med snöstorm och den andra med så tät dimma att jag trodde knappt att jag skulle kunna ta mig ner från fjället.

Alla dessa händelser hade kommit plötsligt och oväntat. Det jag hade framför mig nu skulle däremot inte komma som en överraskning. Jag hade i flera veckors tid varit inställd på att det skulle kunna vara mycket snö i södra Jämtlandfjällen. Nu skulle den riktiga utmaningen börja. Det var därför jag hade förberett mig med att hyra snöskor. Jag kommer ihåg att Annica och Torkel frågade mig den där mörka kvällen på vägen upp mot Vålådalen om jag inte funderat på att åka skidor. Jag hade svarat att jag ville gå hela vägen. Jag visste att Caroline och Emanuel året innan hade använt både snöskor och skidor under sin sena vandring. Det var ändå lite av grejen att göra min egen fjällvandring på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Jag hade bestämt mig för att försöka göra den senaste vandringen någon gjort på Gröna Bandet utan att använda skidor och den målsättningen hade jag inte ändrat under mina första 82 dagar. Att klara av att ta mig hela sträckan från Treriksröset till Grövelsjön hade dock inte varit det viktigaste målet. Nej från början var det alla upplevelser längs vägen som jag sett fram emot och jag hade inte blivit besviken vad gäller den biten. Vandringen hade varit mer varierande och innehållsrik än jag hade kunnat föreställa mig innan jag gav mig iväg. Men ju närmare målet jag kom desto viktigare blev det att fullfölja hela vägen så att jag kunde få diplomet, tygmärket och den lilla plaketten på Fjällfararnas Hall of Fame i Grövelsjön. Att jag skriver detta här beror på att allt detta jag hade bakom mig spelade en stor roll för min motivation att fortsätta. Det skulle krävas något stort problem för att få stopp på mig. Jag hade vandrat 129 mil sedan jag i augusti börjat min vandring på Gröna Bandet. Målet närmade sig. Jag skulle inte bryta om jag inte var absolut tvungen.

Trots alla tidigare strapatser var jag ändå optimistisk den här morgonen när jag skulle ge mig av från Vålådalens fjällstation vid foten av Ottfjället. Jag borde klara av snön bättre med snöskor än med bara kängor, tänkte jag. Mitt största problem vid Åreskutan hade varit att jag sjönk ner djupt i snön. Det skulle snöskorna förhindra, hoppades jag. Det skulle nog bli jobbigt men det borde gå om jag bara har tålamod. Men vad visste jag egentligen? Mina erfarenheter av att gå med snöskor var de 20 meterna jag gått kvällen innan i nyfallen lätt pudersnö utanför Vålådalens fjällstation.

Ett nytt äventyr skulle börja den här dagen. Hur det skulle sluta visste jag inte. Ungefär som äventyraren Oskar Kihlborg sa i sitt sommarprogram: ”Det roliga med äventyr är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända”. Ett äventyr behöver såklart inte vara att klättra upp på Mount Everest. Alla kan göra sitt eget äventyr och utmana sina egna gränser. Litet eller stort. Att vandra Gröna Bandet som en höstvandring från augusti till november. Det blev en utmaning som verkligen testade gränserna för vad jag själv klarar av.

Jag hade en plan för de tre kommande dagarna. Det skulle finnas två möjliga övernattningsställen på fjället i Vålådalens naturreservat. Vålåstugan och rastskyddet vid Ljungan. Jag hade koll på väderprognosen. Det var en solig och fin morgon och inget nytt oväder i sikte. Jag tänkte mycket på säkerheten och var förstås medveten vilka risker det är att färdas ensam på fjället i november. Jag var tvungen att ha säkerhetsmarginaler i allt. Kläder, utrustning, mat och gas till köket. Om något ändå skulle gå åt skogen hade jag min nödsändare som naturligtvis var den allra sista utvägen. Jag var tvungen att komplettera med lite extra mat och var därför tvungen att vänta tills klockan nio då receptionen och den lilla butiken öppnade på fjällstationen. Där köpte jag även en liten rulle isoleringstejp på morgonen. Spännet på den ena av snöskorna var lagat med sådan tejp och jag såg det som ett tecken på att det var något som var bra att ha med sig. Jag har funderat efteråt vad som hade hänt om jag inte köpt den där lilla rullen tejp på fjällstationen. De små detaljerna kan vara otroligt betydelsefulla.

Klockan 10 gav jag mig av och det var ett fantastiskt vinterväder. Klarblå himmel och ett täcke av nyfallen snö låg över hela landskapet. Min plan var att följa den kombinerade sommar- och vinterleden. På de sträckor där sommarleden och vinterleden delade på sig skulle jag försöka följa sommarleden. Det var fasta och fina skoterspår till en början och jag beslöt att vänta med snöskorna tills terrängen blev besvärligare. Efter ett par hundra meter kom jag till en skylt som berättade att jag var på väg in i Vålådalens naturreservat. Jag lämnade skoterspåret och fortsatte in i skogen längs den kryssmarkerade leden. Någon hade färdats där före mig, men jag var osäker på om spåren kom från skidor eller från fotspår. Stigen var helt igensnöad, men jag tror ändå spåren gjorde det lite lättare för mig. Det var torr och lätt pudersnö ovanpå ett fast underlag. Jag beslöt att gå vidare i kängorna ett tag till. Det gick inte så snabbt framåt, men det berodde nog mest på att det var så fint väder så det blev många fotopauser. Ett gäng renar såg jag också. Det var ett tag sedan sist så det blev några foton på dem. Några informationsskyltar berättade om den idrottshistoria som har skrivits här. Mest som träningsområde för löpning och skidåkning förstås. Jag passerade en tall som tydligen var känd för att här stod alltid tränaren med klockan och tog mellantider i spåret.

Efter en timme kom jag fram till några skyltar. Åt ena hållet: ”Vålådalen 2” Åt andra hållet: ”Vålåstugan 18”. Det positiva var att jag följde uppenbarligen rätt led. Det som var lite oroväckande var att jag bara hade gått två kilometer på en timme. Det var väl fotopausernas fel tänkte jag för jag tyckte ändå att jag kunde traska på ganska bra i snön. Två kilometer i timmen. Med den hastigheten skulle jag kunna vara framme klockan åtta på kvällen eller kanske ännu någon timme senare eftersom jag måste ta matpauser också. Nåja, jag hade gott om batterier till pannlampan den här gången.

Jag vandrade på i snön och kom snart till en bro över en liten bäck. Då inträffade dagens första motgång. Det låg ett tjockt snötäcke på bron och jag hade inte en tanke på hur det kunde se ut under snön. Plankor med mellanrum, tillräckligt brett för att min vänsterfot precis skulle få plats mellan plankorna. Jag ramlade och som vanligt när jag bär på tung packning hade jag inte en chans att hinna parera. Mitt vänstra knä fick ta smällen. Rakt ner i kanten på plankan. Ja, det gjorde riktigt ont och smärtan höll i sig länge.

Jag kom till Vålån och leden följde ån söderut en liten bit. För två dagar sedan när jag var på väg upp mot Östra Vålådalen hade jag passerat samma å. Det skulle inte bli sista gången jag mötte den här ån.

När klockan var 13 kom jag till nästa skylt. Nu hade jag gått sex kilometer och jag höll alltså fortfarande ett snitt på två kilometer i timmen. Men jag började närma mig sanningens minut. Stigen var inte längre lika hård och fin. Snön blev djupare och jag kom snart till en punkt då det var dax att sätta på mig snöskorna. Jag försökte känna efter om det gick lättare eller tyngre med snöskorna. Lättare! Jag tyckte det gick bra redan från början. Jag sjönk inte ner lika mycket. Det var till och med riktigt roligt. Så snabbt gick det däremot inte. Jag kom till en större bro över ett biflöde till Vålån. Inga incidenter den här gången. Jag gick genom ett magiskt vinterlandskap. Snön låg decimetertjock på granarna längs leden.

Strax efter klockan 14 tog jag en välbehövlig lunchpaus. Jag omvandlade kall snö till kokande vatten i mitt Jetboil-kök. Det tog som vanligt ganska lång tid och förbrukade mycket gas när snö både ska smältas och kokas upp. Till slut blev det varm soppa i alla fall.

Granskogen blev glesare efter hand och snart tog fjällbjörkskogen över. Landskapet förändrades. Jag gick med Lill-Stendalsfjället framför mig. När klockan var 16 kom jag till en skylt som berättade att jag hade kommit halvvägs. Tio kilometer avverkade på sex timmar och tio kilometer kvar till Vålåstugan. De senaste tre timmarna hade jag förflyttat mig fyra kilometer. Jag hade fortfarande kvar hoppet om att kunna nå Vålåstugorna den här kvällen, men jag visste att det skulle bli en lång och tung kväll.

Klockan 17 var det mörkt och jag satte på mig pannlampan. Det som var avgörande om jag skulle kunna gå i mörkret var om jag kunde se ledmarkeringarna. Det gick bra, men det innebar också att jag var tvungen att följa vinterleden där sommar- och vinterleden delade på sig. På kryssmarkeringarna satt reflexer som lyste som små vita prickar i mörkret. Vad som gick mindre bra borde jag kanske ha kunnat förutse, men jag hade så mycket att tänka på att jag inte läst kartan så noga. Jag hade en brant stigning framför mig. Nja, så brant var det väl egentligen inte och skulle inte orsakat så mycket problem om det var barmark. Men tvåhundra höjdmeter att forcera i djup snö var en utmaning även med snöskor. Min hastighet sjönk från 2 kilometer till 500 meter i timmen. Det var jobbigt, men jag tog mig ändå sakta framåt hela tiden. Jag kunde inte låta bli att tänka på mördarbacken i Tour de Ski med sina 400 höjdmeter. Min backe var bara hälften så hög men jag lovar att jag hade mycket hellre åkt skidor uppför pisten i Val di Fiemme. Jag var tvungen att använda Mathias Fredrikssons numera bevingade ord. ”Kliv, Kliv överlev”. Ett steg, nästa steg, vila. Kliv, Kliv överlev…

Under det jämna vita snötäcket var marken kuperad. Det var också omöjligt att se vad som dolde sig under snön. Jag följde vinterleden eftersom det var bara den som hade kryssmarkeringar med reflexer. Ibland märkte jag att leden passerade en myr. Det blev blött, med det gick oftast bra tills…

… jag fastnade.

Det var höger fot som sjönk ner i en grop. Jag stod i djup snö som nådde midjan. Jag kunde inte röra mig. Hela snöskon satt fast. Klockan var 19:30 och det hade varit mörkt i ett par timmar. Det fanns nog ingen annan människa på en mils avstånd. Jag satt fast i ett fjäll. Jo, jag insåg att det här var inte bra alls. Jag försökte rycka och slita, men snöskon rörde sig inte en millimeter. Jag visste först inte vad det var den hade fastnat i. Kanske den satt fast under en kvist? Efterhand som jag kämpade med foten blev jag allt tröttare. När jag förstod att jag inte skulle kunna dra loss mig började jag gräva bort snö med händerna. Efter ett tag kom jag ner till kängan. Då tog det stopp. Snön blev blöt och så fort den kalla luften nådde det blöta frös allt ihop till is. Jag vet fortfarande inte om det var i en myr eller en bäck jag hade fastnat. Det var hårt som cement och jag hade inte ens grävt mig så långt ner att jag kunde se snöskon. Jag gick över till min gamla taktik, dvs att slita och dra i foten. Jag vet inte exakt hur lång tid som gick. Jag tog två foton medan jag satt fast. Det är 17 minuter mellan bildernas tidsstämplar. Jag gissar att jag satt fast i över en halvtimme. Till slut lyckades jag dra av kängan från snöskon och det faktiskt tack vare att spännet var provisoriskt lagad med isoleringstejp som jag lyckades slita av skon från spännet. Jag var loss men snöskon satt fortfarande fast så djupt att jag inte kunde se den alls. Men nu kunde jag gräva i lite bättre ställning så efter en stund hade jag lyckats gräva bort så mycket is att jag kunde både se den och få ett grepp om den. Jag kunde ändå inte rubba snöskon. Trots att jag hade ett bra grepp och att den inte satt fast i många centimeter snö. Jag fick använda den andra snöskon som spade för att hacka genom isen. Till slut fick jag loss den.

Det hade tagit mycket på krafterna. Jag insåg att jag inte skulle orka fortsätta. Jag var tvungen att övernatta i snön. Mitt allra största problem var törsten. Jag hade ont om dricka och jag hade druckit dåligt redan innan jag fastnade. Jag var mer eller mindre uppe på kalfjället och det blåste ganska kraftigt. Det viktigaste var nu att hitta en plats där jag kunde säkra tältet.

Jag befann mig precis nedanför Smällhögarnas branta sluttning nordost om toppen 1133. Klockan var halv nio när jag hittade ett vindpinat träd och några buskar. Jag hade hittat en plats där jag kunde säkra tältet från att blåsa iväg. Marken var inte så jämn, men där kom snöskorna till bra hjälp. Jag plattade till snön med snöskorna på fötterna. Det blev riktigt bra och jag var nöjd med min fina tältplats. Jag började resa tältet och tjugo över nio var det på plats. Jag hade förstås gott om snö till mat och dryck och Jetboil-köket fungerade som vanligt bra trots kylan.

När jag äntligen kunde krypa ner i sovsäcken kunde jag konstatera att min novembervandring i Jämtlandfjällen skulle inte bli lika jobbig som jag föreställt mig. Den skulle bli jobbigare. En annan tanke for också genom huvudet. Att jag faktiskt hade det bra i tältet. Jag hade tak över huvudet. Jag kunde vila. Jag hade kunnat äta mig mätt. Jag hade kunnat dricka mig otörstig. Jag frös inte. Tänk så många människor i världen som inte har det så. Man ser allt i ett helt annat perspektiv och uppskattar verkligen det enkla när man upplever det jag varit med om den här dagen.

Det hade slutat att blåsa. Oj, vad bra jag sov den natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 november 2016

Ö Vålådalen – Vålådalen 6 km

Väder: mulet, lätt snöfall

Jag fick besök i stugan på Vålågården. Den här gången var det inte lika oväntat. Torkel kom ensam då Annica var förkyld och ville inte smitta mig. Det var jag tacksam för. Jag hade klarat mig från både förkylning och sjukdomar och ville gärna det skulle fortsätta så. Vi pratade om allt möjligt. Om vad jag varit med om och vad som väntade längre fram. Jag berättade om alla fantastiska möten och naturen jag upplevt. Om att det var på gränsen att jag lyckades ta mig förbi Åreskutan på grund av den vindpackade snön. Jag pratade entusiastiskt om att snöskorna skulle förhoppningsvis hjälpa till att ta mig tre dagsetapper från Vålådalen över fjället förbi Smällhögarna och Härjångsfjällen ner till Ljungdalen på andra sidan. Torkel ifrågasatte inte mina planer. Det var klart att det skulle gå. Torkel har själv åkt skidor över Grönland tillsammans med Ola Skinnarmo och ramlat ner 27 meter i en djup glaciärspricka. Hur svårt kan ett svenskt platt fjäll med lite novembersnö vara egentligen? Det var supertrevligt och lite speciellt att prata med någon som verkligen förstår vad jag håller på med.

Torkel och Annica arbetar just nu för Länsstyrelsen i Jämtlands län med en utredning om hur leder i fjällen kan utvecklas för framtiden. Ja, det finns nog inga bättre lämpade att arbeta med de frågorna. Vi pratade också lite om hur framtiden för Vita och Gröna Bandet ser ut. Jag själv tror att intresset kommer fortsätta att öka precis som det gjort de senaste fem, sex åren. Något vi också pratade om var hur man kan utveckla de fjällområden där det idag inte finns några leder. Även om jag har haft fina upplevelser när jag har vandrat väg genom Jämtland är Gröna Bandet i huvudsak en fjällvandring och jag tycker det är så det bör utvecklas i framtiden. Det kanske räcker med några nya broar och en färdbeskrivning för att en ny led ska kunna uppstå. Det behöver inte vara som Kungsleden med spångar och fjällstugor med bastu överallt. I takt med att allt fler ger sig ut på ledvandring mellan fjällstugor bör man också utveckla möjligheterna att på ett säkert sätt ge sig ut med tält på fjällen där inga markerade leder idag finns, med hänsyn till naturvärden och renskötsel naturligtvis.

Själva vandringen den här dagen är inte så mycket att skriva om. Det tog en och en halv timme att gå de sex kilometerna till Vålådalen. Ingen smärta och inga nya olyckor den här dagen. Det enda intressanta jag passerade på vägen var väl ”Gunders mosse” där världsstjärnan Gunder Hägg löptränade under sin storhetstid på 1940-talet. Det var påtagligt att Vålådalen är en blandning av idrottshistoria och fjällaktiviteter. Det är många svenska landslag som har haft sina träningsläger här. Jag kan tänka mig att det kan vara full fart under högsäsong, men i mitten av november, då händer inte mycket här.

Jag var på väg till STF Vålådalen Fjällstation. Det var lite oklart när jag kunde komma för enligt hemsidan stängde receptionen klockan 16, samtidigt som incheckningen börjar. Det löser väl sig tänkte jag när jag gick in på Fjällstationen kvart över fyra på eftermiddagen. Det gjorde det nästan. Jag hittade ett kuvert med mitt namn och en nyckel till rummet jag bokat. Däremot hittade jag inte sängkläderna jag också bokat. Inte heller hittade jag någon i personalen eller andra gäster på vandrarhemmet. Jag ringde fjällstationens  telefonnummer och kom till en telefonsvarare där jag blev ombedd tala in ett meddelande. Ingen hörde av sig och några sängkläder hittade jag aldrig. Rummet var litet, tråkigt och sterilt. Det var i alla fall någorlunda varmt i rummet vilket inte kan sägas om de övriga lokalerna som var iskalla. Förutom bastun då som var varm och skön. Den var hela behållningen med fjällstationen som jag annars tycker var det minst prisvärda boendet på hela Gröna Bandet. Nej då var stugan på Vålågården mycket mysigare och dessutom bara hälften så dyr.

På kvällen var det dags att titta lite närmare på snöskorna. Jag visste inte ens vilket som var fram och bak på dem, än mindre visste jag hur det skulle vara att gå i djup snö. Jag lyckades till slut få på dem på kängorna och gick en liten runda i den nyfallna snön utanför vandrarhemmet. Det gick bra tyckte jag och lärde mig snabbt hur de skulle justeras så att hälen på kängan var fri och inte hakade in i snöskon när jag lyfte foten. Jag nöjde mig med att gå en 20-metersrunda som träning inför dagarna på fjället som väntade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 november 2016

Undersåker – Ö Vålådalen 22 km

Väder: lätt snöfall

Min vandring gick mellan ytterligheterna. De senaste kvällarna har varit ganska varierade. Mildreds gemytliga kök i Huså, det kalla vindkyddet vid Västerskutan, Åres pubar som var fullsmockade även off-season och igår en varm bastu på Åre Fjällsätra hotell. Allt går visserligen i slow motion när man vandrar men nu var det så mycket olika intryck att det tog tid att smälta allt. Det kan vara därför jag kände ett behov av att inte rusa iväg från Fjällsätra på morgonen. Det skulle också kunna vara för att jag ville ha så mycket valuta för pengarna som möjligt nu när jag lyxade till det med ett jättefint hotell.

Jag passade på att ladda så mycket som möjligt på frukostbuffén. Jag visste att jag hade en tuff dag framför mig. Uppförsbacken mellan Undersåker och Vålådalen var ökänd för att vara lång och seg med en höjdskillnad på tvåhundra meter. Det hade varit en piss i Missisippi utan packning, men med en ryggsäck på gissningsvis 25 kg visste jag att det skulle vara jobbigt och göra ont. Jag hade tänkt ge mig av vid lunchtid och jag vet inte vad som gjorde att den planen också sprack. Det var mycket småfixande och småpratande med personalen på Fjällsätra. Strax innan klockan 15 gav jag mig av och det första jag gjorde var att ringa till Marie på Vålågården och berätta att jag blivit försenad och beräknade inte komma fram förrän mellan klockan 21 och 22. Jag såg inte det som ett större problem. Att vandra väg i mörker med pannlampa är inte jobbigare än att vandra väg i dagsljus. Efter bara några hundra meter gick jag på bron över Indalsälven, stannade och tog några foton, fortsatte sedan på vägen söderut. Den långa uppförsbacken började.

Min plan för dagen var att gå till Östra Vålådalen för att sedan nästa dag fortsätta bara sex kilometer till Vålådalen. Med lättare packning hade det förstås inte varit några problem att gå hela sträckan på en dag, men nu gick jag i Hannahs fotspår och passade på att övernatta där jag hittade bra ställen att bo på. Om det är någon som väljer mellan att övernatta antingen på Vålågården i Östra Vålådalen eller på STF Vålådalen Fjällstation skulle jag rekommendera Vålågården alla dagar i veckan. Ni kommer att förstå om ni fortsätter läsa.

Vid vägkanten låg ett tunt ungefär centimetertjockt snölager på vägen. Utanför vägen betydligt mer. Helt idealiskt att gå på. Jag behövde knappt lyfta fötterna. Det blir nästan som ett mellanting av att gå och att åka längdåkning. Fötterna glider fram på snön. Stavar hade jag ju också. Allt handlar om att förbruka så lite energi som möjligt och undvika att motarbeta gravitationen.

Det snöade lite lätt. Vid femtiden mörknade det och fullmånen lyste ovanför grantopparna genom de tunna molnen. Jag hade gått i några timmar utan paus och började bli sliten. Då och då körde en bil förbi mig. De flesta i samma riktning som jag. En bil som körde förbi mig stannade, vände om och körde sakta tillbaka mot mig. Det var helt mörkt nu. Bilen stannade en bit framför mig. Två personer gick ut ur bilen med riktning mot mig. Jag såg inte mycket i mörkret. Jag har visserligen varit med om tidigare att bilar hade stannat för en pratstund, men det här kändes bara skumt. Tankarna snurrade i huvudet. Jag förstod inte vad som hände. Mannen gick fram till mig och frågade om jag var ute på Gröna Bandet. Jag fattade fortfarande inget. Hur kunde han veta? Då presenterade han sig. ”Torkel Ideström”, sa han.

Det dröjde inte bråkdelen av en sekund innan poletten trillade ner. Hans fru kom också fram och hälsade. ”Annica”, sa hon. Jag kände att tröttheten bara rann av mig och jag blev fylld av energi. Så kul. Jag tog inte ens av ryggsäcken utan stod kvar med den på ryggen samtidigt som jag bländade båda med min pannlampa. Inte en tanke hade jag haft den här dagen att jag skulle kunna träffa på dem här, men däremot flera veckor tidigare hade jag funderat på det. När jag planerade om min rutt för att gå genom Åre och Vålådalen istället för Storlien och Sylarna hade jag tänkt tanken att jag skulle passera genom Östra Vålådalen där Annica och Torkel bor. Nu stod dom mitt framför mig. Lika verkligt som overkligt. Initiativtagarna och grundarna av Fjällfararnas Vita & Gröna Band. De som under sin tur Sverige Runt -97 fick idén till Vita och Gröna Bandet som de har drivit sedan 2010. Jag hade bara haft lite mailkontakt med dem innan min vandring började vid Treriksröset i augusti. Vi stod och pratade en liten stund och Torkel tog ett foto på mig och Annica till deras Facebook-sida. Jag själv var alldeles för exalterad för att komma på tanken att föreviga stunden med min egen kamera. Ungefär som när jag glömde ta foto på noshörningen som sprang rakt mot mig i Nepal. Inga likheter i övrigt med den händelsen dock. Jag måste säga att det var vältajmat för jag var ganska sliten just då, men den extra energin jag fick av mötet varade hela kvällen. Vi bestämde att vi skulle försöka träffas nästa dag igen och snacka lite mer.

Jag fick låna en reflexväst som Torkel hängde över min ryggsäck. Det var bra för jag var helt mörkklädd och syntes inte så bra bakifrån. Jag hade faktiskt själv en reflex i jackfickan, men kunde inte använda den för jag hittade inte snöret som låg i samma ficka. Reflexen hade jag fått av Stig i Olden en dryg vecka tidigare. Jag tyckte inte det var någon större fara eftersom jag gick på vänster sida av vägen och jag hade ju en pannlampa som jag försökte blända varje mötande bil med. Att jag inte hittade reflexsnöret i min ficka är ett av många exempel på att något som kan tyckas väldigt enkelt blir plötsligt svårt när man är trött. Ett av mina bästa tips till alla som tänker ge sig ut på långvandring är att tänk igenom utrustningen så att den är enkelt att hantera och att det är superlätt att hitta allt. Det kan låta så självklart men det är viktigare än man tror. Kläder, mat och utrustning man behöver under dagen måste ligga överst i packningen eller i lättåtkomliga fickor. Det är faktiskt lättare att frysa eller gå hungrig än att behöva anstränga sig för att leta upp något man inte riktigt vet var man har. Eller så tar man inte av ryggsäcken när man tar en vilopaus för det är jobbigt att ta av och på ryggsäcken. Jag vet det låter konstigt men ofta är det så kroppen fungerar när den blir trött.

Precis som alltid när jag går långa sträckor på väg kommer smärtan i fötterna efter ett tag. Det hjälper att gå i snö men jag slipper inte undan smärtan helt. Så var det den här kvällen också. Jag försökte gå där det var lagom mycket snö. En centimeter var lagom, fem centimeter var för mycket och den packade snön som bilspåren gick genom var för hård. Ibland var jag tvungen att gå mitt på vägen för att det var mjukast och lättast att gå just där. Det var när jag skulle göra en sådan sidledsförflyttning som olyckan hände. En liten isfläck och jag var chanslös. Ett sådant fall utan packning brukar sällan vara några problem. Man brukar vanligtvis hinna parera fallet så att det inte blir så hårt. Med 25 kg på ryggen är det lite annorlunda. Jag ramlade utan att hinna ta emot med något innan höften slog i isen på vägen. Med ryggsäckens extra vikt blev det en ordentligt smäll. Nu hade jag inte bara ont i fötter, rygg och axlar. Jag var även helt blåslagen på höften. Om du undrar var jag hade mest ont så är det inte helt enkelt att svara på. Det varierar. För att lindra smärtan i rygg och axlar hjälpte det oftast att ta en kort paus och sedan fortsätta. Direkt efter pausen blev då smärtan i fötterna värre än innan jag stannade. Det blev ofta en avvägning när jag tog pauser och hur långa de var. Smärtan för stunden fick styra. Generellt är det bäst för kroppen att ta minst en paus i timmen, men jag måste erkänna att jag var dålig på att följa det själv. För alla som har tänkt ge sig ut på en sådan här långvandring vill jag bara säga, var beredd på att det är både fysiskt och mentalt påfrestande. På vilket sätt är omöjligt att säga. Det är både individuellt och kan variera från dag till dag eller från timme till timme. Är det värt det? Absolut!

Jag tog inte många pauser efter jag träffat Annica och Torkel utan gick nästan non-stop till Östra Vålådalen. Vid Vålågårdens camping, stugby och vandrarhem var jag framme. Jag hade fått en bra vägbeskrivning av Marie. Det var inga problem att hitta och stugan där jag skulle bo var öppen. Jag måste säga att jag gillade stugan väldigt mycket. Liten, fin och välplanerad med ett litet kök, soffhörna med tv och ett sovloft. Det kändes hemtrevligt på ett odefinierbart sätt. Jag tittade lite på USA-valets valvaka. Det verkade inte vara så spännande. Utgången verkade vara given på förhand. För inte ens i USA kunde väl tokhögern vara så många att de ger makten till en galen mytoman som har för vana att förneka all vetenskaplig fakta. Jag gick och la mig och när jag vaknade på morgonen var skräcken ett faktum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 november 2016

Åre – Undersåker 14 km

Väder: lätt snöfall från en ljus himmel

Det snöade på söndagen och jag stannade kvar i Åre hela dagen. Så fick det förstås bli efter allt som hände dagen innan. Jag behövde också lägga ner tid på att planera om min färdväg.

Vägvalet är betydelsefullt, men också planering av mat och i vilka butiker man ska komplettera den mat som skickats i depålådorna. Det är en balansgång. Man vill inte bära på någon onödig vikt samtidigt som man måste ha reserver för oförutsedda händelser. Min tidplan hade spruckit ordentligt och det var mitt största orosmoment. Det skulle inte bli mindre snö på fjällen, snarare tvärtom efterhand som vintern växer sig starkare. Det viktiga i ett sådant läge var att snabbt anpassa en ny plan till de nya förutsättningarna. Mitt mål var oförändrat. Att ta mig hela vägen från Treriksröset till Grövelsjön. Nu var jag tvungen att analysera vilka risker som fanns och minimera dessa. Ja, det låter som innehållet i en introduktionskurs i projektledning och det var precis vad det var. Ett långt och svårt projekt, men jag brukar ha som vana att genomföra det jag har påbörjat.

Jag studerade kartorna över Jämtlandsfjällen och Härjedalen noggrant. Nu var det viktiga att minimera fjällvandringen, precis tvärt emot vad jag tidigare har gjort under större delen av vandringen. Jag insåg att jag skulle inte kunna ta mig till Grövelsjön utan att behöva gå på kalfjället igen och jag visste att det hade inte kommit mindre snö längre söderut. Snarare mer. Jag skulle teoretiskt sett kunnat undvika fler fjäll genom att ta en jätteomväg och gå vägen österut via Storsjöbygden. Det skulle inneburit en omväg på minst 12 mil och vara så långt från fjällvandring man kan komma. Nej, hellre då ta risken att misslyckas. Jag tänkte ta en annan väg som jag gissar att ingen Gröna Bandet-vandrare tagit före mig. Tyvärr skulle det innebära att jag var tvungen att hoppa över flera fjäll som jag sett mycket fram emot att vandra i. Men precis som Skäckerfjällen tror jag att fjällområden som Sylarna, Helags och Rogen finns kvar där ute till en annan gång. Lite synd också att jag skulle missa Ramundberget och Tänndalen, där jag inte varit sedan mina allra första resor till fjällen som barn.

I stora drag såg min nya vandringsplan genom södra Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna ut så här. Åre – Undersåker – Vålådalen – Ljungdalen – Funäsdalen – Idre – Grövelsjön. Jag hade vandrat 125 mil och hade drygt 25 mil kvar. Den kritiska sträckan skulle vara Vålådalen – Ljungdalen. Cirka fyra till fem mil på fjället utan några vägar. Jag hade vandringen mellan Huså och Åre i färskt minne. Där hade jag haft ungefär fem kilometer på kalfjället och det var på håret att det gick. Nu hade jag en tio gånger så lång sträcka på fjället framför mig. Jag var medveten om att risken för stora mängder snö i södra Jämtlandsfjällen och i Härjedalsfjällen var stor. Jag visste att det var mycket snö i Härjedalen medan jag hade barmark uppe i norra Jämtland. Sedan dess hade det kommit mer snö. Mycket mer. Min färdplan var ny, men min tanke hur jag skulle klara av det var inte ny. Den delen av planen var spikad sedan en vecka tillbaka. Snöskor!

Redan för en vecka sedan under min förra vilodag i Kallsedets Fjällcenter hade jag sett till att boka ett par snöskor jag skulle hämta upp i Åre. Jag hade haft kontakt med Magnus Sellberg på Rent-a-Plagg som berättade att jag kunde hämta snöskorna vid deras lager i Såå som ligger mittemellan Åre och Undersåker.

Jag hade ingen erfarenhet av snöskor sedan tidigare. Jag hade inte ens sett några i verkligheten utan bara på bild. Min idé hade jag fått av amerikanen Jarred som jag vandrade tillsammans med vid Akka för två månader sedan. Han hade vandrat Kungsleden med snöskor under förra vårvintern. Det hade gått bra för honom, men förutsättningarna i november är förstås inte lika bra som i mars och april då det är fullt med skidåkare och skoteråkare som banar vägen i fjällen. I november är man ensam med snön. Väldigt ensam.

Under min vilodag kom det ytterligare en decimeter nysnö i Åre. Det var förstås hur fint som helst och jag visste att nysnön skulle inte vålla några problem de närmaste dagarna. Jag hade vägvandring framför mig och för den var nysnön mycket uppskattad. Jag lämnade Åre på måndagen vid halvniotiden. Gick rakt över torget och vidare österut på Årevägen tills jag nådde E14. Efter en och en halv kilometer på stora vägen svängde jag  höger in på vägen mot Björnänge. Jag gick längs Åresjön genom byarna Björnänge och Såå, som på vägskylten heter Så med ett å. Trafikverket försvarar sig med att de måste följa Lantmäteriets kartor och där saknas ett sista å. Byborna har satt upp en skylt som visar att de vet minsann ”Såå mycket bättre”.

Vädret var märkligt den här dagen. Det snöade lätt från en ljusblå himmel. Jag fick det förklarat senare att fukten från Åresjön och Indalsälven ofta gjorde att det snöade här trots att det inte var mulet. Jag kom ut till E14 igen och där letade jag upp Rent-a-plagg. Inte långt härifrån ligger också Åre Skidfabrik som är Skandinaviens enda alpina skidfabrik. Här tillverkas de svenska kvalitetsskidorna ”Extrem” som är mycket bra. Jag vet för jag har själv testat.

Jag satte fast snöskorna med spännband högst upp ovanpå ryggsäckens topplock. Med ryggsäcken full med mat från depån i Åre och nu även ett par snöskor på drygt 1,5 kg var ryggsäcken tyngre än någonsin. Ett par extra kilo sliter mycket på framför allt rygg, axlar och fötter. Efter Såå väntade knappt fyra kilometer på E14 igen. Den tristaste vägen på hela vandringen. Speciellt mötena med långtradarna var inte så kul. Det blev mycket behagligare när jag lämnade E14 för gott och gick in på Byvägen mot Undersåker.

Om jag hade planerat min färdväg noga så var det en grej jag inte hade bestämt än. Den lilla detaljen var jag skulle sova nästa natt. Jag ville helt enkelt vänta och se vad klockan hann bli när jag närmade mig Undersåker. Nu var klockan inte mer än halv ett så det skulle vara möjligt att fortsätta ett tag till. Jag ringde till Trillevallen och fick veta att där fanns inget öppet i hela byn. Jag skulle nog kunnat fortsätta drygt två mil till Östra Vålådalen, men jag kände att det var i längsta laget nu när ryggsäcken var så tung. Förmodligen minst 25 kg den här dagen. Jag fick ringa till mitt andrahandsalternativ och det var verkligen inget dåligt sådant. Åre Fjällsätra i Undersåker.

En halvtimme senare var jag framme vid vandringens bästa boende. Snacka om kontraster. Från att sova i ett otätt vindskydd i snöstorm på fjället, till ett vandrarhem och nu fjällvärldens kanske mysigaste hotell. Jag togs emot av den entusiastiske hotellägaren Urban Widholm, som driver Fjällsätra tillsammans med sin fru Solweig. Urban har själv sprungit genom hela Sverige och samlat in pengar till ulandshjälp. Det finns som sagt alltid någon som är värre än en själv. Urban visade mig runt och han visade upp mig på hotellet som om jag vore ett snöigt UFO som hade kommit på oväntat besök. På kvällen blev det ett besök på pizzerian i Undersåker. Här träffade jag trafikläraren och musikern Samuel som också hade träffat Hannah några veckor tidigare. Samuel bjöd mig på en pizza och en trevlig pratstund. Jag hann nog aldrig tacka för maten då han hade bråttom iväg, så det gör jag nu. Tusen tack alla vänliga människor jag träffat där ute.

 

 

 

 

 

 

 

 

5 november 2016

Västerskutan – Åre 12 km

Väder: blåsigt, mulet, dålig sikt

Jag befann mig i ett vindskydd ungefär två kilometer nordväst om Västerskutans topp. Det hade blåst en kraftig vind hela natten. Det var kallt och mörkt i vindskyddet. Att öppna sovsäcken och släppa in kylan tog emot men det var bara att ta tjuren vid hornen. Med pannlampan på huvudet såg jag mig omkring. Det hade blåst in snö under nattens snöstorm. Mest närmast den otäta luckan i taket som samtidigt var vindskyddets dörr. Där låg snön centimeterdjup. Som tur var hade jag lagt mig i andra änden och sovsäcken hade klarat sig bra. Jag kikade på termometern som låg på golvet bredvid min sovplats. Minus åtta grader visade den. Jag ville inte öppna luckan och släppa in vinden, men jag var tvungen att hämta snö till frukosten. Det blåste fortfarande mycket och sikten hade blivit ännu sämre.

Jobbigast var kylan om händerna och till en början om fötterna. Kroppen klarar sig ganska bra efter lite varm dryck och många lager kläder. Det krävdes tre lager merinoull, dunjacka med gåsdun, softshelljacka och ytterst en tunn Gore-Tex jacka. På huvudet dubbla mössor varav den yttersta vindtät. På händerna hade jag skidhandskar, med en extra linerhandske av merinoull inuti. Det räckte inte. Min räddning var att jag hade med mig handvärmare och fotvärmare i engångsförpackningar. Jag hade sovit med två sådana påsar i sovsäcken. En vid kroppen och en vid fötterna. Nu öppnade jag nya till dagens vandring. Värmarna består bland annat av pulveriserat järn som kommer i kontakt med luftens syre när förpackningen öppnas. En kemisk reaktion uppstår och värme skapas. De håller värmen oftast i ett antal timmar. Trots dessa saknade jag att jag inte hade tumvantar med mig när det var riktigt kallt. Det är svårt att hålla fingrarna varma i skidhandskar. Fötterna klarade sig oftast bättre trots att jag inte hade några vinterfodrade kängor. Ansiktet klarade sig också bra. Jag hade en balaklava med mig som jag aldrig behövde använda. Inte ens när det blåste som mest och kallast. Jag säger det igen som jag sagt förut. Utan noggrann planering och utrustning anpassad för vinterväder skulle jag knappast ha klarat mig.

Det var en tuff utmaning både fysiskt och psykiskt. Målet för dagen var samma som för gårdagen. Att ta mig till Åre. Hur stora mina chanser var hade jag ingen aning om. Under gårdagen hade snödjupet varierat från någon centimeter till nästan meterdjup. Det svåra var inte snödjupet i sig utan hur tung den var att röra sig i. På kalfjället där vindskyddet låg hade vinden flyttat på enorma mängder snö. Speciellt svackor som ligger i lä för vinden är utsatta. Jag hade sjunkit ner 70-80 cm ner i vindpackad snö på vissa ställen. Den här dagen skulle inte bli lättare.

Det mentala fokuset var viktigt. Hade jag sett framför mig de över 25 milen till Grövelsjön skulle jag nog blivit tokig när jag hade svårt att bara ta mig tio meter framåt. Jag såg inte ens så långt fram som till Åre. Mitt fokus låg på att ta mig över fjället och ner i Ullådalen, en sträcka på ungefär fyra kilometer om jag följer leden. Under gårdagen hade det tagit mig större delen av eftermiddagen att ta mig fram två kilometer på kalfjället så jag visste att det inte skulle bli lätt. Efter Ullådalen är det bilväg de sista sju kilometerna ner till Åre. Den biten såg jag som försumbar i jämförelse med utmaningen på fjället jag hade framför mig.

Det var tät dimma när jag gav mig av strax efter klockan tio. Jag såg oftast bara ett tiotal meter framför mig  och allt jag såg var bara vitt. Jag hade stora problem att följa leden som var markerade med meterhöga pinnar precis som under sträckan fram till vindskyddet. Jag hamnade vilse flera gånger och var inte säker på om jag befann mig vänster eller höger om leden. Den här dagen hade jag ännu större problem att hitta rätt än under gårdagen. Ofta gick jag i sicksack antingen för att jag råkade gå åt fel håll eller för att jag medvetet försökte gå där terrängen såg lättast ut. Den fysiska utmaningen var minst lika stor den här dagen. Samtidigt kände jag att jag tog mig framåt trots att jag inte alltid hittade ledmarkeringarna. Jobbigast var det när jag skulle passera fält med djup snö samtidigt som det gick uppåt. Jag kommer ihåg att jag på ett ställe hamnade jag lite nedanför en stolpe med en skylt. Jag var ganska säker på var jag befann mig men jag tänkte att det skulle vara bra att veta vad det står på skylten. Problemet var bara att skylten befann sig på en liten höjd, ungefär fem meter bort. Jag stod länge och funderade på om det skulle vara värt att lägga den extra energin som skulle gå åt för att ta mig de fem meterna genom snön fram till skylten. Jag bestämde mig för att göra det och en stund senare med nära på maxpuls kunde jag konstatera att skylten var blank. Texten på skylten hade bleknat bort.

Vid något ställe var snön midjedjup och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag absolut inte får ramla så att jag fastnar i snön. Min största oro var att jag skulle hamna i snön så att jag inte kunde ta av mig ryggsäcken. Som tur var höll jag mig på benen. Ibland hörde jag ljudet av lavinsprängningar från Åreskutan. Jag antog att det var gänget från Åre Lavincenter som var i farten och utförde deras viktiga arbete. Som tur var känner jag Åreskutan så pass bra att jag kände mig trygg att där jag befann mig skulle det inte vara någon risk att en lavin utlöst av en sprängning kom farande.

Vädret blev bättre efterhand. Ibland kunde jag se att solen fanns där bakom molnen trots allt. Även om det var jobbig att pulsa i den djupa snön och jag ibland nästan var helt fast så rörde jag mig framåt. Jag tog inga pauser och kunde hålla en snitthastighet på nästan en kilometer i timmen. Ibland funderade jag på hur nära det var att jag inte hade kunnat ta mig fram alls. Jag visste inte var gränsen gick. Tänk om jag hade vetat där och då att detta inte skulle bli den värsta dagen. Att det skulle komma ännu svårare hinder längre fram. Det var nog tur att jag inte visste utan bara fokuserade på att ta mig fram ett steg i taget.

Jag befann mig mycket nära en plats där jag varit många gånger tidigare. Leden passerade bara 200 meter från Stendalsliften. Jag hade sett fram emot att återse Stendalen och Tväråvalvet som jag har så fina minnen från, men allt jag såg var bara vit snö och tät dimma. Jag såg inte ens liften trots att jag visste att jag var så nära. Jag hade ungefär en kilometer kvar till Ullådalsliftarna som jag var på väg mot. En kilometer på det vindutsatta kalfjället. Jag antog att när jag kommer ner i skogen skulle inte variationerna i snödjup vara lika extrema. Om jag nådde Ullådalsliftarna visste jag att jag hade det värsta bakom mig. Jag var trött men jag kämpade på som om det var den sista kilometern på hela gröna bandet. Det var en oerhörd lättnad när jag till slut såg Ullådalsliftarnas vajrar vid trädtopparna borta i horisonten samtidigt som kalfjället började övergå i gles skog. Jag visste att jag skulle kunna följa pisten bredvid liften ända ner till Ullådalsstugan. Det skulle inte finnas några svårare hinder. Jag skulle inte riskera gå vilse. Här var jag på hemmaplan.

Det blev till och med lättare än hade föreställt mig att gå neråt i pisten mot Ullådalen. Det var många skidspår i pisten trots att liftarna inte hade startat för säsongen. Jag mötte ganska många skidåkare gående på väg uppför med turskidor och stighudar. Alla tittade misstänksamt på mig och ingen hälsade. Jag förstår dem. Det var faktiskt jag som befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Det var betydligt bättre förutsättningar för skidåkning än vandring den här dagen.

Ullådalsstugan var förstås stängd trots att det stod på skylten ”öppet varje dag”. Jag hade hoppats på både ett toalettbesök och lite värme. Det är bara att konstatera att nu var jag i Årefjällen. Tyvärr inte lika öppet och välkomnande som resten av fjällvärlden. Det blev en gul fläck utanför stugan istället. Klockan var strax efter 14 och det hade tagit mig fyra timmar att utan paus ta mig de fyra kilometerna från vindskyddet till Ullådalsstugan. Jag var mer än nöjd och firade med en fika utanför stugan.

Att gå vägen ner till Åre var en lätt promenad som bara tog två timmar. Naturligtvis var jag fortfarande sliten efter pärsen i snön. Mitt största problem var törsten. Jag hade visserligen kunnat koka upp snö var som helst, men jag prioriterade att ta mig till Åre så fort som möjligt. Där skulle jag kunna dricka hur mycket som helst. Jag gick direkt till OKQ8-macken vid kabinbanans dalstation. Törsten var stor och jag kände mig yr. Det första jag gjorde var att köpa en dricka. Sällan har något smakat så gott. Efter att ha tömt flaskan inne på macken och den värsta yrseln lagt sig, sa jag till killen i kassan. ”Jag ska hämta ett paket också”.

Jag hade gått över från Bussgods till DB Schenker av den enkla anledningen att DB Schenker är billigare och att det inte finns något Bussgodsombud i Åre. Det var inte långt till vandrarhemmet STF Åre Torg. Det var lördag och ingen personal på plats, men allt fungerade klockrent. Jag hittade rätt dörr och koden jag fått funkade också. Rummet var litet men funktionellt. Jag hade till och med lakan och handdukar. Kontrasterna är stora från dag till dag på gröna bandet.

Min plan för kvällen var först en dusch och sedan en hamburgare på Broken som också ligger vid Åre Torg. Det var nästan tomt på vandrarhemmet, men jag träffade på en norrman där som jag snackade lite med. Han sa att han var på väg till Broken för att ta en öl och frågade om jag ville hänga på. Jag var precis på väg dit, svarade jag. På Broken behövde jag inte titta så mycket på menyn. Jag visste vilken av deras hamburgare som smakar bäst och vilken av fatölen som är godast. Utbudet hade inte förändrat sig på det halvår som gått sedan jag var där senast. Jag satt och snackade med norrmannen från klockan 18 till 01 när de stängde. Då gick vi vidare till Werséns som hade öppet en timme till. Han var förstås nyfiken på min vandring, men jag var ganska ödmjuk med tanke på vad han varit med om. Han hade för många år sedan varit ute på en långvandring i två år. Genom hela Asien för att till fots ta sig från Norge till Australien. Say no more!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 november 2016

Huså – Västerskutan 10 km

Väder: snöfall, blåsigt, stormvindar

Hur den här dagen skulle sluta kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig när jag på morgonen gick ut ur den röda lilla stugan vid Huså Getgård. Jag visste att vintern skulle hinna ifatt mig till slut, men att det skulle komma den här dagen och med en sådan kraft det kom lika plötsligt som oväntat. Ungefär en cm snö hade kommit under natten. Det snöade också när jag åt frukost tillsammans med Mildred i lugn och ro. Den godaste havregrynsgröt jag smakat och nej jag överdriver inte. Dessutom hembakat bröd och jättegott kaffe.

Att snön skulle påverka min vandring den här dagen kunde jag aldrig tro. Hur många dagar hade jag inte tidigare gått i en centimeter snö. Det hade ju bara varit skönt för fötterna. Det var visserligen några minusgrader och lite blåsigt, men kläder för kyla och vind det hade jag. Planen för dagen var att ta mig förbi Åreskutan och checka in på vandrarhemmet vid Åre Torg på kvällen. Jag hade två vägar att välja på. Öster eller väster om Skutan. Det fanns förstås också möjligheten att gå stigen via toppstugan, men det kändes onödigt jobbigt speciellt som vädret inte var det bästa och utsikten skulle vara obefintlig. Att ta den lite längre vägen via Fröån var inget jag ens övervägde. Det är först nu efteråt som jag ser att det fanns andra alternativ. Jag var inte heller oförberedd på hur vädret kan vara vid Åreskutan. Efter sex veckors skidåkning i Åre förra vintern vet jag precis hur blåsigt och dålig sikt det ofta är på det här fjället.

Jag lämnade Huså Getgård vid tiotiden, fortsatte Bygatan uppåt och korsade Husån. Överallt påmindes jag om gruvdriften på 1800-talet. Jag följde skylten som pekade ut vandringsledens riktning mot Bjelkes gruva. Några statyer och informationstavlor berättade en historia om en svunnen tid. Det gick uppför. Jag skulle gå ganska snabbt uppåt från knappt 400 meter över havet till drygt 700. Att det blev vitare efterhand var inget konstigt och inte heller något som oroade mig. Snön var ju så torr och lätt att gå i.  Den vita snön på granarna gjorde att jag tänkte tillbaka på förra vintern. Det var nästan lite ironiskt med det vita vinterlandskapet under min höstvandring. Jag hade under sex skidveckor utspridda på sex kalendermånader hoppats så mycket på nysnö och puderåkning. De dagarna var lätt räknade. Det skulle dröja ända till den 26 april innan den där magiska dagen kom. Ett par decimeter nysnö föll då på Åreskutan och jag åkte oförglömlig offpist i Tväråvalvet.

När jag kom upp till skyltarna inte långt från Bjelkes gruvor skulle jag göra mitt val. Ta vänster och gå öster om Åreskutan till Björnen eller ta höger och gå väster om både Åreskutan och den nästan lika höga toppen Västerskutan. Jag vet att flera före mig valde Björnen. Det såg inte ut att vara någon större skillnad på stigarna där uppe. Jag tror att det som avgjorde att jag tog höger var att då hade jag två alternativa vägar. Antingen en vinterled eller en sommarled i lite högre terräng. Båda varianterna skulle leda mig till Ullådalen där jag drygt ett halvår tidigare, den första maj, hade avslutat säsongens tretusenetthundrafyrtionde åk. Det allra sista för året. Det skulle vara kul att återse samma plats på min ”gröna” bandet-vandring.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att det inte skulle bli en så lätt promenad till Åre som jag hade tänkt mig. Det var inte längre ett fint hårt underlag utan mjukt och tungt. Dessutom blev snön djupare. Det som på vintern var en skoterled och på sommaren en vandringsled var nu varken eller. På några ställen var det sankt och jag trampade igenom. På kartan såg jag att vinterleden skulle passera en hel del myrmark längre fram. Snö och myrar var ingen bra kombination. Det hade jag lärt mig när jag gick skoterleden efter Jänsmässholmen. Jag hade inget val. Jag var tvungen att ta sommarleden. Den som var prickad på kartan och följde Västerskutans fot. Problemet. Jag hittade inte leden…

Vinterleden var tydligt markerad med kryss på stolpar. Sommarleden skulle vika av åt vänster i skogen ett par kilometer norr om Västerskutans topp. GPS-signalen i mobilen fungerade och jag visste ganska exakt var sommarleden skulle börja, åtminstone inom hundra meters marginal trodde jag. Skogen var tät och jag såg inget som skulle kunna vara en dold stig under snön. Jag gick fram och tillbaka. Några markeringar på träden såg jag inte heller.

Jag bestämde mig för att fortsätta en bit till på vinterleden för att göra ett försök att nå sommarleden lite längre fram. Knappt en kilometer senare där skogen inte var alltför tät lämnade jag den markerade leden. Jag insåg att det här var inte alls bra. Fullt med snår, träd och dolda vattendrag under snön. Jag hade inte hittat leden. Dessutom en kraftig vind från öster och jag var på väg upp mot kalfjället. Jag visste inte ens om leden jag letade efter var markerad eller om det bara var en trampad stig. I så fall skulle jag aldrig hitta den i snön. Jag trodde det skulle bli tufft och det blev ännu jobbigare än så. Det som på kartan såg ut som en jämn stigning på 60-80 höjdmeter visade sig även innehålla ett brant stup nedför där jag inte vågade ta mig ner. Jag fick gå tillbaka uppe på en ås innan jag kunde ta mig vidare mot den plats där sommarleden skulle finnas enligt kartan. Tjugo minuter senare hade jag kommit upp på kalfjället precis väster om Storskutskanten.  Där hittade jag den. En knappt meterhög pinne i snön. Det första tecknet på att jag faktiskt hade hittat sommarleden.

Ok, ett problem löst, men då kom två nya. Snön och vinden. Inte nog med att snön blev djupare ju längre upp på fjället jag kom. Den hårda vinden hade gjort den tidigare så lätta snön vindpackad och hård. I sänkor dessutom djup. Jag rörde mig framåt antingen långsamt eller nästan inte alls. Sikten blev sämre, men jag kunde i alla fall oftast se nästa pinne som markerade leden. Det här var förstås vädergudarnas hämnd för att jag haft så fint väder hela tiden. Jag fattade dock inte vad jag hade gjort för att de skulle vara så arga på mig.

De följande två timmarna blev de ojämförligt jobbigaste hittills under hela vandringen, möjligen bestigningen av Akka undantaget. De två och en halv månad jag vandrat sedan jag lämnade Treriksröset var en ren transportsträcka i jämförelse. Snön blev knädjup. Snön blev lårdjup. Hård och vindpackad, men ändå tillräckligt mjuk för att den inte skulle bära alls. Det var omöjligt att föra benet genom snön. Jag var tvungen att lyfta benet över snön för att kunna ta ett steg framåt. Det var här som jag för första gången började tvivla på att jag skulle klara av att gå hela vägen till Grövelsjön eller ens till Åre. Det var inte det sista fjället jag var tvungen att passera. Jag hade åtminstone 25 mil kvar.

Jag insåg att det skulle vara helt omöjligt att nå Åre den här dagen. Det skulle till och med vara omöjligt att kunna nå Ullådalen. Jag siktade in mig på vindskyddet som var markerad med en liten triangel på kartan. Jag hade ingen aning om hur det såg ut eller om det ens fanns kvar där ute. Att det var tungt vittnar mina foton från kameran om. Det sista fotot tog jag på mina ben klockan 15:32. Då står jag med vindpackad snö upp till höften. Därefter var det bara fokus på att försöka ta mig framåt. Den sista kilometern till vindskyddet var en pärs. Det skulle varit tungt att gå på fjället i den vinden och med den packningen på barmark. Med tung snö upp till låren var det nästan omöjligt. Pulsen låg på max hela tiden. En kort vila efter ett eller par steg och sedan fortsätta. Steg för steg. Gissa om det var en lättnad när jag till slut såg vindskyddet skymta där borta i dimman.

Det var också en lättnad att se att vindskyddet var tätt åt alla håll. Det hade inga fönster och ingångsluckan, satt på taket. Skönt att komma ”inomhus” och värma mig. Jag tog fram min lilla termometer från Clas Ohlson. Minus sex grader visade den inomhus och det skulle bli ännu kallare. Några möjligheter att elda fanns inte. Jag hade dörren öppen för att få in lite ljus medan jag fyllde kokkärlet med snö till maten. Det stormade så mycket att den tunga dörren blåste igen med ett brak flera gånger. Efter maten kröp jag ner i sovsäcken och stannade där hela natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Van välmående vagabond vandrar varenda vecka.
Vida världen verkligt vanebildande.
Vandringen varierar väsentligt.
Visserligen var vägen vansklig.
Värken vibrerar.
Ve.
Vånda.
Välbefinnandet vinner vanligen vedermödorna.
Verklighetens variation välgörande.
Vanligtvis välbekant väderlek.
Värdesätter vacker väg.
Vildvuxen vegetation.
Väna vilda växter.
Väldigt vidsträckta vyer.
Vattendragen vindlar.
Vilken vidunderlig vildmark.
Vägskäl vankas.
Viktigt vägval.
Vintrig vandringsled västerut.
Vettigt val?
Vad visar vag vägmarkering?
Villovägar.
Väntas vandrarhemmet?

Vädergudarnas vrede väntar.
Vädret värre vartefter.
Vattnet väter.
Vinden viner.
Vit vinter.
Varthän?
Vänster?
Vilket väderstreck?
Vilseledd.
Vet vi vart?
Velar.
Verkligen vilse.
Vacklande vilja.
Vändpunkt?
Vimmelkantig.
Virrig.
Vidriga väderförhållanden.
Vindstyrkan växer.
Värdelöst vinterväder.
Vemod.
Vanmakt.
Va? Vadå vimsig? Vem?

Varför vara villrådig?
Vända vore väl vanvettigt.
Vill vinna.
Vägrar vika.
Viljestyrkan vinner.
Vågar vandra vidare.
Värdefulla visdomsord.
Vilja!
Viktoria!
Vinst!
Vindskyddet!!!
Vilopaus välbehövlig.
Välbehållen väderbiten vandrare vilar välförtjänt.

 

Fortsättning följer…

 

 

3 november 2016

Digernäset – Huså 21 km

Väder: mulet, ibland lite halvklart

Den här berättelsen tillägnar jag Huså. Jag hade visserligen 21 km fin vandring på en grusväg som slingrar sig fram längs Kallsjöns västra strand, men det var Huså som jag nyfiken på och det är Huså den här dagen handlar om. Jag som har tillbringat så mycket tid i byn på andra sidan fjället hade hört talas om den mindre kända grannen i flera olika sammanhang. Jag tror första gången jag fick nys om Huså var när jag läste en artikel i tidningen Åka Skidor för några år sedan. Om att där bortanför ”Baksidan” ligger en värld som är helt annorlunda.

Det är maximalt stor kontrast mellan de två byarna på var sin sida fjället. På andra sidan, Skandinaviens idag största alpina centrum, med 50 000 turistbäddar och en internationell atmosfär. På denna sidan en liten genuin fjällby med under 100 invånare. Det är svårt att förstå att en gång i tiden var förhållandet mellan byarna den motsatta. Under 80 år var lilla Huså Jämtlands största ort och en av hela Norrlands största industriorter. Historen om Huså börjar år 1742 då en stor kopparmalmsfyndighet upptäcktes tre kilometer ovanför nuvarande Huså by. Brytningen och bearbetningen av kopparmalmen pågick mellan åren 1742 och 1881. Under den tiden framställdes 4000 ton ren koppar i Huså och som mest sysselsattes omkring 500 personer i gruvdriften. Utvecklingen därefter hade kunnat se helt annorlunda ut om inte riksdagsmannen Gunnar Eriksson från den lilla byn Mörviken på andra sidan fjället lobbat så mycket så att planerna på att dra den öst- västliga järnvägen mellan Trondheim och Bottenhavet förbi Huså skrotades. Istället kom järnvägen att byggas genom hans hemby Mörviken. Järnvägen invigdes år 1882 och resten är som det heter historia.

Huså har på senare tid blivit känd som ”byn som vägrade dö” efter en TV-dokumentär från 80-talet med samma namn. Tyvärr lades både skolan och ICA-butiken ned för några år sedan. Ändå är Huså i högsta grad ännu en levande by som ligger så vackert på sluttningen mellan den fiskrika Kallsjön och den mäktiga Skutan med sin topp mer än 1000 höjdmeter över sjön. Kallsjön har ett rikligt bestånd av bland annat öring, röding och kanadaröding. Nästan hela byn består av röda trähus med vita knutar. Här finns Gruvbacken, den lilla skidanläggningen som garanterat inte har lika mycket trängsel som på andra sidan fjället. Här finns restaurangen med det spännande namnet ”Den Djupa Gruvans Krog”. Här finns ett område med fritidshus som norrmännen har upptäckt, men inte så många svenskar. Här finns Huså Herrgård, där självaste kung Oskar II övernattade när han var på väg till sin kröning i Trondheim år 1873. Här finns inte minst Huså Bröd, det lilla gårdsbageriet som levererar knäcke och frökex av ekologiska råvaror till butiker i hela Sverige.

Det är omöjligt att jämföra de båda byarna med så olika miljö och historik utan att känslor blir inblandade. Det är säkert många som skulle ta ställning och säga att den ena sidan är bättre än den andra av den eller den anledningen. Jag vill redan nu poängtera att själv gillar jag båda sidorna. Det beror lite på i vilken stämning man är, men jag tycker att både Huså och den mera kända grannen på andra sidan fjället är värda ett besök, eller flera. Framsidan eller baksidan? Ja ”Baksidan” är ju ett vedertaget begrepp på ett av Sveriges bästa och mest klassiska offpiståk. Å andra sidan. Husåborna hävdar stolt och bestämt att de bor på framsidan av fjället.

Jag kom till Huså strax innan klockan 16. En skåpbil med texten ”Huså Bröd” körde förbi mig och svängde höger in på den lilla bygatan. Jag gick samma väg och var på väg till samma ställe, Huså Getgård, där numera Huså Bröd har sina lokaler. Jag blev hälsad välkommen av Mildred och hennes son Markus. Jag hann inte så mycket mer än att slänga av mig ryggsäcken och titta på stugan där jag skulle bo. Klockan 16 stod familjemiddagen på bordet och den skulle jag naturligtvis vara med på. Den jämtländska gästfriheten som jag stött på flera gånger tidigare nådde här nya höjder. Jag blev bjuden på jättegod öring från Kallsjön och fick samtidigt en historieberättelse om familjen Forsbergs liv i Huså. Mildreds make Börje som jag hade haft kontakt med på telefon var tyvärr inte hemma, men Mildred berättade att de flyttade till Huså i början på 60-talet när Börje fick en tjänst som folkskollärare. De tänkte stanna något år. Det blev lite längre än så. Börje jobbade som lärare på skolan och mellan 1977 och 2001 drev Börje och Mildred tillsammans Huså Getgård. Året därpå gjorde syskonen Ylva och Markus ett bageri av det gamla mejeriet. Numera är Markus VD och Ylva sköter produktutvecklingen. Jag fick veta att Huså Bröd nu är den största arbetsgivaren i Huså. Jag fick en privat rundtur av Markus i bageriet och jag blev faktiskt imponerad. Inga stora lokaler, men rent och snyggt, moderna maskiner, ekologiska och nyttiga råvaror, men framför allt fantastiskt goda kex. Det går inte att hitta Huså Bröd i vilken butik som helst, men här är en lista på köpställen för er som vill provsmaka. Jag tycker att Huså Bröd är ett klockrent exempel på att ett litet företag i glesbygden med nischade produkter och bra kvalitet kan konkurrera med jättarna i storstäderna.

Under middagen råkade vi komma in på ett oväntat gemensamt favoritresmål. Alla i familjen hade alla rest runt som backpackers ett antal gånger i Indonesien. Själv har jag tidigare rest runt ganska länge på de Indonesiska öarna Sumatra, Bali, Lombok och Flores, så vi hade mycket att prata om.

Tillbaka i stugan tänkte jag att den här typen av möten var inget jag förväntat mig under vandringen, men samtidigt innebär det att jag har lärt känna en helt annan dimension av Jämtland än jag skulle gjort om jag bara vandrat i fjällen. Apropå Jämtland. I stugan hängde förstås den klassiska väggbonaden av Paul Sahlin med den lika klassiska texten som jag sett på så många ställen:

I Jämtland är artut att vara. Fagert om sommarn då öringen hugger och hjortronen locka. Roligt om vintern på skidorna glida i milsvida fjäll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 november 2016

Kallsedet – Digernäset  17 km

Väder: halvklart till mulet

Från och med nu skulle min vandring bli mer planerad och lite mindre spontan. Jag hade haft en vana att kunna vandra tills det blev mörkt eller slå upp tältet när jag hittade en fin lägerplats. Det var förstås en stor frihetskänsla att kunna göra så, men nu var jag tvungen att planera mina dagar helt och hållet efter boendet. Ja, tvungen var jag väl egentligen inte, men det är klart att jag föredrar att sova inomhus när temperaturen ligger runt nollan.

Jag hade det nästan för lätt. Alla mina boende hade jag fått tips om av Hannah som vandrade före mig. Jag gick i hennes fotspår på Gröna Bandet fast ungefär tre veckor senare. Vi hade haft daglig kontakt sedan den dagen det bara blev vi två kvar ute på bandet. Hittills hade 16 personer klarat av hela Gröna Bandet det här året, vilket är nytt rekord för sjätte året i rad. Vi var båda inställda på att bli nummer 17 och 18, men vi hade årstiden emot oss. Av de 52 som genom åren genomfört Gröna Bandet är det före oss bara Caroline och Emanuel som varit ute och vandrat i november. Jag hade absolut inga problem den här dagen. Det var barmark. Himlen var halvklar. Jag hade inte längre några skador som hindrade mig. Det var värre för Hannah. Hon hade varit tvungen att vända tilllbaka till Tänndalen efter att under några dagar ha försökt ta sig fram i knädjup snö på fjället nere i Härjedalen. Jag undrade fortfarande om vi vandrade i samma land.

Jag gick på vägen längs den nordvästra delen av Kallsjön, som är Sveriges femtonde största sjö och den elfte djupaste med sina 134 meter. För mig var Kallsjön, sjön jag har sett i norr från Åreskutans topp. Nu såg jag allt i ett helt annan perspektiv. Jag passerade byn Sundet och när jag kom till en liten gul skylt där det stod ”29 Huså” tog jag vänster in på grusvägen. Jag passerade Sundsströmmen. Det snötäckta fjället Sundsvalen hade jag framför mig. Bakom mig hade jag de väldiga Skäckerfjällen som jag hade sett så mycket fram emot att vandra genom. Nu blev det inget Skäckerfjällen den här gången, men jag tror säkert fjällen ligger kvar där till en annan gång. På sätt och vis är det skönt att jag lämnar några fjäll att förbli vita fläckar på den fjällkarta där jag har ritat ett långt krokigt spår. Jag har sett så otroligt många häftiga och fina fjäll under mer än två månaders vandring genom fjällkedjan.

Efter en ordentlig stigning och vandring genom skog gick det neråt igen och jag gick snart söderut längs Kallsjöns västra strand. Sedan uppåt igen. Efter fyra och en halv timmes vandring kom jag fram till dagens mål, Digernäset, den lilla byn som ligger uppe på en höjd precis vid Kallsjön. Där skulle jag bo i en liten stuga på en gård alldeles ovanför sjökanten. Jag har sett så otroligt många fina platser under min vandring, men om jag skulle göra en topplista med Sveriges tio vackrast belägna byar, då vete sjutton om inte Digernäset skulle vara en av de översta på den listan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 november 2016

Juvuln – Kallsedet 10 km

Väder: mulet och dimma

Jag vaknade upp i tältet på morgonen den 1 november och låg nu fem dagar efter min ursprungliga plan. Det var kallt och ruggigt och det berodde inte på att temperaturen hade fallit utan snarare tvärtom. Det mesta av snön som kommit under gårdagen hade smält bort under natten. Det var fuktigt i luften och det känndes kallare trots att temperaturen var högre. Jag gladdes i alla fall av att det skulle finnas övernattningsmöjligheter inomhus den resterande delen av vandringen genom Jämtland och Härjedalen. Som tur var regnade det som vanligt inte.

Den här dagen hade jag bara en kort vandring framför mig. Jag hade gått längre än planerat under gårdagen och jag hade bara en mil kvar till Kallsedet. Jag såg otroligt mycket fram emot att komma inomhus och kunna torka upp allt som blivit fuktigt och blött. Dessutom såg jag förstås fram emot lite extra kolhydrater att stoppa i mig. Det är svårt att få i sig lika mycket energi som man gör av med under en sådan här vandring. Ett problem har varit frukosten. Jag har valt att mest använda färdiga portionspåsar med gröt eller müsli och de innehåller alldeles för lite. Speciellt den från Real Turmat som är väldigt god, men tyvärr alltför snål i storlek. Ett annat problem har varit mina mellanmål i form av PowerBars. De smakar för illa så jag har inte alltid ätit dem trots att jag haft med mig en bar för varje dag. Jag har också haft med mig en hel del nötter  som ger bra energi. Något som har fungerat bra både energimässigt och smakmässigt är choklad. Jag har nog gått igenom hela Marabous sortiment av mjölkchoklad och ändå minskar mitt midjemått hela tiden.

Jag kunde hålla ett bra tempo på grusvägen. Runt fyra kilometer i timmen och utan några pauser gick jag på grusvägen längs sjön Juvuln till Kallsedet på två och en halv timme. Sista kilometern gick på asfaltväg. Kallsedets Fjällcenter är camping, stugby, vandrarhem, butik, bensinmack och café. Allt ägs och drivs av den holländska familjen Brouwer som flyttade till Kallsedet för nästan tio år sedan. Det var nu stängt då familjen åkt iväg på höstlovssemester. Jag hade fått en dörrkod på mail av ägaren Jörgen och jag fick hela vandrarhemmet för mig själv. I rummet väntade en korg med mina beställda varor. Bröd och pålägg för resten av etappen mot Åre. Chips och cola för kvällen fanns också där. Jag fick ta vad jag ville och swisha betalningen. Vilken service. Tack Jörgen! Det blev en riktigt lyxig vilodag efter två kalla nätter i tält.