28 oktober 2016
Ansätten – Jänsmässholmen 15 km
Väder: halvklart till mulet, lite snö
Ansättåns raststuga, en liten timmerstuga med fyra bäddar mitt i granskogen. Den ligger precis nedanför fjället Ansättens nordvästra sluttning i Krokoms kommun i Jämtland. Av alla stugor jag besökt under min vandring var det här en av mina favoriter. Liten men otroligt charmig med sina grova timmerväggar och den fina järnkaminen av den anrika svenska tillverkaren Skoglund & Olson. Jag hade vandrat sent i kvällsmörkret under vintergatans alla stjärnor så det blev sovmorgon och sedan vedhuggning på morgonen. Det var halvklart på morgonen, men det mulnade snart på.
Vandringen började i granskog men jag kom snart ut i ett halvöpppet landskap och till den gamla lilla fjällbyn Ansätten. Byn befolkades av några arrendatorer på 1820-talet och det var då över fem mil till närmaste landsväg. Senare gick det en liten väg hit från Bakvattnet, men nuförtiden är byn öde och det går bara stigar fram till byn.
Det började snöa. Det lade sig bara några millimeter och det var inga problem att vandra i snöfallet. Snö i små mängder är mycket skönare än duggregn så jag var riktigt nöjd att temperaturen höll sig under nollan. Efter Ansättbyn skulle jag svänga höger in på en mindre stig som var ganska svårhittad. Jag hittade den till slut, men den var inte helt lätt att följa. Det fanns markeringar på en del träd. Ibland röda prickar på träden och ibland gula band, men de satt glest och det var svårt att följa den otydliga stigen som gick genom skog och myrmarker.
Jag passerade ännu en milstolpe när jag passerade Skansån. Ja kanske inte så stor i andras ögon, men för mig innebar bytet till mitt tredje minneskort i kameran en symbol för att jag nu långsamt började närma mig slutet av min vandring. Mitt minneskort med foton mellan Sarek och Ansätten byttes ut mot ett tomt. Ett nytt SanDisk Extreme Pro 64 GB sattes in i kameran. Det sista kapitlet var påbörjat och jag hade nya oskrivna blad framför mig.
Myrarna var halvfrusna och orsakade inga större problem. Det svåra var att följa stigen som ibland var tydlig men ibland försvann helt. Jag hade bra hjälp av vägbeskrivningen jag fått på sms av Hannah som vandrade några veckor före mig på Gröna Bandet. Beskrivningen löd ungefär så här:
”När du når en jokk som kröker sig så har du en myr rakt fram. Gå inte ut på den stora myren utan korsa bäcken och håll vänster och gå i skogen. Stigen kommer att komma fram efter ett tag.”
Dessa korta meningar hjälpte mig jättemycket så jag kan rekommendera samma beskrivning till kommande vandrare. Jag hittade den lilla jokken som kröker sig kraftigt och jag gick in i skogen där jag tappade bort mig igen. Det var svårt att hitta stigen i skogen efter myren. Det såg ut som små stigar överallt, men förmodligen var ingen av dem en riktig stig. Precis som vägbeskrivningen förutspådde så hittade jag stigen efter ett tag, men det tog en stund och jag var tvungen att använda kartan och GPSen i mobilen för att ta mig fram genom skogen.
Stigen blev tydligare i slutet och övergick så småningom i fyrhjulingspår. Det låg ungefär en centimeter snö på marken och jag tänkte att kommer det inte mer snö än så här så kommer jag inte få några problem med vintern. När jag närmade mig den samiska byn Jänsmässholmen fick jag lite problem igen. Stigen delade upp sig flera gånger och jag visste inte riktigt var hotellet som jag var på väg mot låg eller hur det såg ut. Det första hus jag såg låg uppe på en kulle. Jag knackade på och frågade efter vägen till hotellet. En liten stund senare var jag framme vid Jänsmässholmens Fjällhotell. Jag hann dit strax innan det mörknade.
Hotellet var egentligen stängt nu mellan säsongerna, men jag hade pratat med Yvonne som driver hotellet tillsammans med sin man Thomas. Hon skulle vara på plats och jag var välkommen trots att de hade stängt. Yvonne tog emot mig med en frank fråga. ”Är du inte ute och vandrar lite sent?”. Ja hon menade förstås inte sent på dagen utan sent på året. Det höll jag förstås med om, men svarade också att hittills hade jag haft en otrolig tur med vädret. Det hade gått en månad sedan det senaste riktiga regnet. En sådan oktober har jag aldrig varit med om och kommer nog inte att få uppleva igen.
Jag måste säga att den jämtländska gästfriheten och det bemötande jag fick av Yvonne överträffar alla hotellbesök jag varit med om tidigare och då har jag ändå bott på väldigt många hotell. Jag blev till och med bjuden på hemlagad älgfärslasagne och fick en öl för att jag såg törstig ut.
Jänsmässholmens Fjällhotell är en ombyggd gammal sameskola som ligger där vägen tar slut och vildmarken tar vid fast för mig var det tvärtom. Det ligger jättefint med en fantastisk utsikt över fjällen. Om det är någon som läser detta som undrar om det är värt att besöka Jänsmässholmen, så kan jag bara svara ja definitivt. Jag hade hade från början planerat en helt annan väg genom Jämtland. Om jag hade följt min ursprungliga plan hade jag missat Jänsmässholmen och mycket annat. Jag satt och snackade med Yvonne ganska länge om livet och allt möjligt. Yvonne som verkar ha varit precis överallt både i Sverige och utomlands försökte förklara vad det är som är så speciellt med Jämtland och hur människor bemöter varandra här. Sakta börjar jag att förstå.
