27 oktober 2016
Rötviken – Ansätten 24 km
Väder: mulet, stjärnklart på natten
Jag har ofta fått frågan om varför jag vandrar Gröna Bandet. Jag har försökt formulera ett svar på den frågan både före och under vandringen. Om jag ska vara ärlig så dröjde det ett bra tag innan jag själv förstod helt och hållet. Det kändes bra att göra en långvandring i fin natur mot ett specifikt mål. Att det kändes bra det visste jag, men varför det förstod jag nog först den 27 oktober 2016.
Jag övernattade i en liten campingstuga på Rötvikens camping vid sjön Hotagen. Det hade snöat knappt en centimeter på natten, men den smälte snabbt. Oktober i Jämtland verkar vara som januari i Skåne. Snön kommer och försvinner lika snabbt. Det var en morgon full av lyx. Ja att äta bröd med riktigt smör och västerbottenost och en tallrik yoghurt det är lyxigt. Jag tog det lugnt på morgonen. Lite för lugnt. Jag hade kommit in i ett lägre tempo efter vilodagarna och det var förstås inte bara positivt. Jag fick inte tag på ägaren av campingen och jag visste inte hur jag skulle göra med betalningen. Hur jag skulle komma in i det låsta samlingsrummet där köket och framför allt diskmöjligheten fanns visste jag inte heller. Sen kom jag på att jag hade ju fått två nycklar, en till stugan och en till något annat. Jag provade och den passade såklart. Ägaren fick jag kontakt med lite senare. Hon hade varit utanför mobiltäckningen på morgonen. Betalningen kunde jag lösa med Swish. Klockan blev efter tolv innan jag kom iväg. Jag hade nog inte insett hur lång vandring jag hade framför mig den här dagen.
Jag började gå på vägen mot Rörvattnet. Samtidigt satte jag hörlurarna till min iPhone i öronen och startade min allra första ljudbok. ”Under Vintergatans alla stjärnor”, Camilla Davidssons debutbok från 2014. En bok som handlar om en vandring. En lång pilgrimsvandring till staden Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.
Historien om El Camino började år 813 då man upptäckte en grav i nordvästra Spanien. Man trodde att den tillhörde Jakob, en av Jesus tolv apostlar. Han hade visserligen blivit avrättad i Jerusalem, men hans kvarlevor hade transporterats till Spanien menade man. I mer än 1000 år har pilgrimer vandrat till Santiago de Compostela, som har blivit ett av kristendomens viktigaste pilgrimsmål. På platsen för graven byggdes en kyrka och år 1075 påbörjades bygget av den katedral som står där än idag. El Camino de Santiago de Compostela är egentligen en samling vandringsleder som alla leder till samma plats. Den mest kända av dessa leder och den som de flesta vandrar idag är den 80 mil långa leden som börjar i Frankrike och slutar i Santiago de Compostela.
Det blir mer och mer populärt att vandra. Varje år är det över 200 000 pilgrimer som vandrar El Camino, många har helt andra skäl än religiösa. På Gröna Bandet är det under åren 2011-2015 totalt 36 personer som har vandrat hela sträckan. Jag tror att alla som vandrat Gröna Bandet instämmer i att bandet fungerar lika bra som El Camino som lång pilgrimsvandring.
När jag efter sex kilometer kom till Rörvattnet gick jag fel. Jag lämnade den stora vägen och följde den rödmarkerade leden på kartan. Jag hade nog zoomat in så mycket att jag inte märkte att den röda linjen inte var hel utan en streckad linje vilket betyder vinterled. När jag skulle passera över sjön, ja den heter förstås samma som byn här också, så var det plötsligt bara vatten men ingen bro. Jag fick gå tillbaka nästan en kilometer för att istället ta den lilla vägen som var ritad som en grå linje på kartan. Vid Lövnäset gick jag vidare på en stig genom skogen. Ansättåleden stod det på skylten som pekade i den riktningen jag gick. Stigen passerade mycket nära, bara några decimeter från en fin liten skogstjärn, Bustadtjärnen. Efter ett tag kom jag ut på en grusväg där jag tog höger.
Camilla Davidsson vandrade själv Caminon 2006. Hennes liv hade då som hon själv beskriver det nått sin absoluta botten. Hon var utbränd och hade tagit en time-out från jobb på obestämd tid. Av en slump läste hon om någon som hade vandrat till Santiago de Compostela. Lite senare samma år vandrade hon de 80 milen och åtta år senare kom hennes debutroman Under Vintergatans alla stjärnor. Den handlar om Emma, en sönderstressad storstadstjej och hennes komplicerade liv. Emmas vandring till Santiago de Compostela blir omvälvande. Pausen från vardagen ger tid till stillhet och eftertanke. Hon börjar ifrågasätta sina livsval och allt hon trott på tidigare. Vandringen kom att förändra Emmas liv på samma sätt som den förändrat Camillas liv. Hon insåg att hon hade levt efter omvärldens måttstock för att vara lyckad istället för att leva efter sin egen inre kompass.
Vägen nådde Ansättån, en lite mindre väg fortsatte parallellt med ån. Vid Broforsen tog jag av mig ryggsäcken och gjorde en liten avstickare för att titta på Ansättåns kanjon. Ansätten består av amfibolit, en mörk hård bergart. Genom rörelser i jordskorpan har det bildats sprickor i berget. Ansättån rinner genom en sådan gammal spricka. För ca 9000 år sedan gjorde smältvatten från inlandsisen så att stenar och grus sattes i rörelse och svarvade ut gropar i berget. Allt vatten som har runnit i Ansättån sedan dess har fördjupat fåran och bildat en djup dalgång mellan höga klippväggar, en kanjon (från engelskans canyon).
Boken utspelade sig i ett sommarvarmt Spanien, inte särskilt likt det vinterkalla Jämtland som jag vandrade genom. Emma mötte många andra vandrare och på kvällen åt de trerätters med vin och sov på härbärgen. Själv hade jag inte träffat någon annan vandrare på över en månad, åt frystorkat och bodde ensam i en liten stuga eller i ett kallt tält. Ändå var likheterna med min vandring längs Gröna Bandet slående. Jag kände igen bakgrunden. Time-out från ett stressigt arbetsliv och arbetsgivare som ställer orimliga krav. Relationer som har tagit slut. Men framför allt, jag kände igen mig i lugnet man hittar efter att ha vandrat länge oavsett om man vandrar tillsammans med någon eller vandrar ensam.
Jag fortsatte på den lilla skogsvägen samtidigt som det började mörkna. Så länge jag går på väg är det inga problem att gå med pannlampa i mörker, tänkte jag. Efter hand som jag gick uppåt kom snön tillbaka. Någon centimeter låg kvar sedan förra natten. Jag såg mängder av djurspår. Räv och grävling, några fåglar och en liten skogsmus gissar jag att några av spåren kommit från.
Klockan var 19 när vägen tog slut och en liten stig fortsatte in i skogen. Det hade varit mörkt i en timme. Ett beslut måste tas. Sätta upp tältet eller fortsätta på stigen? Det var minst sex kilometer kvar till raststugan. Jag ville inte sluta gå. Jag ville inte sluta lyssna på boken. De tydliga ledmarkeringarna avgjorde saken. Jag fortsatte på den lilla stigen in i den mörka täta granskogen.
Jag var på väg mot Ansättåns raststuga, men jag kände inget behov att komma fram snabbt även om min ryggsäck var tung av all ny mat jag köpte i Rötviken. Emma klagade i boken på sin tunga ryggsäck som vägde 12 kg. Min ryggsäck var dubbelt så tung. I tre timmar gick jag med pannlampa på den lilla stigen i den mörka skogen. Stigen var tydlig och välmarkerad. Inga problem att vandra i mörkret. Jag tänkte lite på spåren jag sett och undrade om det fanns större djur här. Varje liten håla i stigen jag gick på blev ett potentiellt björnspår. Jag såg ingen björn. Jag tänkte ändå mest på handlingen i boken.
Det blev en klar och kall kväll. Massor av stjärnor på himlen. Mina enda intryck från omgivningen var djurspåren jag såg i den nyfallna snön och stjärnorna jag såg på himlen. Jag kände verkligen att jag vandrade under vintergatans alla stjärnor både i boken och i verkligheten. När jag vandrade där i mörkret med ljudboken i mitt huvud var det nästan svårt att skilja på vad som var en berättelse och vad som var verklighet. Allt flöt samman. Det var som om tid och rum inte existerade.
Bara några minuter efter bokens huvudperson Emma nådde sitt mål i Santiago de Compostela kom jag själv fram till den lilla stugan i skogen nedanför fjället Ansätten. Klockan var då 22 och jag hade vandrat i mörkret i fyra timmar.
Jag tände ett värmeljus. Kaminen var det lite svårare att få eld i. Jag fick leta upp en yxa och högg björkveden i mindre bitar. Då gick det bra. När det brann i kaminen började jag med maten och efter maten fortsatte jag lyssna på boken. Jag blev klar med boken strax innan midnatt. Aldrig tidigare hade jag läst ut en hel bok på en dag. Nästan nio timmars lyssnande på Viktoria Flodströms berättarröst. Det var en sådan stark känsla att ta in vandringsberättelsen från Caminon samtidigt som jag själv vandrade. Efter Under Vintergatans alla stjärnor kunde jag inte tänka mig att fortsätta med någon av de andra böckerna. Det blev min första och enda bok under min vandring.
Jag har funderat på vilket intryck boken gör för de som läst boken men inte själva gjort en långvandring. Jag tror den kan vara svår att förstå fullt ut om man inte upplevt något liknande själv. I boken tas det upp att något händer med sinnet efter ett tag. Något som inte händer om man bara är ute i några dagar eller en vecka. Det händer oftast först efter ett par veckors vandring. Det infinner sig då ett lugn. Tankarna går inte så mycket vare sig bakåt eller framåt. Man är hela tiden fullt närvarande i nuet. Tar in alla intryck runt omkring. Det är svårt att förklara. Det måste upplevas.
Jag fick många gånger tanken i huvudet att det synd om alla som aldrig får möjlighet att ge sig ut på en pilgrimsvandring. De missar något stort och viktigt i livet. Det är många som återvänder till Caminon efter att ha vandrat första gången. Jag förstår dem.
