22 oktober 2016
Spååjme – Hökmyren 23 km
Väder: mulet, dimma
Det var blåsigt och kallt även när jag vaknade klockan sju på morgonen. Jag hade sovit i tio timmar. Det var jobbigt att öppna ryggsäcken. Jag ville allra helst bara ligga kvar i den varma sovsäcken och det var ännu jobbigare att behöva gå ut ur tältet. Jag gjorde snabbt vad jag skulle och gick sedan in i tältet igen. Plötsligt kändes tältet varmt och skönt. Ja allt är relativt. Jag tittade på termometern jag hade i kameraväskan inne i tältet. Minus fyra grader inomhus och det kändes varmt jämfört med hur bistert det var utanför tältet. Lite varm dryck och frukost så tinade jag sakta upp. Något som inte hade tinat upp var mina skor. De var helt stelfrusna och inte så sköna att stoppa fötterna i.
Tältet stod högst uppe på toppen Spååjme på Avansfjället ungefär 500 meter öster om riksgränsen till Norge. Under gårdagen hade jag bara tagit mig 12 km framåt på grund av alla kryss mellan sjöar och myrar. På pappret såg den här dagen ännu tuffare ut. Först ett större vattendrag i form av Avansbäcken, därefter lite småsjöar, ett stort fjäll som råkade ligga precis mitt på gränsen som jag följde. Efter fjället ännu ett vattendrag och ännu fler sjöar och till slut ännu ett jäkla fjäll som låg mitt i min väg. Det var bra att jag kom iväg i tid.
Jag hade inte i förväg bestämt hur jag skulle passera fjällen framför mig. På kartan såg det inte självklart ut vilken väg som var lättast. Jag visste inget om vilka svårigheter som väntade oavsett vilken väg jag tog. Det blev så att jag tog mig an utmaningarna efterhand som jag nådde dem.
Första delmålet var att ta mig över Avansbäcken. Jag gick rakt ner från fjället mot bäcken och konstaterade snart att det blåste betydligt mindre längre ner. Det fanns också platser där det hade varit möjligt att sätta upp ett tält. Det var ingen kunskap som hjälpte mig. Jag hade redan spenderat en natt på den mest ogästvänliga plats man kan tänka sig. Men utsikten hade i alla fall varit fin.
Jag funderade på om jag skulle gå till renvaktarstugan som ligger nere vid Avansbäcken. Kanske var den placerad där för att det är ett lämpligt ställe att vada? Jag tog aldrig reda på det utan sökte mig lite mer uppströms istället. Det var is, stenar och strömmande vatten. Inte så djupt och ganska mycket sten. Jag visste inte om jag skulle kunna ta mig över med kängorna på eller inte. Fötterna var fortfarande frusna efter att bara gått en liten stund i de kalla kängorna. Jag var inte överdrivet pigg på att ta av dom och försökte hitta ett ställe där jag skulle kunna gå över på stenar och is. Jag tog av mig ryggsäcken för att reka och känna efter om isen bar. Det gjorde den inte. Kängorna gick genom isen. Inte så djupt men tillräckligt för att strumporna skulle bli lite blöta. Då gav jag upp. Tog av mig kängorna och på med mina Crocs. Vattnet var knädjupt som mest. Kallt förstås, men det är bara jobbigt så länge man går i vattnet och det är inte många sekunder. Smärtan försvinner så fort man kommer upp från vattnet. Kängorna hade klarat sig bra men jag bytte båda paren strumpor till torra. Jag använder alltid ett par tunna liners och ett par tjockare utanpå. Båda paren med merinoull i kombination med ett syntetmaterial. Fötterna håller sig varma och torra.
Vadet gick bra och nu var det dags att välja väg runt nästa delmål. Det stora Murfjället. Ja det var kanske inte så stort för att vara ett fjäll, men det såg stort ut där det låg som en mur mitt i min färdriktning. Med en topp på 1263 meter över havet som ligger mitt på riksgränsen var det inte aktuellt att gå rakt över. Det såg ut som en ungefär lika stor omväg om jag gick till höger eller vänster. Det fick bli till vänster, alltså på den svenska sidan. Jag hade nog lika väl kunnat välja höger innan fjället. Det var lättvandrat på fjällsluttningen utan myrar eller kråkbärsris. Det låg lite snö på Murfjället. Det enda problemet var att det hade blivit väldigt dimmigt. Jag kunde inte ta något riktmärke framför mig utan gick lite på känsla och svängde åt höger runt fjället. Då och då kontrollerade jag min position på kartan och tog ut ny kompassriktning. Jag bestämde mig för att gå ganska högt upp på den östra sluttningen. Jag kom upp på nästan 1100 meters höjd. Det blev någon slags kompromiss mellan att inte gå för högt men ändå inte behöva gå så lång omväg. Jag rundade fjället för att gå neråt på sydsidan.
Jag gick in i Norge och var på väg mot nästa vattendrag, Tvärån. På kartan såg den bred ut på svenska sidan och betydligt mindre på den norska. Jag hoppades att det skulle vara så i verkligheten också. Jag kom till Tvärån. Det såg besvärligt ut med tunn is, varvat med öppet vatten och sten. Nära på omöjligt att komma över. Jag följde ån uppströms en liten bit tills jag kom till ett ganska brett ställe med mycket sten i ån. Där bestämde jag mig för att prova gå över med kängorna på. Det var lite riskabelt då det låg mer eller mindre blankis på några av stenarna, men över kom jag torrskodd som tur var utan att vare sig halka eller trilla i.
Jag gick i rak sydlig riktning ungefär en kilometer in på den norska sidan gränsen. Dimman lättade något och jag kunde ta sikte på nästa fjäll, Penningkejsen med sina två toppar. Norra och Södra Penningkejsen ligger båda mitt på riksgränsen. Det var inte självklart hur jag skulle gå här heller. Jag hade nog från början tänkt gå öster om topparna för stigen jag skulle försöka hitta har sin början öster om S Penningkejsen. Men nu när jag hade kommit så långt in i Norge så bestämde jag mig för att fortsätta rakt söderut på norska sidan.
Här hittade jag två stora renhorn som låg bredvid varandra. Större än jag sett någon annanstans på fjället. På Pilgrimshotellet i Gäddede hade jag sett en fin ljusstake gjord av stora renhorn. Skulle jag kunna göra något sådant? Kanske? Frågan var väl snarare hur jag skulle få hem dom. Det blir en senare fråga, tänkte jag. Nu måste jag sätta fast dem utanpå ryggsäcken. Jag lyckades fästa hornen utanpå ryggsäcken utan att de var i vägen när jag gick.
Mellan Murfjället och Penningkejsen var det mycket blått på kartan. Mängder med småsjöar och mindre jokkar. Det gick mycket lättare än jag hade befarat. Sjöarna rundade jag och jokkarna hoppade jag över. Det var inte svårare än så. Inga myrar och mycket lättvandrat.
Det blev lite besvärligare när jag rundade S Penningkejsen. Jag gick upp på runt 900 meters höjd för att få så lite vegetation som möjligt. Det var ganska mycket kråkbärsris där men det gick en hel del renstigar i samma riktning som jag gick. Jag försökte följa dem så mycket som möjligt för att slippa gå genom buskarna. När jag var rakt söder om toppen på 900 meters höjd började jag gå neråt i östlig rikning mot stigen som skulle finnas fem- sexhundra meter bort.
Någon stig fanns där inte däremot en kryssmarkerad vinterled som var lätt att följa. Nu hade jag nått mitt mål för dagen, men det hade inte mörknat riktig än så jag bestämde mig för att fortsätta en liten bit neråt längs leden. Jag gick ett par kilometer tills jag kom till Kejsån. Det hade blivit ganska mycket myrmark här nere och jag var inte säker på att kunna hitta en tältplats i närheten av vatten. Det var inga problem att gå på myrarna men det var för blött för att sätta upp tältet. Jag passade därför på att fylla vattenbehållaren och gick vidare över myren och ratade några möjliga tältplatser längs vägen.
Till slut hittade jag en liten kulle mitt på den stora Hökmyren. Där var det torrt i alla fall. Inte den bästa tältplatsen med den funkade. Jag kände mig nöjd med dagen. Om jag under gårdagen hade gått mindre än jag tänkt mig så hade det gått mycket bättre idag. Jag hade bara fem kilometers vandring på led genom myrmark och skog kvar till vägen vid Gunnarvattnet. Min idé om att vandra oledat längs norska gränsen hade lyckats. Det här blir kanske sista natten i tält på min vandring, tänkte jag och hade förstås inte en aning om vad som väntade.
