20 oktober 2016
Gäddede – Murufjället 14 km
Väder: mulet, lite duggregn
But I would walk 500 miles
And I would walk 500 more
Just to be the man who walks a thousand miles
To fall down at your door
Ur ”I’m Gonna Be (500 Miles)” av den skotska gruppen The Proclaimers, 1988
Det är många tankar som far genom huvudet under en långvandring. Ibland får man en låt på huvudet som den här. Det var ofta det aktuella tempot som avgjorde vilken typ av låt jag nynnade på. Ibland fastnade låtar som är lite mer svårförklarliga, som några julsånger eller en av Magnus Ugglas mindre kända låtar från 70-talet. En ständigt återkommande plåga i huvudet var en sång som sjöngs av amerikanska järnvägsarbetare i mellanvästern under sent 1800-tal. Tänk Långben på julafton…
Jag övernattade på Pilgrimshotellet i Gäddede. Två frågor rörde sig i huvudet. Vad är en pilgrim? Är jag en pilgrim? Jo kanske. Från början betydde ordet någon som vandrar till en helig ort. Om Grövelsjön är en helig plats så är det något som åtminstone har gått förbi mig. Den mest kända pilgrimsleden i världen är nog El Camino, den 80 mil långa pilgrimsleden till Santiago de Compostela i västra Spanien, där man ansåg att aposteln Jakobs grav låg. På medeltiden var en pilgrimsvandring något som ingick i det religiösa livet. Till exempel så vandrade Heliga Birgitta El Camino på 1300-talet. Nu för tiden har de flesta som vandrar andra skäl än religiösa. Men historiens kraft är stor. Medan årligen över 200 000 människor vandrar Caminon, har under Gröna Bandets fem första år 2011-2015 bara 36 personer vandrat hela vägen mellan Treriksröset och Grövelsjön. Den första guideboken över Caminon skrevs år 1139. Det finns, nästan 1000 år senare, ännu ingen guidebok över Gröna Bandet. Trots den haltande jämförelsen finns det många likheter mellan en pilgrimsvandring och en vandring längs den skandinaviska fjällkedjan. Behovet av att finna ett inre lugn är minst lika stort nu som under medeltiden. Jag kommer att återkomma till detta resonemang lite senare, men nu tillbaka till Pilgrimshotellet i Gäddede.
Det blev en halv vilodag på hotellet. Jag passade på att ta sovmorgon. Det var skönt efter gårdagens tidiga morgon och långa vandring. Några fler dagar då jag ställde väckarklockan på fyra skulle det inte bli. Det var så säkert. Jag ville stanna kvar i det fina hotellrummet så länge som möjligt utan att behöva betala för ännu en natt, så jag checkade ut klockan tolv, eller snarare några minuter över, fick jag veta av städerskan som undrade om jag inte skulle lämna rummet snart.
Jag hade förstås ett ärende i Gäddede. Att hämta ut nästa depålåda hos Bussgods-ombudet. Jag skickade också tillbaka ett paket med sådant som jag hade fått för mycket av eller inte längre behövde. Bland annat fjällkartor, lite mat och powerbars som inte hade gått åt så många som jag uppskattat i förväg. Det blev fyra kg som jag skickade tillbaka från DB Schenker-ombudet ”Gäddede Smått och Gott”. Fyra kg gör otroligt stor skillnad så det kändes nödvändigt. DB Schenker är billigare än Bussgods om man skickar lite mindre paket. Tjänsten ”Skicka enkelt” kräver dock en skrivare för att kunna skriva ut fraktetiketten. Jag hade förstås inte tillgång till en skrivare, med de var schyssta på Smått och Gott och lät mig använda deras skrivare. Då kunde jag göra beställningen från min mobil och mejla över paketlappen till ombudets dator.
Jag planerade också om min nästa etapp, som skulle bli min kortaste. Hela etappen mellan Klimpfjäll och Gäddede hade jag följt samma rutt som de flesta andra bandare väljer. Söder om Gäddede går de flesta vägen till Hällingsåfallet och därefter stigen mot Vinklumpen. En inte helt enkel väg att hitta fast den är markerad och även några myrar har jag förstått. Jag hade rutten via Hällingsåfallet i min ursprungliga plan, men hade samtidigt en annan tanke i huvudet. Jag bollade min idé med mannen på Gäddede Kiosk & Taxi där jag hämtade min Bussgods-låda. Han hade varit mycket på Murufjället och kände till åtminstone lite om fjällen söder om detta. Det är mycket kråkris, sa han, men han tyckte ändå att min tanke att vandra på fjällen längs norska gränsen var värd att prova. Det skulle innebära mer eller mindre en vandring rakt mot Valsjöbyn istället för att gå vad som på kartan såg ut som en omväg via Hällingsåfallet. Jag fick också veta att det var älgjägare ute i vid de här gränstrakterna till Norge.
Då visste jag inte om någon som vandrat här innan, men efteråt har jag förstått att Kari och Torkel hade en månad tidigare gått ungefär samma rutt som den jag nu höll på att planera. Jag kände mig lite som en pionjär som ville utforskade nya okända områden. Några stigar finns inte på en sträcka på drygt två mil fågelvägen. Det såg jag inte som det största problemet. Nej svårigheten skulle nog vara allt blått som kartan visade. Mängder med småsjöar, större och mindre vattendrag som skulle passeras. Dessutom ett antal fjäll och några stora myrar.
Det som avgjorde saken var fjällen. Rutten via Hällingsåfallet går till stora delar genom skog. Det hade visserligen varit häftigt att se det 42 meter höga vattenfallet och Europas längsta kanjon. Men jag hade inte tröttnat på att vandra på kalfjället. Det var där jag ville vara. För att citera Peter Hackman, vandringsgurun som har vandrat i 9 länder och tillika min gamla lärare i den lineära algebrans ko-mysterier från Linköpings universitet: ”Jag trivs bäst ovanför trädgränsen. Man ska vandra i himlen, inte under.”
Hur underligt det än låter såg jag fram emot att tälta på fjället igen efter att ha sovit inomhus i en varm hotellsäng och dessförinnan fyra nätter i små fjällstugor. Variationen gör att det inte blir tråkigt. Kanske hade jag glömt hur kallt det var senast jag sov i tält.
Efter lite provianterande på Ica Gränsbua och en sista kontakt med omvärlden lämnade jag Gäddede strax efter klockan två på eftermiddagen. Jag gick först några kilometer asfalt på Norgevägen, längs sjön Hetögeln. En del av den 16 mil långa Ströms Vattudal, som sträcker sig från Kvarnbergsvattnet vid norska gränsen ner till Strömsund. Ströms Vattudal räknas som Sveriges 12:e största sjö.
Två kilometer innan norska gränsen tog jag vänster in på grusvägen mot Häggnäset och Hällingsåfallet. Det var här jag passerade den stora milstolpen. 100 mil till fots. Jag hade vandrat två tredjedelar av Gröna Bandet och det var nog här någonstans det började bli allt mer viktigt att nå hela vägen. Jag hade sett vandringen i första hand som en lång naturupplevelse genom den skandinaviska fjällkedjan. Att klara av att gå hela sträckan till Grövelsjön verkade så stort och svåruppnåligt att jag inte hade vågat fokusera så mycket på det. Nu blev det viktigare för varje dag. Om min kropp hade klarat av att gå 100 mil skulle det inte vara omöjligt att fixa 150. Jag hade förstås fortfarande vinterns närmande i huvudet. Skulle jag hinna innan snön gjorde det omöjligt att vandra på fjället?
Hur vet jag då att jag hade vandrat hundra mil just här? Ja, någon exakt vetenskap är det inte, men en ganska bra uppskattning. Jag har använt en kombination av några olika metoder för att uppskatta längden på dagsetapperna. Skyltar som visar sträckan mellan fjällstugorna. Mätning på kartan antingen på papperskartan eller i Galileo-appen i mobilen som har bra verktyg för att mäta distanser. Dessutom min GPS-klocka (Garmin Fenix 3) som jag använder för att med hjälp av satellitpositionering mäta hur långt jag har gått varje dag. Dessa tre metoder brukar stämma ganska bra överens, men ibland skiljer det sig lite. Det är ju inte alltid jag går raka vägen och när jag tar paus måste jag också stoppa GPS-mätningen. Jag tror ändå att min uppskattning ligger ganska nära verkligheten.
Då och då var det en fin utsikt ut över den långsmala sjön Hetögeln som sträcker sig mellan Gäddede och Häggnäset. Från och till var det lite duggregn i luften och jag tog på mig regnjackan. Jag hörde några skott men jag såg varken älgar eller jägare. Vid Murunäset precis efter jag passerat Överbäcken svängde jag höger upp på en liten grusväg som går upp på fjället. Där vägen tar slut skulle jag fortsätta på en stig som går in i granskogen. Än en gång drabbades jag av ett problem som är ganska vanligt i bebodda trakter. Det är inte alltid den tydligaste stigen som är den kartan visar. Så var det här också. Jag började gå på en stig som svängde åt vänster och kom snart fram till att det var fel väg. Jag gick på en stig som inte var utritad på kartan och jag visste inte vart den ledde. Stigen jag skulle gå på skulle finnas längre till höger. Det tog en liten stund med planlöst letande i granskogen innan jag till slut hittade den. Här fick jag också en annan ny erfarenhet. Jag tänkte inte så mycket på att så fort jag kom in i granskogen blev jag genast mycket varmare. Vinden som hade blåst när jag vandrade uppåt upphörde när jag kom in i skogen. Jag hade fortfarande regnjackan på mig trots att det varken blåste eller regnade. Det var så mycket fokus på att försöka hitta rätt att jag inte tänkte så mycket på att jag hade för mycket kläder på mig. Jag passerade några mindre myrar där jag tappade bort stigen och fick anstränga mig för att hamna på rätt spår igen. Det började också mörkna och jag var inte sugen på att sätta upp tältet i en mörk granskog. Jag ville upp till kalfjället. När jag passerade en liten bäck fyllde jag min vattenbehållare. Nu var det bara en lämplig tältplats jag behövde hitta. Jag kom upp på Murufjället vid sjutiden. Då hade det varit mörkt länge. Jag insåg att jag hade lämnat Gäddede en timme för sent. Men jag hittade i alla fall en torr fin tältplats på en kulle med fin utsikt. Fina tältplatser, det har jag varit bra på att hitta. När jag kunde slappna av märkte jag hur svettig jag hade blivit. Alla mina varma kläder var blöta. Jag hade inget annat än min sovtröja att ha på mig under natten. De blöta kläderna kunde jag inte ha på mig i sovsäcken och de skulle knappast torka under natten. Jag insåg att vandra för varm är tio gånger värre än att vandra för kall. Jag frös på natten på grund av att jag hade haft för mycket kläder på mig under kvällen. Trots hundra mils erfarenhet av fjällvandring lärde jag mig fortfarande nya saker.
