19 oktober 2016
Väktarmon – Gäddede 31 km
Väder: mulet, dimma
Inför Gröna Bandet var det två dagar som jag hade bävat för. Två dagar genom myrmark i norra Jämtland. Jag hade haft sådan tur att myrarna var frusna och hårda när jag gick mellan Raukasjö och Ankarede. Nu var det dags för del två av ”Jämtlands blöta myrar” och jag hade inte lika mycket flyt med vädret den här dagen. Det två veckor långa stabila högtrycket var över. Det var visserligen inget regn i luften, men mulet och mildare. Det hade blivit plusgrader. Hur skulle det påverka myrarna?
Till Väktarmon går det en bilväg och jag hade kunnat gå vägen mot sjöarna Lill-Väktaren och Stor-Jorm, men det var inget jag övervägde. Jag ville gå på fjället så mycket som möjligt och följa vandringslederna där de finns. Jag hade tre mil kvar till mitt depåstopp i Gäddede och det går en markerad sommar- och vinterled hela vägen till Brattli. Därifrån en liten väg den sista halvmilen mot Gäddede. Min plan var att försöka gå dit på en dag. Det skulle jag inte klara utan att gå en bit i mörker med pannlampa. Det hade jag gjort många dagar tidigare, men den här dagen tänkte jag testa en annan strategi. Att gå i mörker på morgonen för att förhoppningsvis komma fram medan det fortfarande är ljust. Jag hade sett kvällen innan att det fanns reflexer på leden som gick upp i den täta mörka granskogen. Det fick avgöra saken. Jag räknade på det. När jag vandrar på fjäll brukar jag ha ett snitt på runt 2,5 kilometer i timmen inklusive fikapauser. Med en sträcka på 30 kilometer skulle det bli tolv timmar. Om jag ska vara framme senast klockan 18 så innebär det att jag måste ge mig av sex på morgonen. Så fick det bli och jag satte mobilen på väckning klockan fyra.
Jag kom iväg strax innan klockan sex på morgonen. Den första biten gick på en stig genom en mörk granskog. Det var kolsvart i mörkret, men det gick bra att vandra med pannlampan. Reflexerna på kryssmarkeringarna vägledde mig i mörkret. Det var en tydlig stig och tvåhundra höjdmeter upp till rengärdet på kalfjället. Jag gick öster om fjället Avardo (Aavaartoe) med pannlampa fram till halv åtta då det började ljusna.
Trots att det inte längre var mörkt och inte så mycket backar blev det ännu jobbigare att gå. Jag kom upp på myrarna på fjället. De var inte längre frusna. Jag sjönk ner en bit med fötterna i sumpmarken varje steg. I närheten av Holmsjön var det som värst. Jag var tvungen att gå försiktigt och känna efter om marken bar. Stavarna var till bra hjälp. När jag kunde trycka ner dem en halvmeter undvek jag att ta nästa steg. Då är det bara att vända och prova en annan väg. Jag lärde mig känna igen på vegetationen hur det såg ut där marken bar och var den inte gjorde det. Vid ett ställe såg det blött ut framför mig. Jag tryckte ner nästan hela staven någon decimeter framför min fot. Den nådde inte botten trots att den var 90 cm ner i marken. Ett litet steg till och jag hade kunnat fasta riktigt ordentligt. Det gäller att ta det lugnt och gå försiktigt när man klafsar på en blöt myr. Mirakulöst nog klarade jag av det utan att få ner vatten i kängorna.
När jag skulle passera Finnhusbäcken fanns det två alternativ. En skylt visar att man kan gå en omväg för att komma till en bro över bäcken. Enligt kartan skulle det vara ungefär en kilometer extra. Gissa om jag blev förvånad när det visade sig att ”bron”, som på den snygga metallskylten var ritad med räcke och allt, i verkligheten bara var en liten sten som låg mitt i en bäck. Snacka om överreklamerad omväg, men jag vet ju inget om hur alternativet var.
En annan liten bäck var jag tvungen att hoppa över. Den var inte så bred men jag tog ordentlig sats och gjorde ett jättesprång. Jag kom över men jag hade inte tittat efter så noga vad som fanns efter bäcken. Jag hade en sådan fart att jag fortsatte rakt in en enbuske där jag landade på ryggen. Man är inte så smidig med 20 kg i ryggsäcken. Är det inte det ena problemet man råkar utför är det det andra. Det var nästan så att jag inte kom upp från busken.
De första 15 kilometerna gick jag på utan att pausa. Det straffade sig till slut. Jag fick ont i ryggen och var tvungen att ta flera korta pauser därefter för att uthärda smärtan.
Strax efter klockan två kom jag till Lillfjällsstugan där jag tog en lunchpaus. Det blev en sen lunch med tanke på att jag ätit frukost vid fem på morgonen. I stugan fanns en informationsskylt från ”Frostvikens kommun”, som inte har funnits sedan den blev en del av Strömsunds kommun 1974. Tiden står stilla här uppe på fjället. Stugan låg på en fin plats. Det var nästan så att jag ångrade att jag hade stigit upp så tidigt. Hade jag kommit iväg senare skulle det varit lagom att övernatta här.
När jag kom till rengärdet ovanför Brattli var det inte självklart hur jag skulle gå. Den kombinerade sommar- och vinterleden tog slut. Det skulle finnas en sommarstig, en väg och en vinterled ner mot Brattli. Jag råkade följa kryssmarkeringarna för långt så att jag kom in på vinterleden. Vägen och stigen som skulle börja vid rengärdet hittade jag inte. Jag kom ut på ännu en blöt myr. För vilken i ordningen den här dagen vet jag inte. När jag såg en skylt att jag kommit till Stortjärn insåg jag att nu måste jag lämna vinterleden och försöka ta mig mot vägen. Jag tog till höger och inte många minuter senare nådde jag grusvägen. Nu skulle jag inte behöva gå mer på myr den här dagen. Vilken skön känsla. Jag var sliten när jag nådde vägen, men de sista fyra fem kilometerna ner mot Gäddede var lätta. Det gick nerför hela tiden och vägen var nygrusad. Mjuk och skön att gå på. Nere vid stora vägen strax innan Gäddede hittade jag en genväg och en bro som ledde till centrum. Det var en ren chansning som föll väl ut. Jag sparade över en kilometer på den genvägen. Jag var framme i Gäddede innan klockan 18.
Jag hade ringt och bokat boende tidigare på dagen. Det var fullt på campingen så jag bokade ett rum på Pilgrimshotellet precis som gröna bandaren Hannah hade gjort efter sin långvandring till Gäddede fyra veckor tidigare. När jag gick längs Storgatan mot hotellet såg jag Pizzeria Gäddede. Det var öppet. Jag kunde inte tänka mig ett bättre slut på min näst längsta dagsetapp på Gröna Bandet. En av de jobbigare dessutom. En pizza, två coca cola och en nybäddad säng på Pilgrimshotellet.
