18 oktober 2016
Rödfjällsstugan – Väktarmon 19 km
Väder: Först mulet och svag vind. Sedan dimma och blåsigt på fjället.
Frostviksfjällen i Jämtlands nordliga hörn. Här finns stora fjällvidder och inte så mycket människor. Speciellt inte i mitten av oktober. Jag hade övernattat i den lilla Rödfjällsstugan på Rödfjällets norra sluttning. Den här dagen skulle bli som en berg- och dalbana. Ja kanske inte hastigheten men det skulle gå upp eller ner hela dagen. Tre ordentliga stigningar och lika många nedförsbackar skulle jag ta mig genom.
Låga moln skymde de högsta fjälltopparna. Vid Rödfjällsstugan på 700 meters höjd var sikten klar. Jag kom iväg vid niotiden och gick uppför på Rödfjället mot molnen. Jag kom snart in i tät dimma. Några foton blev det inte förrän jag kom ner på lägre höjd igen. Jag gick ner mot Sielken, ett sameviste vid västra änden av Sipmesjaure. Innan jag kom fram till samevisten tog jag till höger på Mellanskogsstigen mot Väktarmon. Strax därefter delade sig leden två gånger till. Efter problemen med den felaktiga kartan under gårdagen var jag noga att hålla koll på att jag befann mig på rätt led. Den här dagen gick det bättre. Jag passerade något som en gång varit en bro. Nu fanns bara brofästena kvar. Jag lyckades ta mig över vattnet i alla fall. Som tur var utan att behöva vada i det iskalla vattnet.
Därefter väntade en kraftig stigning upp mot passet Balkesbuorke på 1000 meters höjd. Jag gick in i dimman igen. Synd att det inte var bättre väder. Jag tror att utsikten hade varit väldigt fin.
Det här området har geologiskt intressanta bergarter. Under 40-talet bröt man glimmer i de här fjällen. Jag hittade själv några fina glimmerstenar som jag tog med mig. Ett litet renhorn stoppade jag också ner i ryggsäcken. Lagom till jag kom upp till raststugan vid Balkesbuorke lättade dimman. I alla fall tillräckligt för att jag skulle se hur fint den låg precis på kanten av en platå med en brant sluttning precis innan stugan. Det var kallt och blåsigt. Jag passade på att ta en lunch inne i den vindskyddande stugan. Där låg en gästbok som jag bläddrade i. De flesta som skrivit de senaste månaderna var namn jag kände igen. De som har vandrat Gröna Bandet före mig.
Efter Balkesbuorke gick jag neråt. På Mellanskogsfjällets sydvästra sluttning. Det hade gått långsamt uppåt. Ner gick det betydligt fortare. Skillnaden är stor när man bär på tung packning. En stigning till skulle jag göra. Inte mer än hundra höjdmeter den här gången, men ändå. Det känns. Jag passerade öster om Väktarklumpen, därefter gick det neråt igen. Jag passerade stigen som gick till den gamla glimmergruvan. Någon avstickare hade jag inte tid med. Jag skulle ner i skogen igen och där ville jag gå innan det blev mörkt. Det gick bra. Jag kom fram till Väktarmon klockan 18.
Fjällgården Väktarmon är en av Jämtlands bäst bevarade fjällbosättningar. Gårdsbyggnaderna är från 1800-talet. Hagmarken kring gården och några torvtakslador har restaurerats under 1990-talet. Det är mycket fint här. Strax nedanför fjällgården på andra sidan Väktarån ligger den lilla raststugan där jag skulle övernatta.
