17 oktober 2016
Tjärnbäcken – Rödfjällsstugan 18 km
Väder: mulet
Dag 59 blev en dag som bjöd på ovanligt stor variation. Jag gick genom öppen myrmark och på spång. Genom gles björkskog och tät granskog. Passerade ett stort vattenfall, en älv och en samisk kyrkby. Efter att jag trott jag gått vilse kom jag till sist upp på ett rött fjäll.
Efter två veckor med ett helt osannolikt höstväder blev det en dag utan sol. Men så länge jag slipper regnet är jag ändå mer än nöjd.
Frostvikens fjällvärld är ett stort och orört fjällområde som ligger längst norrut i Jämtland, nära gränsen till Lappland. Jag hade övernattat i den lilla raststugan vid Tjärnbäcken. Den ska egentligen bara användas i nödsituationer men eftersom jag var troligen var helt ensam på fjället kände jag att jag inte tog plats för någon som behövde skyddet mer än jag. Stugan har inga sängar, men jag kunde lägga mitt liggunderlag på en av de två träbritsarna.
Leden delade sig vid Tjärnbäcken. Jag kunde antingen gå mot Ankarvattnet eller mot Ankarede vid Stor-Blåsjön. Jag valde Ankarede. Precis som igår var det mycket myrmark. Det var fortfarande fruset och lättvandrat. De här jämtländska myrarna som jag hade bävat så mycket för och undrat om jag skulle kunna ta mig fram alls om det blev en blöt höst. Istället blev det den lättaste vandringen hittills. Antingen på frusen myr eller spång. Jag kunde gå snabbt. De tolv kilometerna mellan Tjärnbäcken och Ankarede blev min snabbaste sträcka hittills. Jag hade nästan ett snitt på fyra kilometer i timmen.
Jag tog två pauser den här dagen. Den första vid det stora vattenfallet Lejarfallet vid Lejarälven, som rinner ut i Stor-Blåsjön och har sitt huvudavrinningsområde i Ångermanälven. Leden går här genom det stora Daimadalens naturreservat.
Den andra pausen var också den vid Lejarälven. Strax innan den lilla byn Ankarede, en traditionell samisk samlingsplats som ligger vid vägens ände vid Stor-Blåsjöns nordöstra spets. Det finns ett kapell och en kyrkstad som består av ett trettiotal permanenta träkåtor och några mindre stugor som användes av bönderna i trakten. Vid midsommarhelgen vallfärdar samerna hit från hela Sápmi, samernas land. Om jag kommit förbi på sommaren skulle jag naturligtvis besökt Ankarede Café. Nu var det inte öppet.
Efter Ankarede fortsatte jag på leden mot Rödfjället. Det gick uppför. Trehundra meters höjdskillnad på fyra kilometer. Jag följde sommar- och vinterleden som var markerad med röda kryss på stolpar. I höjd med Rödknulen tittade jag på fjällkartan i mobilen för att lokalisera mer exakt var jag befann mig. Ja, inte där jag trodde i alla fall. Enligt GPSen gick jag inte på leden utan på den prickade stigen som skulle leda till Ullersjön. Jag kunde inte fatta att jag hade kunnat missa var det delade sig. Något som också var konstigt var att stigen var markerad som skoterled. Det var något som inte stämde. Jag skulle snart komma fram till vad men det visste jag inte då. Jag fortsatte gå en bit på stigen för att förvissa mig om att min GPS-position följde stigen på kartan. Jodå, det var inget fel på GPSen. Jag följde den prickade stigen på kartan. Jag var tvungen att ta ut en kompasskurs, svänga av från stigen åt höger och gå ca 500 meter oledat för att nå den riktiga leden. Det märkliga var att just där jag tänkte lämna stigen så svängde den åt höger. Den kryssmarkerade vandringsleden gick precis där jag tänkt att gå oledat. När jag sedan nådde den plats där jag skulle stöta på leden mot Rödfjället enligt kartan fanns där ingen annan stig än den jag gick på och hade gått på hela tiden. Slutsatsen var lätt att dra. I verkligheten fanns det bara en stig och inte två. Fjällkartan är faktiskt felritad. För inte kan det väl vara verkligheten det är fel på?
Redan när jag lämnade Ankarede vid fyratiden uppskattade jag att jag skulle kunna komma fram till Rödfjällsstugan vid halv sju och att slippa gå med pannlampa. Det mörknade mycket den sista halvtimmen men jag behövde inte använda lampan. Klockan 18:31 var jag framme. Bara en minut efter min plan.
