16 oktober 2016
Slipsikstugan – Tjärnbäcken 27 km
Väder: mulet, dimma, blåsigt, soligt mitt på dagen
Slipsikstugan ligger uppe på det öppna kalfjället. Inte vindskyddat i björkskog som de flesta andra fjällstugor. Det är lite speciellt att övernatta på uppe fjället oavsett om man tältar eller bor i en stuga. På något sätt känner jag mig närmare naturen då. Jag gillar den stora utsikten över ett vidsträckt fjäll mot en horisont långt bort i fjärran. Där inget påverkar livet så mycket som väder och vind. Där naturens krafter är starka.
Hösten 2013 förstördes Slipsikstugan i en storm. Den byggdes upp igen och återinvigdes 2015. Den var i fint skick när jag bodde där. Ensam förstås. Inga andra vandrare var ute på fjället vid den här tiden på året. Under gårdagen hade jag sett fotspår i snön. Ett tag trodde jag att jag skulle få sällskap i stugan, men spåren vände en bit upp på fjället och gick tillbaka igen.
Det var minus fem grader och blåsigt på morgonen. Det kändes mycket kallare än den morgonen jag hade minus tolv i Vindelfjällen. Jag kan bara gissa hur hårt vädret kan vara här uppe när det stormar. Jag skulle besöka utedasset och jag gick först runt byggnaden utan att hitta någon dörr och det tog några sekunder innan jag såg att dasset låg ner på sidan. Som sagt en vindutsatt plats.
Jag kom iväg tidigt på morgonen. Efter knappt en kilometer gick jag in i Jämtland. Det hade tagit mig 57 dagar att vandra genom Lappland. I min plan skulle jag vara här på dag 54. Tre dagars försening var helt ok tyckte jag, men jag var medveten om att jag inte skulle klara av att ta igen de dagarna jag förlorat. Om jag hade gjort en realistisk planering av vandringen genom Lappland så var min plan över Jämtland en katastrof. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna nå målet i Grövelsjön den 10 november som jag hade planerat. Dagarna började bli för korta för långvandring. Jag började mer och mer oroa mig över vintern. Kylan var redan här. Än så länge hade jag jag inte fått problem med snö. Jag visste att snön skulle komma förr eller senare. Men när och hur mycket?
Den här dagen skulle jag försöka gå långt. Jag tyckte fjället såg lite vitare ut än igår. Det var mulet och den höga luftfuktigheten hade gjort frosten på marken lite tjockare. Det såg kallt ut och det kändes minst lika kallt. Den här morgonen maxade jag min klädsel. Jag hade nu fyra jackor på mig. Merinojackan, dunjackan, softshelljackan och ytterst min Haglöfs GoreTex-jacka. Dubbla mössor och dubbla handskar. Under mina vanliga handskar hade jag ett par tunna liners. Ändå var jag förberedd på ännu hårdare väder. Min balaklava som jag hade med för att skydda ansiktet behövde jag inte använda ännu.
Landskapet var mycket speciellt. Det liknade inget annat fjäll jag vandrat på. Kuperat med massor av småkullar. Några frusna småsjöar. Molnen skingrade sig där jag gick. Det låg fortfarande ett bälte med dimma i horisonten framför mig. Mycket vackert var det.
Jag gick ner från fjället och närmade mig Raukasjö. Det vita fjällandskapet byttes ut mot gult gräs. Raukasjö Fjällgård ligger mycket fint på sluttningen ovanför Raukasjön. Sjön var klarblå. Tyvärr var våffelstugan stängd och det verkade vara folktomt på gården nu i lågsäsong. Sommar och vinter är det en populär plats. Här finns stuguthyrning och fina fiskevatten med öring och röding. Jag satte mig på en bänk på gården, tog en lunchpaus och åt min egen mat. Varma koppen och tunnbröd. Det hade slutat blåsa. I skydd av husen var det vindstilla. Dessutom värmde solen skönt. Jag hade egentligen inte tid med någon längre paus den här dagen, men det struntade jag i. Värmen var efterlängtad och det blev en mycket skön långlunch i solen.
Efter Raukasjö gick jag fyra kilometer på en grusväg. Vid Raukaselet började nästa led. En kryssmarkerad sommar- och vinterled västerut mot Ankarvattnet och Ankarede. Av alla dagar på Gröna Bandet var den här dagen en av två som jag hade oroat mig speciellt för. Nästa skulle komma tre dagar senare. I mina kommentarer i vandringsplanen hade jag vid dessa dagar skrivit ”Blöta myrar!”. Jag hade läst mer än en vandringsskildring som beskrivit denna sträckan som riktigt blöt och jobbig. Med vandringskängor fyllda med vatten och oändliga våtmarker som aldrig tog slut. Jag hoppades att de kalla nätterna den senaste tiden gjort myrarna tillräckligt frusna så att isen skulle hålla trots att solen nu värmde luften och smälte isen.
Det blev precis lika bra som jag hade hoppats. Om inte ännu bättre. Mellan Raukaselet och Tjärnbäcken var det ungefär en mil. Med myrmark nästan hela tiden. Jag kunde inte fatta att jag hade en sådan tur med vädret. Myrarna var hårt frusna och riktigt lättvandrade. Ibland öppna fält och ibland gles björkskog. Jag sjönk inte igenom någonstans. Marken frusen till is, men ingen snö. Jag tänkte att så här bra kan det inte fortsätta. Någon gång måste jag väl få vädret emot mig.
Det började bli sent. Redan vid 18-tiden började det mörkna och jag gick på i rask takt utan pauser. Den sista kilometern gick jag med pannlampa. Det gick faktiskt riktigt bra. Det satt reflexer på kryssmarkeringarna. Pannlampan fick dem att lysa som små lampor i mörkret och jag hade inga större problem att hitta. Jag kom fram till den lilla raststugan vid Tjärnbäcken på kvällen klockan 19 efter att ha vandrat 27 km. Det blev en fin kväll med ett starkt månljus genom tunna moln.
