14 oktober 2016
Tjåkkelestugorna – Klimpfjäll 21 km
Väder: Soligt
Det var en knepig kamin i Tjåkkelestugan. Det hade varit svårt att få eld i den kvällen innan och jag hade varit tvungen att använda mina två sista tändkuber. Nu hade jag inga kvar och jag lyckades inte få fyr i kaminen på morgonen. Det var 11 grader inomhus. Nåja, nu finns det andra sätt att bli varm. Jag högg upp ganska mycket ved och fyllde på vedförrådet inne i stugan.
Ute var det också kallt. Minus 8 grader klockan 9 på morgonen. Jag fick ta tre jackor på mig utanpå min t-shirt av merinoull. Först en tunn jacka i merinoull, sedan en tunn dunjacka och längst ut en softshelljacka. Mössa och handskar på. Det blev snabbt varmare. Jag gick med solen rakt framför mig igen. Efter tjugo minuter är jag alltför varm och tog av mig dunjackan. Mössan bytte jag mot en keps. Det är en ständig balansgång att vara lagom varm och det blir många klädbyten när temperaturen skiftar så mycket. Det var inte lika vindstilla som under gårdagen så att gå i kortärmat gick inte längre. Även om det fortfarande var soligt hade jag både merinojackan och skaljackan på mig hela dagen.
Den här dagen skulle jag gå uppför ett fjäll och sedan ner igen. Jag undrar hur det gick till när det här fjällmassivet fick sitt namn? Det sägs ha fornnordiskt ursprung. Ett fjäll som får namnet ”Fjällfjället” måste säkert ha varit betydelsefullt. Nu går det en dalgång rakt genom fjällmassivet så uppdelningen i Östra Fjällfjället och Västra Fjällfjället är mer logisk. De samiska namnen är Stoere Vielie och Ohtje Vielie.
Dalgången Durrenskalet är en häftig plats. Norgefararleden går rakt igenom dalen. Först kom jag till en liten sjö som ligger vackert nedanför Östra Fjällfjället. Därefter går leden in i den smala dalgången med branta fjällsluttningar på sidor. Till höger en femhundra meter hög nästan lodrät bergsvägg upp till Västra Fjällfjällets högsta topp Durrenpiken. Sjön Durrienjaevrie (Durrenjaure) ligger vackert mitt i dalgången. Jag passerade den lilla Durrenstugan som ligger på en fin plats mellan berget och sjön. Där hade jag kunnat tänka mig att övernatta någon gång, men inte idag. Jag fortsatte neråt mot Klimpfjäll.
Några kilometer innan Klimpfjäll hände en olycka. Nja, det var väl inte så dramatiskt som det låter men något hände plötsligt med min högra vandringsstav. Staven kan fällas ihop tredelad och nu hade något gått sönder i leden mellan två av delarna. En hylsa som ska hålla ihop delarna hade hamnat i fel läge. Inte bra. Jag har varit väldigt beroende av att stavarna fungerar.
Jag kom ner till Klimpfjäll klockan 17. En timme innan Handlar’n stänger. Jag hämtade ut min bussgodslåda och köpte på mig lite extra i butiken. Jag frågade i butiken om var jag kunde äta och var jag kunde slänga soporna. Var jag skulle bo fick bli en senare fråga. Allt måste inte planeras i förväg. Det brukar lösa sig ändå. Sista dagen på etappen hade mina matpåsar inte varit så tunga längre. Den största påsen i min ryggsäck var soppåsen. Mina brännbara sopor fick jag slänga i butikens soptunna. Bakom affären fanns också Klimpfjälls återvinningscentral där jag kunde lämna plast, papper, metall och batterier. Här träffade jag på en man som jag började prata med. Han berättade att han var ordförande i Vilhelmina södra sameby. Vi pratade mest om mig. Han var nyfiken på varför man ger sig ut på en sådan långvandring som jag var ute på och hur det är möjligt att genomföra. Jag försökte förklara så gott jag jag kunde. Men frågan varför är inte lätt att svara på.
Ett par hundra meter från Handlar’n ligger Klimpfjällsgården. Jag fick veta att där skulle finnas en italiensk restaurang. Jag såg att de även hade rum för uthyrning. En trerumslägenhet med eget kök för vandrarhemspris. Det kunde jag inte tacka nej till. ”Italienaren” visade sig vara en riktigt äkta italiensk restaurang mitt i fjällvärlden. Jag beställde en pizza med parmaskinka, salami och oliver. Godaste pizzan jag har ätit i Sverige någonsin!
Min lägenhet hade två sovrum, toalett, dusch, kök och två soffor. Det var nästan så att jag gick vilse.
