12 oktober 2016
Luvlie Dåeriesnjuenie (Arefjället) – Västra Vardofjället 18 km
Väder: sol
Det blev ännu en kall morgon och en fin solig dag. Jag sov ganska länge och tog det lugnt på morgonen. Tältplatsen var en av de absolut finaste på hela vandringen. Utsikten ner mot Skalvattnet och fjällen i Norge var fantastisk. Jag var så glad att jag valt att vandra över Arefjället. Det var både vackert och lättvandrat. Jag passade på att ladda batteriet med solpanelen hängande på tältet. Det blev snö till frukost. Ja, eller snarare kaffe och müsli tillagad med kokt snö som jag hittade en bit från tältplatsen.
Den här dagen skulle jag gå ner för ett fjäll och upp på nästa. Från Artfjället, ner i Skalmodal. Gå en bit på Sagavägen. Passera Vapstälven. Forsätta längs Daarnegenjohke mot Daarnege sameviste. Gå upp till sjöarna och rengärdet på Västra Vardofjället. I min plan hade jag tänkt gå ner för det fjället också och övernatta vid Åtnikstugan. Så blev det inte.
Det började ganska bra i alla fall. Ganska brant nerför fjällsluttningen men inga större problem. Jag tvekade först lite vilken väg jag skulle ta ner mot Skalmodal. Det var skog sista biten och längst nere vid Sagavägen ett renstängsel. Valet blev ganska självklart till slut. Jag var tvungen att hitta stigen som är utritad på kartan. Den ska gå från Skalvattnets sydöstra spets ner till Sagavägen. Skalmodal är både namnet på dalgången och en by som ligger nedanför fjället Aamere vid norska gränsen. Byn var tidigare känd som Sveriges mest isolerade by. Det dröjde till mitten av 1960-talet innan vägen fram till byn byggdes. Då anslöt den till en väg på norska sidan och Sagavägen blev klar.
Vadet över jokken som rinner från Skalvattnet ner till Vapstälven kunde jag inte klara av utan att ta av mig kängorna. Jag fick användning för mina Crocs Off Road ännu en gång. Det var inte vadet som blev den stora svårigheten utan vad som följde sedan. Jag gick lite snett neråt. Det skulle vara ungefär 200 meter från vadet till stigen. Jag tänkte att det skulle väl gå ganska fort även om det var lite träd och buskar i vägen. Så fel jag hade. Det blev en av de svåraste och jobbigaste sträckorna på hela vandringen. Det var kuperat och på vissa ställen riktigt brant och helt omöjligt att ta sig ner. Jag höll på att fastna i snåren. Jag hittade ingen stig. De 200 meterna tog en halvtimme. Jag funderar fortfarande på om det hade varit lättare att leta efter stigen lite högre upp närmare Skalvattnet.
Jag hittade en stig till slut. Ja först hittade jag något som jag inte vet om det var en stig eller bara en buskfri passage. Jag hittade en hylsa på marken så åtminstone en jägare hade gått där innan mig. Efter en stund hittade jag de första ledmarkeringarna. Då visste jag att nu var det den riktiga stigen jag hade hittat. Jag följde stigen ner till renstängslet där det fanns en grind där stigen passerade. Tur att jag höll mig till stigen annars hade jag inte kommit igenom. Det var lite myrmark sista biten, men en stund senare kom jag ut på Sagavägen. Vägen sträcker sig från Höga Kusten och Bottenhavet i öster, via Vilhelmina och Kittelfjäll, går här genom Skalmodal och slutar vid Helgelandskusten vid Atlanten i väster. Namnet Sagavägen kommer från att Helgelandskusten i Norge varit ett hem för troll och jättar. Om det fortfarande bor troll där får jag ta reda på en annan gång.
Det var ungefär tre kilometers vandring österut på Sagavägen innan jag nådde fram till nästa stig. Jag passade på att ta lunchpaus på ett rastställe vid vägen. Där träffade jag två tanter från Kittelfjäll som var ute på biltur längs Sagavägen mot Norge. Det var tre dagar sedan jag träffade på någon senast så jag satt och snackade med dom en stund samtidigt som jag åt en tunnbrödsrulle. Leden mot Daarnege sameviste och Västra Vardofjället var inte så väl marknadsförd. Det fanns ingen skylt där den började, men stigen var inga problem att hitta. Jag kom ganska snabbt till bron över Vapstälven.
Vapstälven är unik för det är en av få svenska älvar som rinner åt fel håll. Den rinner västerut in i Norge där den byter namn till Skardmodalselva. Den är en av tre norska vattendrag som är opåverkad av vattenkraftsutbyggnad. Den är därför en av Norges viktigaste laxälvar och har även ett skyddsvärt bestånd av storöring.
Jag följde en fin och tydlig stig längs Daarnegenjohke, ett biflöde till Vapstälven. Stigen leder till Daarnege sameviste, men innan jag nådde dit tog jag till vänster på stigen som går upp på Aahkanåejvie. Det var en brant stigning på ett par hundra höjdmeter på kort tid. Stigen var egentligen en liten fyrhjulingväg som samerna använder för att komma upp till renarna på fjället.
Det började mörkna redan vid 18-tiden och klockan 19 var det helt mörkt. Jag tog på mig pannlampan och tänkte att jag fortsätter en stund till så länge stigen är lätt att följa. Den här kvällen var det fullmåne och jag hade månen rakt framför mig. Den blev ett bra riktmärke att följa. När jag kom upp till sjön Guevtelesjaavretje fyllde jag på min vattenbehållare med vatten från en jokk. Det började bli dags att hitta en tältplats snart. Jag råkade komma in i rengärdet på fjället samtidigt som jag tappade bort stigen. Som tur var så fanns det hål i stängslet så att jag kunde komma ut på andra sidan. I höjd med den lilla namnlösa sjön sydost om rengärdet hittade jag en bra tältplats. Klockan var 20. Det fick räcka med vandring för denna dagen och jag satte upp tältet. Jag såg på kartan i mobilen att jag befann mig mellan stigen och sjön. Även om jag inte visste exakt var stigen fanns var det ingen fara. Den skulle jag förhoppningsvis hitta i morgon när det är ljust.
