11 oktober 2016
Arevattnet – Luvlie Dåeriesnjuenie (Arefjället) 16 km
Väder: sol
Det fantastiska höstvädret fortsatte. Denna dagen var kanske den allra finaste av många soliga höstdagar under min vandring. Jag hade läst lite om den här sträckan i en blogg som några andra gröna bandare ”För skojs skull” skrivit. En månad tidigare hade det varit ösregn och blåst där jag var nu. Alla packningens kläder var på. Men var det något jag hade lärt mig så var det att det är inte almanackan som avgör hur vädret är i fjällen. Det hade snöat på mig redan i augusti. Nu var det mitten av oktober och jag var mentalt inställd på värsta höstrusket. Men vad händer. Mitt på dagen var det inte ett moln på himlen. Det var varmt och helt vindstilla och jag kunde gå i shorts och t-shirt. I Lappland. I oktober. På 1200 meters höjd.
Högtrycket och inlandsklimatet gjorde att det var stor skillnad på temperaturen dag och natt. På morgonen var det -6 grader utomhus och jag hade 10 grader inne i stugan vid Arevattnet. Jag eldade i kaminen för att få upp värmen. Snart var temperaturen uppe på 18 grader. Efter en rejäl frukost var det dags att hugga ved. Eftersom jag hade eldat både på kvällen och på morgonen ville jag se till att vedförrådet med färdighuggen ved inne i stugan fylldes på efter mig. Det fanns torkade stockar i vedskjulet. Jag sågade upp stockarna i lagom längder och klyvde dem med yxan. Fördelen med att hugga ved var också att jag själv fick upp värmen efter en lite frusen morgon. När jag var klar med veden packade jag det sista i ryggsäcken och gav mig av vid halvelvatiden.
Leden var bra markerad med rösen precis som under större delen av gårdagen. Jag följde Arevattnets norra strand och rundade den västra spetsen. Gränsen till Norge skulle finnas mindre än 100 meter västerut, men jag stannade kvar i Sverige. Jag gick en bit längs strandkanten. Vattnet låg stilla och spegelblankt. Leden fortsätte upp på Arefjället. Den är dagen tappade jag leden bara en gång och det inträffade där leden lämnade Arevattnets strand och gick genom täta videsnår upp på fjället. Plötsligt såg leden ut att gå rakt in ett ogenomträngligt videsnår. Jag vet fortfarande inte om leden faktiskt gick mitt i snåren eller om jag hade missat någon tidigare markering. Jag valde en annan väg istället. Ungefär hundra meter rakt upp och sedan österut igen. En stund senare såg jag rösena snett nedanför mig. De såg ut att komma nerifrån videsnåren så jag var nöjd med mitt vägval. Jag höll mig på samma höjd och fortsatte österut tills jag gick på leden igen.
Nästa vägval var ett betydligt större. Redan vid Atostugan fanns en informationstavla om något som jag visste om sedan tidigare. Leden jag gick på skulle strax ovanför Skalmodal sluta tvärt i ett stup. En hel bergsida har rasat ner och det hände förmodligen för ett bra tag sedan för min karta visade också att leden tar slut där vid branten. Som jag såg det fanns tre alternativa vägar. Två av dem var beskrivna på informationsskylten vid Atostugan. Antingen ta sig ner mot Nybrott i Norge eller gå nordsidan av Skalvattnet österut. Ett tredje alternativ verkar vara det som var mest populärt bland gröna bandare. Det var att passera väster om Skalvattnet och därefter gå österut på fjället Aamere. Det var den vägen jag också hade planerat gå, men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det var kanske inte någon bra idé. Jag hade läst i några bloggar att terrängen skulle vara brant och svårframkomlig när man ska ta sig ner för fjället. Jag har ju tagit för vana att inte alltid gå i andras fotspår så jag valde rutten norr om Skalvattnet istället, vilket skulle innebära en ganska lång sträcka oledat uppe vid Arefjällets toppar. Att gå oledat högt uppe på fjället hade gått bra en dryg vecka tidigare så det fick bli mitt val också denna gången.
Det var en rejäl stigning. Jag följde leden ett tag men tog efter en stund sikte på toppen Stoere Tjåhke. Det var 550 meters höjdskillnad från Arevattnet som jag avverkade på tre och en halv timme. Jobbigt förstås men jag var ändå nöjd med mitt vägval. Trots snö och is högre upp var det lättvandrat. Inga snår utan jämnt och fint. Dessutom var vädret helt fantastiskt. Soligt, varmt och absolut vindstilla. Några gånger passerade jag isbeklädda jokkar. Jag var tvungen att gå försiktigt. Om jag ramlat där hade det blivit en lång rutchkana nerför den branta fjällsidan.
Klockan 15 kom jag upp på Stoere Tjåhke, 1231 meter över havet. En av flera toppar på Arefjället. Utsikten var förstås storslagen åt alla håll i det fina vädret. I väster såg jag sjöar och fjälltoppar i Norge. I nordost såg jag den stora sjön Abelvattnet. Jag hade Arevattnet i norr och Skalvattnet i sydost. Två kilometer åt öster låg toppen 1241. Jag var tvungen att gå ner ca 50 höjdmeter. En timme senare var jag uppe på nästa topp. Där bestämde jag mig för att inte fortsätta vidare till nästa topp utan börja dra mig neråt. Jag tog sikte på kammen Luvlie Dåeriesnjuenie ovanför Skalvattnets östra spets. På 1200 meters höjd var det snö. Den försvann snabbt när jag gick neråt längs sydsluttningen.
Någonstans vid Luvlie Dåeriesnjuenie borde jag kunna hitta en tältplats, tänkte jag. Det var svårare med vattnet. Antingen var jokkarna täckta av is eller så var de uttorkade. Det skulle finnas några större jokkar öster om Luvlie Dåeriesnjuenie enligt kartan. I värsta fall var jag tvungen att gå ner ett par hundra höjdmeter till, men helst ville jag övernatta uppe på fjället med utsikten över Skalvattnet.
Jag hittade en fin tältplats på en platå på 950 meters höjd. Solen hade då gått ner och månen kommit fram. Himlen var helt orange i väster. Fin utsikt över Skalvattnet. Det löste sig också med vattnet. Nej, jag hittade ingen jokk men i nordostsluttningen fanns ett litet snöfält med hård skarsnö kvar. Jag lyckades skrapa ihop tillräckligt med snö för att det skulle räcka till middagen.
