10 oktober 2016
Atostugan – Arevattnet 23 km
Väder: kallt och mulet på morgonen, dimma, soligt
När jag tittar på fotona från den 10 oktober verkar det overkligt. Upplevde jag verkligen allt detta på bara en dag? Det känns som en veckas vandring så här efteråt. Man skulle kunna tro att en vandring längs fjällkedjan är enformig. Att dagarna är lika. Att fjällen ser likadana ut överallt. Att det ser likadant ut från morgon till kväll. Inget kan vara mer felaktigt. Den här dagen blev ännu ett bevis på det. Jag skulle börja i skogen vid Atostugan på 600 meters höjd. Gå upp på Södra Storfjället. Vandra större delen av dagen på kalfjället mellan 800 till 1000 meter över havet. Slutligen gå ner till stugan vid Arevattnet 674 meter över havet. Det var den korta versionen. För den intresserade kommer här den längre versionen.
Jag sov på vinden i den gamla boden vid Atostugan. Det hade varit flera minusgrader inomhus på natten. När det är kallt behöver jag sova längre. Kanske för att man vaknar till och småfryser under natten. Den här natten sov jag 11 timmar. Från klockan 21 till 8 på morgonen. Morgonrutinerna tog som vanligt runt två timmar och klockan 10 kom jag iväg. Jag passerade bron över Risbäcken och gick uppåt genom den glesa fjällbjörkskogen. I öster såg jag toppen av berget Atoklinten resa sig i morgondimman. Atoklinten (Aatoeklibpie) 1006 möh har länge varit ett heligt berg för samerna. Namnet betyder ”det där berget”. Det var så speciellt att det inte behövde något annat namn. Berget består av den hårda bergarten serpentinsten och sticker upp från omgivningen med flera spetsiga toppar. Här finns en mängd olika lämningar från förhistorisk tid och framåt. Vid Risbäcken finns ”Skuggmannens grav”. För inte så länge sedan har skelettdelar av Skuggmannen (Soejvengelle) daterats till 1400-talet.
När jag kom upp på fjället blev dimman tätare. I kombination med den vita frosten på marken såg det ut som ett sagolandskap. Det var bra ledmarkering i början. Efterhand blev det sämre med markeringarna. Jag följde några tydliga fyrhjulingspår så det gick bra. Det trodde jag i alla fall. Inga problem att hitta här jämfört med andra fjäll. Efter en stund kom jag till en bred jokk och vad som såg ut som ett besvärligt vad. Konstigt, tänkte jag. Det skulle väl inte finnas en jokk här. Jag tog fram mobilen och lät Galileo-appen visa min GPS-position. Oj då! Jag hade gått fel i ungefär en kilometer. Jag hade kommit till Joevejohke och var på väg västerut mot Norge. Som tur var hade jag inte vadat över jokken innan jag kom på mitt misstag. Nu hade jag två alternativ. Gå tillbaka samma väg eller försöka gena över fjället. Genvägen skulle innebära att jag skulle kunna spara en kilometer så det fick bli en chansning. Jag tog en kompasskurs mot sydost. Leden skulle jag förhoppningsvis hitta ungefär 500 meter innan toppen Joeventjahke. Det var inte helt lättvandrat. Mycket kråkbärsris, men jag försökte gå på upptrampade renstigar så mycket som möjligt. En halvtimme senare såg jag rakt framför mig en bit bort en långsmal platt sten stå på högkant med stöd av några mindre stenar. En ledmarkering! Jag hade hittat tillbaka till leden.
Det var bra markerat med ordentliga stenrösen, men stigen var otydlig. Det är nog inte så många fler än gröna bandare som vandrar i de här fjällen i södra Lappland. Ibland passerade jag några blöta klafsmyrar. Men det var vackert. Den lätta dimman. Den vita frosten på buskar och gräs. Isbeklädda småsjöar. Strax efter klockan 12 fick jag se något jag aldrig sett förut. En bred vit regnbåge. En dimbåge. Jag har tagit reda på att en dimbåge kan bildas när vattendropparna som solljuset bryts i är mindre än 0,05 millimeter i diameter. Häftigt att se var det i alla fall. Fotona ger inte riktigt en rättvis bild över hur magiskt det var i verkligheten.
Landskapet böljade. Det var inte så brant men det gick upp eller ner nästan hela tiden. Mest upp. Dimman lättade mer och mer tills det var helt soligt. Inte ett moln på himlen och dimman låg bara kvar i några dalgångar nedanför mig. När jag kom ner till den breda jokken Gahpsjohke var det lagom att ta en lunchpaus.
Leden gick från norr till söder precis öster om toppen Deavna som är den högsta toppen (1147 möh) i den här delen av Södra Storfjället. Hela tiden befann jag mig ungefär fyra kilometer från den norska gränsen. Jag stötte på en stor renflock här. Det blev ännu några fina foton på renar. Jag hade inget teleobjektiv med mig så några riktiga närbilder fick jag inte, men jag kom tillräckligt nära för att ta några bra bilder i alla fall.
Fram till Kroarmehkie gick det bra att följa leden. Men någonstans där började problemen på riktigt. Jag tappade bort leden. Jag tog i alla fall sikte på en plats där jag trodde att vadet över Kroarjohke skulle vara. Så glad jag blev när jag såg en ledmarkering precis innan vadet. Lika besviken blev jag när ledmarkeringen på andra sidan den breda jokken verkade vara helt borta. Jag gick fram och tillbaka längs vattnet utan resultat. Det var inget bra ställe att tappa bort leden. Det var myrmarker och fullt med höga videsnår nere vid jokken. Inte helt lätt att ta sig fram i tät vide. Det gick långsamt och jag tappade mycket tid. Jag försökte följa ledens position på kartan. Det brukar fungera, men här fanns ingen led där den borde finnas. Till slut, fråga mig inte hur det gick till, hittade jag leden 200 meter till väster om var den skulle gå enligt kartan.
Nu måste jag vara noga att verkligen följa de uppställda stenarna som markerar leden. Det finns ett tydligt tecken på att jag inte kunde tänka på något annat än att hitta rätt. Efter klockan 16 tog jag inte ett enda foto på tre och en halv timme. Det berodde väl delvis på att jag kommit ner i dimman igen, men framför allt fokus på att inte gå vilse. Jag insåg att jag inte skulle hinna till Arevattnet innan det blev mörkt. Långt ifrån. Men jag var inställd på att försöka nå dit även om jag skulle behöva gå en lång sträcka i mörker.
När solen gick ner kom månen fram. Det var nästan fullmåne. Utan månen hade jag nog gett upp mycket tidigare. Den var till stor hjälp. Leden bestod av tydliga rösen i par, med 50-100 meters mellanrum i en lång rak linje. När jag kom fram till ett röse såg jag inte nästa, men jag hade samma stjärna precis rakt framför mig hela tiden. Jag tog sikte rakt mot stjärnan och gick framåt. När jag var kanske tio-tjugo meter från nästa röse fick jag syn på det som en mörk kontur i månljuset. Det var sällan jag missade rösena med mer än några meters marginal.
En liten kul händelse inträffade också. Rösena var ju uppställda i par med några meters mellanrum mellan stenarna där stigen gick. Vid ett tillfälle såg jag vid horisonten tre sådana par. Alltså sex stenar. Alla tre paren hade stenar med samma mellanrum. Ett par meter. Men vad, tänkte jag? Jag kliade mig i huvudet. Delar leden upp sig i tre? Nej det skulle bara finnas en stig. Plötsligt rörde sig fyra av ”stenarna” och sprang iväg. Jaha nu vart det lättare, tänkte jag och smålog av mitt misstag att förväxla renar och stenrösen i mörkret.
När jag kom längre ner försvann månen bakom Arefjället på andra sidan Arevattnet. Då blev det snabbt becksvart och jag fick plocka fram pannlampan. Ett tag gick det bra. Men när jag kom ner i buskvegitation någon kilometer innan Arevattnet kom jag vilse igen. Var det fjärde gången samma dag? Det här gången var det ännu värre. Det var mörkt och inte helt lätt att ta sig fram. Jag började närma mig skogen. De sista femhundra meterna innan stugan vid Arevattnet bestod av en tät skog. Det skulle vara omöjligt att ta sig igenom den. Skulle jag behöva ge upp så nära målet? Jag chansade på att gå lite längre västerut. Jag misstänkte att jag gått vilse till vänster om leden och jag hade rätt. Jag hittade leden precis där den gick in i skogen. Nu får jag sova i en stuga i natt, tänkte jag. En stund senare såg jag konturerna av stugan nere vid Arevattnet. Klockan var 21:30 och det hade varit helt mörkt i mer än två timmar. Vilket bra slut på en riktigt fin dag.
