9 oktober 2016
Holmtjärn (Jofjället) – Atostugan 30 km
Väder: mulet på förmiddagen, solig eftermiddag
När jag tittade ut från tältet på morgonen såg jag betydligt mer än det becksvarta mörker jag mindes från kvällen innan. Jag såg den lilla fiskesjön Holmtjärn skymta där nere bakom björkskogen. Det var lite vitt på marken. Inte mycket men lite frost var det på morgonen. Jag kom iväg strax efter nio och följde stigarna förbi ytterligare några småsjöar på Jofjället. Mellan sjön Genaren och ner till den lilla byn Joeström följde jag stigen som gick längs med en fin liten forsande bäck. Jag mötte en familj på söndagstur. Tror det var norrmän.
Efter 5 km på småstigar nådde jag stora vägen vid Joeström. Vägen som går i öst-västlig riktning mot Joesjö och Boxfjäll. Sedan vidare in i Norge. Den här dagen skulle jag gå den första längre sträckan på asfaltväg. Över två mil. Jag upptäckte snabbt skillnaderna att gå på väg jämfört med stigar. Det positiva var att det gick snabbt framåt. Det negativa var att jag fick ont i fötterna. Det berodde förmodligen på en kombination av det hårda underlaget och att ryggsäcken var extra tung såhär i början av etappen mellan Hemavan och Klimpfjäll. Det finns inga bra alternativ till att gå på väg här, så den rutten jag tog är vanlig bland gröna bandare. Smärtan i hälarna gjorde att jag fick ta små pauser då och då. Jag tog en lunchpaus där Storbäcken kom ner från Jofjället. Ungefär här slutade molnen tvärt och solen sken plötsligt från en blå himmel. Vände jag mig om såg jag fortfarande mörka moln bakom mig.
Vägen gick genom ett fint landskap. Jag passerade flera småbyar med röda trähus med vita knutar. Vägen gick en bit längs Jovattsån och senare längs Övre Jovattnet vid Joesjö. I min plan hade jag tänkt att gå till Boxfjäll den här dagen, men planer är till för att ändras. Jag såg på kartan att något som hette Atostugan skulle ligga 4 km efter Boxfjäll. Efter lite snabbt surfande på mobilen läste jag att några andra som också vandrat Gröna Bandet samma höst hade övernattat i stugan. Samtidigt läste jag om ett annat ställe om Arevattnet som var mitt mål för morgondagen. Jag ville passa på att hämta så mycket information som möjligt innan jag skulle gå upp på fjället igen. Mobiltäckningen skulle inte vara så länge till. Tyvärr så blandade jag nog ihop de båda stugorna som båda började på A. Det kom jag fram till i efterhand. Jag var i alla fall övertygad att jag hade läst att Atostugan skulle vara öppen för övernattning. Därför bestämde jag mig för att gå hela vägen dit även om jag inte skulle komma dit förrän efter det blivit mörkt. Det skulle bli en kall natt så att slippa slå upp tältet skulle vara värt de extra fyra kilometerna.
Historien om Atostugan var ganska intressant. Platsen där den ligger är en av de äldsta kända samiska boplatserna. Den heter egentligen Risbäckens sommarviste och är omskriven redan på 1700-talet. Atostugan byggdes som ett svartbygge av en samisk familj under början av 1920-talet. På den tiden var det förbjudet för samer att uppföra fasta byggnader i fjällområdena. Tack vare bråket kring Atostugan ändrades lagen och samerna var inte längre tvungna att bo i kåtor. Atostugan blev senare lärarbostad vid en kåtaskola för samiska barn som fanns här fram till 1945.
Gissa om jag blev både snopen och besviken när jag i mörkret vid Atostugan möttes av en både låst och igenbommad dörr. Jag började titta efter möjliga tältplatser. Några meter ifrån den nästan 100 år gamla Atostugan, stod en liten bod som såg mycket äldre ut än stugan. Dörren var inte låst. Det var fullt med ved. En stege gick upp till ett vindsutrymme. Jag klättrade upp. Ett tomt plankgolv. Väggarna var inte riktigt täta, men det fick duga. Jag hade vandrat 30 km den här dagen med tung packning och var inte så sugen på att sätta upp tältet i mörkret. Det blev en kall natt. Ner mot minus fem. Vattnet i vattenflaskan jag hade bredvid sovsäcken frös till is under natten.
