7 – 8 oktober 2016
Hemavan – Holmtjärn (Jofjället) 9 km
Väder: mulet
Hemavan var en märklig plats att komma till så här i början av oktober. Hur kan en liten by med drygt 200 invånare ha ett stort köpcenter, systembolag, många restauranger och en alldeles egen flygplats mitt i byn? Ett svar får man förstås om man tittar upp på fjällsluttningen i nordost. Liftar och skidbackar, dubbelt så många som i grannen Tärnaby två mil bort och med en fallhöjd på över 600 meter. Ett annat svar får man om man lyssnar på snacket i affären. Bara norska. Norrmännen köpte hus och fjällstugor i Hemavan när den norska kronan var som starkast. Nu när norska kronan är svagare säljs det inte lika mycket hus till norrmännen fick jag höra, men de dominerar fortfarande livet i Hemavan. De kommer ofta på torsdagen och stannar hela helgen, berättade en kille som jag pratade med. I Norge verkar arbetsveckorna vara kortare än helgerna.
Jag gillade Hemavan. Litet och anspråkslöst, men ändå mycket utbud av restauranger och boende. Jag stannade i Hemavan i en och en halv dag. Hela tiden hade jag sett Hemavan som en viktig milstolpe. Om jag klarade att vandra hela vägen till Hemavan hade jag nått ungefär halvvägs på Gröna Bandet. Hade jag klarat att gå 75 mil skulle jag väl kunna klara 75 till. Det kändes ganska bra men jag var långt ifrån säker på att jag skulle klara det hela vägen. Mina smärtor i vänster axel hade visserligen blivit mycket bättre sedan jag bytt ryggsäck för två veckor sedan. Samtidigt så kände jag att påfrestningen på kroppen är stor när jag bär tungt. Vad som helst kan hända framöver.
Något jag också var medveten om var att tidplanen skulle inte hålla. Jag låg visserligen bara tre dagar efter det schema jag gjort upp i förväg. Värre var att jag insåg att jag gjort en stor miss i min planering. Jag hade tänkt att jag skulle klara av att gå längre dagar i slutet än i början. För att kroppen skulle ha vant sig att bära efter hand. Jag hade helt underskattat problemet med höstmörkret. Min ”träningsvandring” inför Gröna Bandet hade jag gjort i juni när det var ljust till tio elva på kvällen. I min plan låg de flesta dagsetapper i slutet av oktober på 25-30 km. Det skulle kanske jag kunnat klara på sommaren, men i slutet av oktober. Inte en chans.
Ändå valde jag att stanna i Hemavan två nätter. Jag behövde ta en vilodag. För att återhämta mig fysiskt och mentalt, handla, skicka hem gamla kartor, ha lite kontakt med omvärlden, uppdatera bloggen. Ja, bloggen var också något som inte riktigt gick som planerat. Jag tänkte att jag skulle försöka skriva och uppdatera bloggen de dagar jag hade internetanslutning via wifi eller 4G. Nu var det nästan bara i eller i närheten av mina depåer som jag hade någon täckning överhuvudtaget och där var det mycket annat som också behövde fixas. Det var också lite trixande med fotona som måste väljas ut, överföras från kameran till mobilen och sen laddas upp på bloggen. Tre steg som vart och ett tog sin lilla tid. Annars tycker jag tekniken fungerade bra. Under vandringen använde jag enbart min mobiltelefon (iPhone 5S) för att skriva och uppdatera. En mobil med större skärm och bättre fuktskydd hade förstås varit att föredra, men nu hade inte iPhone 7 kommit ut innan jag gav mig ut på vandringen. Där det både fanns wifi och 4G-täckning fungerade det oftast betydligt bättre med 4G, så det var vad jag använde för att komma åt internet.
Jag kunde visserligen skriva texter i tältet på kvällen även utan internet. Men det var två stora hinder. Tröttheten och kylan. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med överskottsenergi för att orka skriva bloggtexter på kvällarna jag sov i tält. Ofta var det dessutom också kallt, så jag ville inget annat än att krypa ner och värma mig i dunsovsäcken. När jag bodde i stuga slapp jag fixa med tältet. Å andra sidan var det en massa jobb med att såga, hugga ved och få eld i kaminen. Det är inte helt smidigt att skriva text på en pytteliten skärm även om det går. Därför blev det oftast så att jag bara skrev minnesanteckningar varje dag. Det blev en rutin som jag kunde hålla fast vid. Därför har det inte varit särskilt svårt att komma ihåg detaljer från alla dagar även om jag nu skriver texten i efterhand.
På fredagskvällen stannade jag kvar på Hemavans Fjällcenter och gick till ”baren en trappa upp”, som heter vad den är. Ingen direkt trängsel så här i lågsäsong. Det var bara jag och tjejen i baren på hela stället. På vägen dit hade jag känt ett plötsligt sug efter en gratinerad Nachostallrik. När hon sa att de hade Nachos på menyn var valet lätt. Den kvällen var det fotboll på tv. VM-kval mellan Sverige och Luxemburg. När jag nu ändå var i civilisationen var det lika bra att gå all in. Jag såg ingen tv i baren och frågade bartjejen om hon visste var i Hemavan jag kunde se matchen. De hade en projektor och storbildsskärm i baren men hon var tvungen att ringa och fråga chefen först. Det var lite känsligt med tillstånd och sånt. Lagom till matchen började satt jag i en skön fåtölj med en öl i handen och fotboll på storbildsskärm. Att vara ensam på fjället hade sin tjusning, men det här var inte heller så dumt som omväxling. De hade bra öl på fat i baren en trappa upp. Jag testade en tjeckisk och så en fin Pale Ale från Gotlands Bryggeri. Efter någon timme blev det livligare. Då kom kvällens två andra bargäster. Men de var mer intresserade av tjejen i baren än av fotbollen, så storbildsskärmen och fotbollen hade jag för mig själv hela kvällen.
Det blev sovmorgon dagen därpå. Jag passade också på att tvätta upp alla mina kläder. Det fanns både tvättmaskin och torktumlare på vandrarhemmet. På eftermiddagen kom jag iväg till slut. Precis utanför Hemavan Fjällcenter går E12, eller ”Blå Vägen” som turistvägen också kallas. Den som börjar vid norska Atlantkusten och Mo i Rana, går längs Umeälven till Umeå och fortsätter både i Finland och Ryssland. Det blev inte många meter på Blå Vägen för mig.
Jag svängde vänster vid Trolltunet, Stig Strands hotellanläggning. Fortsatte på den lilla grusvägen runt Hemavans flygplats. Där vägen tog slut fortsatte jag över Umeälven och gick in på stigen mot de små fiskesjöarna på Jofjället. Det var många blöta stigar och mycket myrmark. Stigen gick på flera ställen bara några centimeter från sjökanten. Jag lyckades hålla mig torr. Det var svårare att hitta en bra tältplats. Jag tänkte att vid något av vindskydden vid någon av fiskesjöarna borde det gå att sätta upp ett tält. Men nej. Det lutade för mycket eller var för blött eller för ojämn mark. Det började mörkna så jag var tvungen att hitta något snabbt. Till slut när jag precis passerat Holmtjärn hittade jag en plats i skogen. Det var inte så jämnt och lutade gjorde det, men det var i alla fall torrt.
