3 oktober 2016
Jållektjåhkka – Vindelkroken – Seärnjiejuhka 20 km
Väder: Halvklart på morgonen. På dagen soligt och fint.
Det här var dagen då olyckan skedde och det var nära att min Gröna Bandet-vandring slutade där på Jållektjåhkkas sluttning den tredje oktober.
Det var blåsigt och kallt på morgonen. På natten hade det kommit ännu mer snö. Vintern hade kommit ifatt mig och jag var ännu inte halvvägs längs Gröna Bandet. Det var inte bara temperaturen som gjorde att jag frös när jag gick ut ur tältet på morgonen. Det var även den isande kalla vinden. Vinden låg fortfarande på i samma riktning som kvällen innan och jag brukar alltid sätta upp tältet med öppningen från vinden. Inne i tältet var det lä och betydligt skönare än ute i blåsten. Jag var tvungen gå ut för att hämta snö till frukosten. Det räcker inte att fylla kokkärlet till gasköket en gång. När snön smält ligger det lite vatten på botten och då måste jag fylla på med snö igen och fortsätta så några gånger tills det är 7-8 dl smält vatten i kokkärlet. Det ska räcka till gröt, kaffe och choklad. Det tar en stund och det går åt extra mycket gas speciellt när det dessutom är kallt och blåsigt. För att skydda köket från vinden så mycket som möjligt hade jag placerat det inne i absiden. Själv placerade jag mig på liggunderlaget inne i tältet. Exakt hur det gick till vet jag inte, men det är ett trångt utrymme och det är mycket prylar som ska hittas och dukas fram till frukosten. Tallrik, mugg, sked, kaffe, oboy, tunnbröd, ost, gröt och kanske lite annat. Handskar åker av och på. Kläder för dagen ska plockas fram. Marken är ojämn. Jag råkade i alla fall stöta till Jetboil-köket så att det välte och kokande vatten rann in på liggunderlaget i tältet. Första reaktionen var att snabbt få ut köket, som fortfarande brann, från tältet. Och samtidigt snabbt hoppa undan från vattnet som rann mot mitt högra ben. Jag brände mig mer än jag insåg vid första paniken. Jag hade underställsbyxor och strumpor på mig och trodde att det skulle skydda mig från det varma vattnet. Men jag hade suttit tillräckligt länge i vattnet, även om det bara var någon sekund, för att jag skulle bli ordentligt bränd på höger vad och under vänster fot. Under foten! Är det något på kroppen man inte vill skada under en långvandring så är det på undersidan av fötterna. Jag försökte kyla brännskadorna med snö. Sen var det bara att vänta och se hur illa det skulle bli. Vid 10-tiden tyckte jag att det var såpass ok att jag skulle kunna packa ihop och börja gå. Jag hade fortfarande ont under foten och jag visste inte om jag skulle klara att bära tungt och gå långt. Vid 11-tiden var allt packat och jag kunde ge mig av.
Vädret hade på morgonen blivit bättre och bättre. Det blev en solig och fin dag. Betydligt varmare på dagen än det varit på morgonen. Trots mina skador kunde jag uppskatta det fina vädret och de storslagna fjällvidderna.
Jag började att gå västerut på fjällsluttningen för att hitta ett lämpligt ställe att gå ner från fjället. Det var ganska brant och jag skulle gå ner i Randalen 150 höjdmeter nedanför min tältplats. Jag fortsatte öster om Miehtjietjåhkka men väster om sjöarna 1015 och 986. Där på fjällsluttningen såg jag först några färska djurspår som jag tror måste vara från fjällräv. En liten stund senare stötte jag på en stor renflock en bit framför mig. Renarna var lika nyfikna på mig som jag på dem.
Jag tyckte de här fjällen var både lättvandrade och fina. Inga blöta myrar och inga jobbiga kråkbärssnår. Den vita nyfallna snön och den blå himlen gjorde hela upplevelsen ännu bättre och en stor kontrast till gråvädret och regnet för några dagar sedan.
Jag passerade länsgränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län. Landskapet var fortfarande Lappland och naturligvis var länsgränsen inget jag tänkte på när jag vandrade. För mig varje nytt fjäll som en ny värld att utforska och erövra. I och med att jag gick in i Västerbottens län kom jag också in i Sveriges största naturreservat, det 560 000 hektar stora Vindelfjällens naturreservat. Ett av Europas största skyddade områden.
Jag fortsatte mot Dåriestjåhkka och in i dalgången mellan Dåriestjåhkka och Gåbråjvvie. Såg till att passera Gåbråj-juhkatje högt upp där vattenflödet fortfarande var litet. Ju längre ner jag kom desto mindre snö låg kvar på fjället och snart var det mest barmark. Jag fortsatte söderut parallellt med ån tills jag stötte på stigen som går mellan Vindelkroken och några rengärden på fjället. Den stigen bestod av tydliga fyrhjulingspår och var helt omöjlig att missa. Stigen ledde mig ner till samevistet Vindelkroken som ligger precis där Vindelälven kröker sig från att gå i sydvästlig riktning till sydostlig. Vindelkroken var lika öde och folktomt som fjällen varit.
Jag tyckte att det började kännas bättre under foten efter att ha gjort lite småont tidigare, så jag bestämde mig för att fortsätta gå. Efter Vindelkroken var det en fin och tydlig led. Jag gick ca 5 km tills jag kom till Seärnjiejuhka som är ett biflöde till Vindelälven. Jag hittade en tältplats på en kulle i närheten och bestämde mig för att slå läger.
Jag undersökte mina brännskador och konstaterade att jag fått ett långt smalt brännsår på vaden. Undersidan av foten var röd men inte sårig. Att jag dessutom fått ett stort sår på baksidan av låret såg jag inte från början. Det här fick bli mina tatueringar som ett minne av min vandring.
Det hade slutat blåsa under dagen och var nu helt vindstilla. Värmen som varit under dagen när solen var framme var borta. Min termometer visade minus sex grader. Jag fick skrapa bort is från sovsäcken innan jag kröp ner i den.
