2 oktober 2016
Laisstugan – Jållektjåhkka 24 km
Väder: Halvklart till mulet. Byar med lätt snöfall. Blåsigt.
Den här dagen hade jag sett fram emot länge. Det är något speciellt med att vandra på fjäll där inga leder och inga stigar finns. Det går visserligen en stig söderut från Laisstugan mot Glibbokåtan och Skaule sameviste. Men någon led som går hela vägen ner till Vindelfjällen finns inte. Det är nog därför så få Gröna Bandare väljer den här rutten. Jag hoppas att jag kan inspirera fler att vandra i de här okända fjällen. Det är verkligen fint här och det finns flera intressanta vägval. Min plan var från början att gå ungefär som Erik Sandström gjorde 2015. Till en början på stigen mot Glibbokåtan och vika av mot sjön Vuordnajávrrie och en dalgång som ska vara mycket fin. Jag bestämde mig på morgonen att inte gå den vägen utan gjorde ett helt eget vägval. En chansning som jag i efterhand tycker blev mycket lyckat. Jag kan verkligen rekommendera den rutten jag gick av flera anledningar, så därför ska jag försöka beskriva min väg så detaljerat som möjligt. Varför det blev som det blev kan jag mest tacka vädret och temperaturen. Det var runt nollgradigt eller bara någon plusgrad vid Laisstugan på morgonen. Jag tänkte att blir det nederbörd så är det bättre att gå på hög höjd så att jag får snö istället för regn. Den taktiken blev lyckad. Det kom några snöbyar under dagen men regnet slapp jag.
Jag lämnade Laisstugan vid niotiden. De första 5-600 meterna följde jag leden mot Nasafjäll vid norska gränsen. Därefter över två broar. Först över Aksjojåhkå och strax därefter över Laisälven. Jag gick inte många meter på stigen mot Glibbokåtan utan gick rakt uppåt i sydvästlig riktning. På två timmar gick jag från Laisälven på knappt 700 meters höjd till toppen av Álddátjåhkkå på 1060 meter. Förutom att jag lämnade björkskogen och kom upp på kalfjället var det en vandring från höst till vinter. Från gult och grönt till vitt. Från gräs och kråkbärsris till snö och sten.
Jag gick därefter uppe på en kam rakt västerut. Min plan var att hitta en rutt där jag inte behövde gå så mycket upp och ner utan istället försöka ta mer och mer höjd successivt. Försökte också undvika att gå mot sjöar och besvärliga vad. Jag fortsatte på sydsluttningen av fjället Skuortatjåhkka och tog sikte på toppen 1254 dit jag kom vid tretiden.
Nästa riktmärke blev toppen av Tjeävllåtjåhkka på 1366 meters höjd. Min tredje fjälltopp samma dag. Jag var uppe på toppen klockan fyra. Tyvärr hade det blivit mulet med snöfall och dimma när jag var här uppe så jag kunde bara ana hur fin utsikten hade varit om vädret varit fint. Efter Tjeävllåtjåhkka var jag tvungen att gå neråt en bit. Marken var helt snötäckt och snödjupet varierade från nästan ingenting till ett par dm på vissa ställen i lä där vinden lagt snön på plats. Jag tyckte ändå inte det var så svårt att ta sig fram trots all snö och sten.
Jag insåg att det skulle vara för jobbigt att bestiga Jållektjåhkkas topp som ligger på 1414 meter så jag siktade istället in mig på passet mellan den högsta toppen och toppen på 1347 lite längre österut. Där kom jag till en liten jokk med öppet rinnande vatten och en bra plats för att en fikapaus. Efteråt när jag har tittat på fjällkartan har jag kommit fram till att just här på mellan 1200 och 1300 meters höjd finns Vindelälvens högst belägna källflöde av de vattendrag som är utritat på fjällkartan. Tänk att denna lilla jokk ska flyta samman med så många andra små jokkar i fjällen att vid Vindelälvens mynning i Umeälven 45 mil längre ner, där är vattenflödet 190 m³/s. Vindelälven är den sydligaste av Sveriges nationalälvar. De fyra älvar som ännu är oreglerade och som jag hoppas kan få förbli det i all framtid.
Efter min fikapaus vid femtiden och med förnyade krafter fortsatte jag gå längs sluttningen öster om toppen 1302. Jag hade hela tiden koll på kartan i mobilen var jag befann mig. Då och då sparade jag också skärmbilder av kartan med min position markerad. Därför kan jag nu i efterhand ha bra koll på mitt vägval. På fjällsluttningen ovanför renvaktarstugan på 1100 meters höjd började jag leta efter ett lämpligt ställe att sätta upp tältet innan det blev mörkt. Det var dåligt med vatten i närheten, men snö hade lagt sig i drivor på en del ställen. Jag hittade som vanligt en jämn fin plats med fantastisk utsikt över fjäll och sjöar. Det blåste ordentligt och marken var snötäckt, men det var inga problem att få tältet på plats och tältpinnarna i marken. Jag hittade snö i närheten som jag kokade upp till kvällens mat och dryck. Jag befann mig här över en mil från närmaste markerade led. Jag hade inte sett någon annan människa på fyra dagar och det skulle dröja ytterligare tre dagar innan jag såg någon. Så mycket vildmark hade jag aldrig tidigare upplevt.
