1 oktober 2016
Dadtjajåhkå – Laisstugan 11 km
Väder: Halvklart till mulet. Några byar av snöblandat regn.
Den 1 oktober. Höst. De senaste dagarna hade varit gråmulna. Det hade regnat. På något sätt när man lever så mycket i nuet som jag gjort på den här långa turen, tror man att såsom det är just nu, så kommer det att förbli. Jag hade läst om andra vandringar på Gröna Bandet i oktober. Blöta vandringar. Höststormar. Jag föreställde mig en oktober månad full med regn och oväder. Vad fel jag hade. Tänk om jag hade vetat att de små regnskurar som kom den här dagen skulle bli de sista. Den här dagen blev början på en månad med ett helt osannolikt väder.
Det var kallt och fuktigt på natten. Jag frös trots att jag hade dunjackan på i sovsäcken. Det var kvar mycket kondens i tältet sedan förra natten och det är fukten som är det jobbiga. Inte kylan. Jag hade sovit dåligt på natten och jag vaknade sent. Det var blåsigt och mulet på morgonen. Jag hade bara en mil kvar till Laisstugan. I min plan hade jag tänkt gå mellan Camp Polcirkeln och Laisstugan på en dag. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Det var dels längre än jag uppskattat, men det är också svårt att förutspå hur vädret och annat påverkar lusten och orken att vandra hela dagar. Jag hade vandrat två dagar sedan depåstoppet och hade fortfarande en mil kvar till stugan. Egentligen var det en alldeles för kort dagsetapp, men nu var jag i stort behov av att torka tältet och mina blöta kläder. Laisstugan var den enda möjligheten att komma inomhus de närmaste dagarna.
Tältplatsen vid Dadtjajåhkå var riktigt fin. Det är precis så som jag vill att mina lägerplatser ska vara. På en gräsbeklädd höjd med en fors precis nedanför och storslagen utsikt mot snöklädda fjäll i horisonten.
Dagens vandring började med ett kallt vad. Det som på kartan heter ”Sommarbro” bestod bara av några cementklumpar på var sida om forsen. Det var ingen chans att komma torrskodd över Dadtjajåhkå så jag fick ta av mig och vada i mina Crocs. Inte så skönt i vattnet men när man kommer upp från vattnet är det värsta över. Därefter gick jag längs Gåbreks östra sluttning. Det går både en markerad sommarled och en vinterled här. Eftersom det här är fjäll som inte är så välbesökta är stigen ofta osynlig. Det var inte heller helt lätt att hitta stenarna med ledmarkeringar. Jag brydde mig inte om att följa leden utan valde en egen väg som såg fin ut. Då och då kollade jag min position på kartan i mobilen för att kolla att jag inte hamnat för långt utanför kursen. Fjällen i det här området var fina men inte så dramatiska. Jag vandrade på ganska hög höjd så var utsikten desto bättre. Inte denna dagen heller såg jag någon annan människa. Bara några renar.
Det blev en kort vandring på bara 11 km. När jag kom till Laisstugan vid Laisälven på eftermiddagen satte jag igång att hugga ved. Jag eldade i kaminen och hängde allt som var blött på tork.
