26 september 2016
Mellan Stor-Graddis och Junkerdalen – Lomtjärnsstugan 24 km
Väder: Halvklart på morgonen. Därefter mulet.
Hur många gånger kan man gå vilse samma dag? Den här dagen blev något av ett rekord av misslyckande i den ibland så svåra konsten att hitta rätt på fjället.
Under natten hade det börjat blåsa och det blåste fortfarande på morgonen när jag skulle ta ner tältet. Inget större problem. Det är bara bra med lite vind på morgonen. Då torkar tältet bättre efter nattfukten. Däremot gör vinden stor skillnad i den upplevda kylan. Minst ett extra lager kläder måste man ta på sig när det blåser.
Efter några kilometers vandrande kom jag in i en skog som utgör Stor-Graddis naturreservet. Det ligger inte på fjället med samma namn utan lite längre söderut. Jag läste på informationstavlan att här finns bland annat en gammal och storvuxen furuskog. Jag noterade också att det skulle finnas ”Storfugl” här. Några minuter senare såg jag för första gången en livs levande storfugl. Den blev skrämd när jag kom och jag hann inte få upp kameran. Jag funderade på vad storfugl kallas på svenska. Jag gissade att det var en tjäder eller en orre och efter lite snabbt googlande i mobilen hade jag svaret: Tjäder! Det var en stor svart tjäderhane jag hade sett.
Jag gick förbi Graddis Fjellstue där det ska finnas övernattning, butik och en campingplats, men nu i lågsäsong var det stängt och ingen var hemma. Jag var inte i behov av övernattning här och mat hade jag så att jag klarade mig. Däremot hade jag behövt köpa nya batterier till min pannlampa. Jag hade förbrukat mycket batteri de senaste kvällarna och det sista batteriet till pannlampan var nästan slut. Jag fortsatte i rikting mot svenska gränsen på en liten väg längs med Graddiselva. Snart kom jag till ett område med hytter på fjället och det var här som mina problem började.
På fjällkartan finns två stigar utritade. En sommarled som fortsätter på den svenska sidan gränsen och en stig som på kartan tar slut precis vid gränsen. Jag försökte hitta den stigen som fortsätter in i Sverige. Mitt första problem var att i verkligheten fanns inte två utan tre alternativ. En lite större fyrhjulingstig och två lite mindre stigar på andra sidan ett renstängsel. När jag kom till grinden in till den andra av de två små stigarna fanns där en röd markering på stolpen. Men jag såg ingen annan ledmarkering. Varken på den större eller mindre stigen. Först antog jag att den större stigen var leden som var utritad på kartan och fortsatte rakt fram. Men efter att ha gått en bit på den vägen tyckte jag att den gick lite för mycket år norr så jag blev osäker. Jag vände om och gick tillbaka till grinden där vägen delade sig. Jag valde den ”gyllene medelvägen” och tänkte att stigen i mitten borde vara någon av stigarna på kartan. Det visade sig efter en stund när jag hittade ledmarkeringarna igen att jag var på helt rätt spår.
Men det var inte så länge jag lyckades följa leden. Jag följde det mest tydliga spåret som visade sig gå till en fjellhytta. Ingen ledmarkering och jag var vilse igen. Jag kollade kartan i mobilen och det såg ut som att leden skulle finnas på andra sidan en blöt myr. Jag klafsade på genom det blöta och javisst jag hittade den markerade leden igen.
Jag passerade en skylt ”Sverige” och jag var glad att jag på rätt spår igen. Jag bestämde mig för att vara noggrann och hela tiden spana efter ledmarkeringarna. Det varade inte så länge. För tredje gången på ett par kilometer tappade jag bort leden. Den här gången förstod jag inte var jag hade tappat bort mig. Jag gick tillbaka till Sverige-skylten som var mitt senaste ställe där jag var säker att befinna mig på leden. Jag gick sakta och försökte hitta var jag gått fel förra gången. Inte många meter efter Sverige-skylten hittade jag den. Leden. Medan den tydliga stigen fortsatte rakt fram såg jag något som kanske en gång i tiden varit en stig. Tveksamt om någon gått där det senaste året. Men jag hittade de röda ledmarkeringarna så det var ingen tvekan om att det var rätt. Nu lämnade jag området med hytter och med en stor lärdom. Det behöver inte vara de största och tydligaste stigarna som är utritade på kartan. Här var det precis tvärtom.
Jag fortsatte upp på fjället Njallavarto som ligger på gränsen mellan Norge och Sverige. Jag hade haft mobiltäckning ganska länge i Norge, men precis i samma stund som jag passerade gränsen försvann täckningen. Tänk vad märkligt. Precis samma fjäll som är ett fritidsområde i Norge blev på den svenska sidan en öde vildmark. Det kändes som jag kom till ett helt annat land och det var ju precis vad som hade hänt.
Jag gick ner för fjället till platsen där leden delar sig. Där valde jag att gå söderut mot Guijaure. Leden gick runt den lilla sjön Alep Njallajaure och där insåg jag hur mycket tid jag hade kunnat spara om jag hade gått söder om Njallavarto och tagit den lilla norska stigen istället. Den som slutade vid gränsen. Det hade förmodligen inte varit några problem att gå oledat väster om sjön i stället för att följa leden som jag gjorde. Jag hade sparat minst tre km genom att ta den genvägen och jag hade säkert inte hamnat vilse lika många gånger som när jag försökte följa den markerade sommarleden.
Nu slutade inte mina problem att följa leden bara för att jag kom in i Sverige. Det gick ganska bra tills jag passerade Grattasjåhkå. Sen tappade jag bort ledmarkeringarna igen. Inte bara en gång utan flera gånger. Det var ganska lättvandrat på fjället så jag gick mest på kartan i mobilen för att följa leden på ett ungefär. Mitt mål var att försöka ta mig till Lomtjärnsstugan innan det mörknar. Strax innan stugan skulle det finnas en bro över Guikuljåkåtj (men allvarligt finns det någon som lyckas uttala de här samiska namnen). Här började i alla fall mina problem på riktigt. Det började mörkna. Jag hittade inte bron och fick försöka ta mig över den strida forsen genom att gå på stenar i vattnet. Lyckades på något sätt ta mig över torrskodd. Nu skulle jag bara hitta stugan som skulle ligga bara 300 meter bort. Efter att ha misslyckats att hitta Balvasshytta för två dagar sedan trodde jag inte jag skulle råka ut för något sådant igen. Men historien upprepade sig. Den här gången blev det till och med ännu värre än förra gången.
Det hade blivit riktigt mörkt på kvällen och då tog batteriet i pannlampan slut. Ingen måne framme som lyste upp marken. Jag hittade inte stigen. Det var otroligt mycket sten. Terrängen var kuperad. Jag var tvungen att gå genom täta videsnår som var högre än jag själv. Min sikt var och jag överdriver inte max en meter. Jag kunde knappt se vart jag satte mina fötter. Mellan klockan åtta och nio på kvällen hade jag ett rent helvete. Jag tror det tog en timme att ta sig ett par hundra meter framåt. Det känns helt vansinnigt med tanke på att jag var ute på en vandring på över 150 mil. Det här var första gången jag var riktigt orolig att jag inte skulle hitta någonstans att sova. Jag hade nästan gett upp hoppet att hitta stugan när jag inte kunde se en meter framåt. Men vad värre var, det fanns inget ställe med jämn mark där mitt tält skulle kunna få plats. Inte en enda kvadratmeter. Jag hade inget vatten. Jag kunde höra att jag var i närheten av forsen Guikuljåkåtj men jag såg inget förutom täta videsnår. Då helt plötsligt och oväntat såg jag några svarta skarpa konturer mot en nästan lika svart himmel. En byggnad. På en liten höjd. Kanske 100 meter bort. Jag tänkte att även om stugan skulle vara låst så borde det finnas jämn mark utanför där jag skulle kunna sätta upp tältet. Jag fick förnyad energi att kämpa vidare den sista biten.
Jag hade närmare till forsen än till stugan så jag bestämde mig för att först försöka få tag på vatten och därefter gå upp till stugan. Det låter lättare än det var. Bara att ta mig 10-20 meter genom den becksvarta snårskogen ner till vattnet tog en evighet. Jag tänkte att jag måste sätta upp ”machete” på listan över saker som jag saknade på min vandring. Det gick till slut i alla fall och jag lyckades också ta mig upp till byggnaden. Det visade sig vara ett vedskjul jag sett, men den riktiga Lomtjärnsstugan låg alldeles bredvid. Stugan var öppen men dörrarna till sovrummen var låsta. Det gjorde inte så mycket. Känslan att komma inomhus, få vila, laga mat och sätta eld i kaminen var obeskrivlig. Jag sov på mitt liggunderlag på golvet framför kaminen.
