25 september 2016
Balvasshytta – Mellan Stor-Graddis och Junkerdalen 23 km
Väder: Mulet och duggregn under dagen. Halvklart på kvällen.
Inför vandringen hade jag en föreställning hur mina dagar skulle se ut. Jag tänkte mig att de flesta dagar skulle vara ganska lika. Vädret skulle skifta annars var det vandring i fjällen och inte så mycket mer än så. Jag har nog blivit förvånad över hur mycket det kan skifta mellan positiva och negativa intryck. Under en sådan här lång färd som tar flera månader finns det förstås plats för både bra dagar och mindre bra dagar. Den sista timmen igår var verkligen hemsk. Jag hade kämpat mig upp och ner i branta backar genom björkskog och täta videsnår. Ryggsäcken var fylld med mat och vatten och vägde en bra bit mer än 25 kg. Just då brydde jag mig inte så mycket att jag satte upp tältet på en plats med en storslagen utsikt över Balvatnet. Jag ville bara äta och vila.
Sedan finns det dagar då det inte händer så mycket mer än att man traskar på för att komma framåt. I mitt fall söderut. Efter att jag kommit till Sulitjelma för några dagar sedan hade jag tappat tempo. Jag hade tagit två vilodagar i Sulitjelma. De tre dagar jag hade vandrat sedan dess hade också varit tre dagar med sovmorgon och dagsetapper på under 20 km. Jag låg efter min tidsplan så om jag ska hinna gå till Dalarna innan vintern kommer måste jag börja gå längre dagar. Hur skönt det än är att ta det lugnt på morgonen.
Det är var en sådan dag då jag inte hade högre förväntningar än att ta mig en bra bit söderut. Naturligtvis kunde jag inte ana att just den här dagen skulle bli kanske den mest fantastiska på hela vandringen. Men dagen började med regn och det fortsatte duggregna nästan hela dagen.
Först var jag nyfiken på om jag skulle få syn på Balvasshytta som jag letade efter i skymningen. Men nej. Inte ens i dagsljus kunde jag se någon hytta i den glesa fjällbjörkskogen. Jag bestämde mig för att gå ner mot sjön genom skogen. Att gå tillbaka samma väg som jag kom var otänkbart. Det kunde bara inte vara sämre än den kuperade snårskog jag forcerade igår. Nej sämre blev det inte utan mycket bättre. När jag kom ner till sjön hittade jag både stigen och Balvasshytta. Den låg nära sjökanten lite längre bort än den skulle enligt kartan. Jag brydde mig inte om att gå dit utan gick på stigen tillbaka mot Skiejddejåhkå och Skaitidalen. Jag förstod inte hur jag hade kunnat missa stigen igår för jag tyckte den var bra markerad hela vägen. Dessutom lättvandrad. Inga höjdskillnader alls. Den här dagen började bättre än gårdagen slutade trots det trista vädret.
Skaitidalen, eller Skiejddevagge på samiska, är dalen som börjar vid Balvatnets södra strand och går rakt söderut där den till slut möter Junkerdalen. Jag tyckte att det påminde lite om Vistasdalen mellan Abisko- och Kebnekaisefjällen. Lite gles fjällbjörkskog med branta fjällsluttningar på båda sidor om dalen. Stigen var tydlig och följer längs med Skiejddejåhkå utan några större backar. Till en början öster om älven och efter att passerat en bro fortsätter stigen precis väster om. Det är många små jokkar som rinner ner längs fjällen och mynnar i älven. Många små vad skulle passeras under dagen. Det var inget värre utan jag kunde balansera på stenar över det strömmande vattnet. Det blev riktigt lerigt i regnet och jag är glad att både kängorna och regnkläderna höll tätt.
Jag tog en paus vid den gamla fina lilla Argaladhytta som också hade en lite modernare granne. Den äldre hyttan hade grästak och såg riktigt mysig ut invändigt. Här skulle man kunna tänka sig att övernatta. Men klockan var bara två och jag hade tänkt gå längre den här dagen. Jag stannade inte heller vid Trygvebu där nästa hytta fanns. Där började också spår av civilisation. Några hus och en bilväg. Jag gick en liten bit på bilvägen och passerade en husvagnscamping. När den markerade leden vek av från vägen och fortsatte som en stig sydväst om fjället Stor-Graddis så följde jag stigen. Det började mörkna och jag hämtade vatten från en jokk för att göra mig beredd att slå läger. På kvällen slutade det regna och molnen skingrades. Det var en mycket fin röd solnedgång över Junkerdalen och det stora Saltfjellet där bortom. Jag hittade en fin tältplats på fjället med storslagen utsikt mot solnedgången.
Det hade blivit mörkt när jag slog upp tältet och det blev en ganska sen middag. Jag hade inte kunnat hitta en bättre plats och jag hade inte kunnat planera det bättre för vad som skulle komma om jag hade vetat. Vid niotiden var det helt mörkt men det började hända saker på himlen. Jag började ganska snabbt fundera på om det var ett norrsken på gång. Under min första månad av vandringen hade jag inte sett något norrsken och jag visste att ju längre söderut jag kommer desto mindre blir chansen. Jag hade hört att det hade varit ett mindre norrsken på natten när jag var i Kebnekaisefjällen. Men då sov jag som en stock som jag brukar göra när jag sover i tält.
Norrsken var en av de upplevelser jag hade överst på min önskelista för vandringen. Den här kvällen skulle det bli verklighet. Och det var inte det lilla norrskenet som kom. Det började vid halvtio-tiden och när jag gick och la mig vid halvtolv höll det på fortfarande. Det blev ett makalöst skådespel som jag aldrig tidigare varit med om. Hela himlen lystes upp av det grönvita skenet som hela tiden ändrade form. När det var som starkast blev hela landskapet upplyst. Man kunde inte tro att det hade varit mörkt en timme tidigare.
Det var för sådana här ögonblick jag hade burit med mig min systemkamera på 1,5 kg. Nu såg jag vilken skillnad kameran gör jämfört med kameran i min mobil. Jag experimenterade med lite olika inställningar och kom fram till att en exponeringstid på mellan 1-2 sekunder verkade funka bra. Så jag låste exponeringstiden och lät kameran själv ställa in bländare och ISO-tal. Med tanke på att jag inte är van att fotografera i mörker tycker jag det blev ganska hyfsade bilder. Naturligtvis var det ännu häftigare i verkligheten än vad några små foton kan återge. Hela himlen var upplyst ända från Saltfjellet långt bort i sydväst till Stor-Graddis i nordost.
