Archives for november 2016

 

18 september 2016

Arasluokta – Sårjåsjaure 30 km

Väder: mulet

Laponia är Europas största sammanhängande område med orörd natur. Det är 9400 kvadratkilometer stort och består av nationalparkerna Sarek, Muddus, Padjelanta och Stora Sjöfallet. Dessutom två naturreservat. Sedan 1996 har Laponia varit med på UNESCOs världsarvslista.

Jag befann mig mitt i Padjelanta vid sjön Arasluokta i den öde byn med samma namn. Känslan av ödslighet blev ännu större av att det bara var ca 15 km till Sveriges otillgänglighetspunkt. Det är den plats i Sverige där det är som längst till närmaste bilväg. Dit skulle jag inte gå även om det hade varit en kul plats att besöka.

Jag hade ställt väckarklockan i mobilen på 7:30. Den här dagen hade jag bestämt mig för att gå långt så jag ville komma iväg i tid. Jag vaknade en kvart innan alarmet ringde och kom iväg vid 9. Helt ok för att vara mig. Det brukar vanligtvis ta ungefär två timmar att äta och packa allt.

Det här var dag 30 på min vandring och jag hade fått min första lilla blåsa på hälen. Fötterna hade klarat sig bra men för att det inte skulle bli värre satte jag på mitt första compeed.

Det var mulet och vindstilla på morgonen. Jag följde leden och fram till Staloluokta sammanfaller Padjelantaleden med Nordkalottleden. Det var en brant stigning i början. Trots att jag gick i shorts och tshirt blev jag genomsvettig. Sen gick det neråt igen och det var lagom att ta lunch vid Staloluoktastugorna. Här fanns det både en kyrkkåta, en kiosk och en landningsplats för helikopter. Men den här dagen var jag helt ensam även i denna byn.

Strax efter Staloluokta delar sig lederna och jag valde att lämna Padjelantaleden och fortsatte följa Nordkalottleden åt sydväst i riktning mot Norge.

Mitt mål för dagen var en stuga som flera jag träffat tidigare hade rekommenderat mig. Stugan heter på kartan Sårjåsjaurestugan men alla kallar den ”Konsul Perssons stuga”.

Historien bakom stugan är ganska intressant. Den handlar om Nils Persson, en mångsysslande industriman från Helsingborg. Han var även riksdagsman, ordförande i stadsfullmäktige och tysk konsul. I slutet av 1800-talet grundade han flera av Helsingborgs största industrier, bland annat Skånska Superfosfat- och Svafvelsyrefabriksaktiebolag. Han framställde och sålde konstgödsel till jordbruket. Eftersom det behövdes mycket svavelkis till produktionen köpte han malmrättigheterna vid fjället Sulitelma i Norge. I malmen fanns det även koppar, så han passade också på att grunda Helsingborgs Kopparverk. I Norge blev han känd som den svenske ”malmkongen”. Hans dotter Martha besökte området vid fjället Sulitelma många gånger och blev en van fjällvandrare. Hon skrev att hon blev betagen av sagolandet där det var snö på sommaren och sol på nätterna. Martha P:son Henning blev senare styrelseledamot i Svenska Turistföreningen i 23 år. År 1922 lät hon uppföra stugan som gåva till STF och till minne av sin far vid en av de svenska fjällens vackraste platser. Vid den lilla sjön Sårjåsjaure som ligger på gränsen mellan Norge och Sverige strax norr om Sulitelmamassivet.

En annan styrelseledamot i STF under samma tid var Dag Hammarskjöld. En av hans favoritplatser i fjällen var den lilla stugan vid sjön Sårjåsjaure. Jag ville förstås också se vad det var för en plats som var så speciell. Jag ville också sova i Konsul Perssons stuga. Det blev en lång vandringsdag. Solen gick ner vid 19-tiden och jag kom fram till Konsul Perssons stuga en timme senare. Då var det mörkt. Den lilla stugan låg helt ensam vid sjökanten omsluten av fjäll både åt norr och söder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 september 2016

Vierttjajågås – Arasluokta 15 km

Väder: först soligt, på eftermiddagen mulet

Det var en klar och kall natt. Jag var tvungen att sova med dunjackan på i sovsäcken. När det är kallt på natten i tältet sover jag ofta länge på morgonen. Den här morgonen sov jag till 8:30. Det var en solig morgon och det blev snabbt varmt och skönt i tältet efter nattens kyla. Min termometer visade 24 grader. Klockan 11 kom jag iväg och även den här dagen kunde jag gå i shorts och tshirt. Jag gick förbi Låddejåkkåstugan och över bron. Sen var det en rejäl stigning uppför på över 300 höjdmeter. På vägen upp mötte jag två tjejer. Först en norska som hade börjat sin vandring i Sulitjelma i Norge och var på väg tillbaka in i Norge för att avsluta i Narvik några veckor senare. En stund senare kom en tysk tjej som bodde i Österrike eller om det var tvärtom. Hon vandrade ”Norge på langs”. Hela Norge från den sydligaste spetsen vid Lindesnes till Nordkap i norr. Hon hade bott i Sverige ett tag och pratade en nästan helt förstålig norsk-svenska. Det var väl tveksamt om hon skulle hinna hela vägen till Nordkap innan vintern. Det skulle visa sig att dom tjejerna blev de sista vandrarna jag stötte på här uppe i norra Lappland. Jag frågade hur det såg ut med tältplatser längre fram. De sa att efter Arasluokta var det väldigt kuperat. Upp och ner och säkert tre timmar innan det gick att hitta en bra tältplats. Då bestämde jag mig för att stanna i Arasluokta över natten även om jag skulle komma dit ett par timmar innan det blev mörkt.

Arasluokta var en helt öde sameby. Alla hade lämnat sin sommarvistelse för att följa renarna österut på hösten. Det var nog ett tjugotal hus här. Jag övernattade i den enda av Arasluoktastugorna som var öppen. De har alltid ett rum öppet för övernattning även när säsongen är över precis som i STFs stugor. Stugorna i Padjelanta sköts av samerna. Det var en märklig känsla att befinna sig i en helt öde by. Jag var den enda människan i byn den här kvällen och natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 november 2016

Gröna Bandet 2016.

Klockan 14:36 idag satte jag handen på den blå dörren till STF Grövelsjön Fjällstation. Jag klarade det!!! Jag har vandrat 1520 km genom den Skandinaviska fjällkedjan. Från Treriksröset till Grövelsjön. Jag har varit ute i 99 dagar varav 85 dagar har jag vandrat.

Det har varit en vandring från sommar till vinter. Jag har mött många underbara människor längs vägen. Vädret har varit osannolikt bra. Det har varit svårt och jobbigt ibland. Framför allt de sex dagarna i Jämtland då jag fick kämpa mig igenom djup snö.

Ett speciellt tack till Hannah som har peppat mig de sista 60-70 milen och gett mig ovärderliga tips.

Min första fjällvandring är nu över. Jag hoppas det blir fler.

 

 

 

 

16 september 2016

Gisurisstugorna – Vierttjajågås 22 km

Väder: soligt

De tyska tjejerna var uppe innan klockan sex. Nu var det deras tur att väcka mig. Jag låg kvar en stund men gick upp vid halv sju. Strax därefter var jag ensam igen. Jag har aldrig tidigare stött på några vandrare med så tidiga vanor. Tyskorna var på väg norrut och hoppades kunna få en helikopter att hämta dem vid Akkastugorna för att ta dem över till Ritsem. Det låter dyrt. Jag var glad att jag hade kunnat åka båt över sjön.

Det var en solig och kall morgon. Frost på marken. I stugan fanns ett gasoldrivet värmeelement som höll temperaturen uppe utan att jag behövde elda. Jag torkade kläder som fortfarande var blöta efter klättringen på Akka två dagar tidigare. Det viktigaste var att få skorna torra. De hade blivit blöta inuti eftersom jag inte hade haft regnbyxorna på mig när det regnade på Akka. Jag måste också komma ihåg att använda min vattentäta påse till plånboken. Jag hade köpt en sådan bara för att kunna hålla plånboken torr. Men ibland beter jag mig som en nybörjare på fjällvandring. Det här var andra gången jag måste lägga sedlar på tork. En ny karta över Padjelanta tog jag fram. Åt en burk makrill i tomatsås på morgonen. Naturligtvis kunde jag inte öppna konservburken utan att det skvätta tomatsås över mig och hela stugan.

Den här dagen skulle jag vandra in i Padjelanta, Sveriges största nationalpark. Padjelanta (eller Badjelannda) är samiska och betyder det högt belägna landet. Det är en stor fjällplatå med mjuka fjällhedar och stora sjöar. Landskapet skiljer sig väsentligt från Sareks spetsiga toppar och djupa dalar.

Det var soligt och fint den här dagen också. Jag kunde gå med shorts och tshirt mitt på dagen trots att det varit frost på morgonen. Varje gång jag vände mig och och tittade bakåt såg jag Akkas siluett i horisonten. I över en vecka har jag kunnat se Akka nu. Det fjället kommer att vara ett bestående minne från min vandring.

Jag är så otroligt nöjd och tacksam för att jag fick så fint väder i alla de stora nationalparkerna. Ja med undantag från den dagen jag besteg Akka då. Padjelanta är verkligen vackert. En av huvudanledningarna till att jag inte vandrar Kungsleden som de flesta andra på Gröna Bandet var just att jag ville se Padjelanta. Landskapet skiljer sig från allt jag har sett hittills. Jag vandrade Padjelantaleden som passerar några samebyar. Jag tänkte dock inte följa hela leden ner till Kvikkjokk. Jag hade andra planer.

Den här natten ville jag tälta uppe på fjället. Jag gillar att variera stugboende med tältande. Solen gick ner 19:30 och strax efter solnedgången kom jag till en jättefin tältplats vid forsen Vierttjajågås. Jag hade fin utsikt och solnedgången över sjön Vastenjaure var lika fin som den jag sett dagen innan i Sarek. Bara för att göra en fantastisk dag fulländad så var det fullmåne på kvällen. Fotona jag tog denna dagen tycker jag själv är några av de finaste på hela min vandring.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15 september 2016

Akka – Gisurisstugorna 18 km

Väder: soligt

Jag vaknade och hörde regnet smattra på tältduken. Fortfarande mör efter den tuffa klättringen på Akka igår orkade jag inte gå upp. Jag somnade om och när jag vaknade nästa gång hade det slutat regna. Solen kom fram och det blåste en ganska hård vind. Mina byxor var fortfarande blöta efter gårdagen. Jag hade ju glömt att ta med mig regnbyxorna på klättringen. Det var perfekt väder för torkning så jag passade på att hänga allt som var blött på tältlinorna och låta kläderna torka i vinden.

Jag fixade frukost. Det blev gröt och macka med smör och mjukost.
Favoritkaffet Grower’s Cup som jag verkligen kan rekommendera. En portionspåse med kaffe. Man häller bara i kokande vatten i påsen och efter två, tre minuter är kaffet klart. Det smakar mycket mycket bättre än vanligt snabbkaffe.

Efter att ha fotograferat en stund kom jag iväg vid 11:30. Lite sent för jag hade planerat att gå en bra bit. Det blev ett snabbt väderomslag. Efter en stund var det soligt och nästan vindstilla. När jag kom till sjön på 964 meters höjd valde jag att fortsätta på den södra sidan. Gränsen mellan Stora Sjöfallets nationalpark och Sarek går rakt genom sjön och det här var en dag för Sarek nationalpark.

Sarek är Sveriges oexploaterade vildmark. Här finns inga markerade stigar och inga övernattningsstugor. Det är spektakulära bergsmassiv med glaciärer och smala dalar. Dessutom alla de stora rovdjuren som björn, järv och lo.

Min plan var bara att gå en dag längs Sareks nordvästra hörn på vägen mot Padjelanta. Tyvärr såg jag inga rovdjur. Bara ännu fler renar. Första halvan av dagen gick jag på fjället där det inte fanns några stigar förutom de renarna trampat upp.

Den här dagen blev också en milstolpe för att det första minneskortet på 64 GB blev fullt. 1886 bilder hade min vän ”Kameran” tagit sedan jag lämnade Skåne. Den är dagen blev det extra många foton på grund av det fina vädret. Jag kom in i Stora Sjöfallet igen och nästa gång jag skulle passera gränsen till Sarek blev det lite besvärligare. Vadet över Sjnjuvtjudisjåhkå som bildar gränsen mellan Stora Sjöfallets och Sarek nationalpark var ett av vandringens tuffaste. Vattnet var djupt, strömt och iskallt. Jag hittade ett ställe där det inte var djupare än att det nådde mina lår så jag kom över ganska lätt trots allt. Den gamla och förfallna Kisuriskåtan låg bara en liten bit från mitt vadställe. Härifrån kunde jag följa  en tydlig stig som gick parallellt med älven Sjnjuvtjudisjåhkå.

Kvällssolen den här dagen var magisk. Det gnistrade av de röda och gula höstfärgerna och jag tog massor av foton på Akkamassivet, Nijak och Gisuris.

Jag kom till Gisurisstugorna efter det mörknat strax innan kl 21. Då hade jag precis passerat gränsen till Padjelanta nationalpark. Jag hade vandrat i Sveriges tre största nationalparker samma dag. Inte dåligt! Jag trodde jag skulle bli ensam i stugan, men när jag klampade in var där två tyska tjejer som redan hade gått och lagt sig. Det var inte läge att börja laga mat då så jag hoppade över kvällsmaten och la mig jag också.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 september 2016

Bestigningen av Akka 2016 möh

Väder: mulet, dimma och regn

Vissa dagar glömmer man aldrig. Dagar som sitter fast i minnet för evigt. För mig är den 14 september 2016 en sådan dag.

Jag hade som ett av mina mål med min vandring att göra några toppbestigningar längs vägen. Jag hade redan bestigit två 1500-meters toppar, men jag ville försöka bestiga någon av Sveriges högsta toppar också. Jag skulle låta vädret styra men jag hade både Kebnekaise och Akka som potentiella toppar att bestiga. Nu hoppade jag över Kebnekaise på grund av det dåliga vädret. Akka var nog det berget jag helst ville försöka bestiga. Kanske för att det inte är så många som har gjort det. Definitivt ingen som samtidigt har vandrat Gröna Bandet. Akka har bara några några få toppbestigningar om året. Kebnekaise har flera tusen. Det beror nog både på att Akka ligger mer svårtillgängligt och att det anses vara svårare att bestiga.

Akka (Ahkka) är Sveriges femte högsta fjäll. Stortoppen på 2016 (2015) meter över havet är den nionde högsta toppen i Sverige. Nivåskillnaden från Akkas fot vid Akkajaure till Stortoppen är runt 1560 meter, den största för något fjäll i Sverige.

Det hade varit perfekt att göra toppbestigningen den soliga gårdagen, men nu kom jag inte fram förrän på kvällen så det var inget annat att göra än att hoppas att vädret skulle vara ok även på onsdagen. Jag hade kollat väderprognosen på SMHI precis innan jag gick i mobilskugga ungefär samtidigt som Akkajaure försvann bakom mig. Det skulle vara mulet och uppehåll fram till klockan 16. Därefter skulle det börja regna. Jag räknade lite på det och kom fram till att om jag började tidigt på morgonen borde jag hinna ner eller åtminstone nästan ner innan regnet kommer.

Jag försökte vara så påläst som möjligt. Jag hade läst flera skildringar om tidigare bestigningar. I Ritsem hade jag läst lite i Axel Hambergs bok som låg i mitt rum på vandrarhemmet. Han var en professor i geografi som utforskade många av Sveriges högsta toppar i början av 1900-talet. Jag hittade också några bloggar på nätet och diskussioner på utsidan.se. Det finns ingen självklar led att följa som på Kebnekaise. Det går att göra bestigningen antingen från norr eller från söder.

Jag valde alltså att gå upp från söder. Mitt basläger var på ca 1040 meters höjd rakt söder om Borgtoppen och rakt öster om den lilla toppen 1208. Jag hade 1000 höjdmeter framför mig och mitt vägval var det som verkade ha fått flest rekommendationer: gå upp öster om Borgglaciären och sedan österut längs toppkammen tills man når den västra av Stortoppens två toppar. Stortoppen på Akka är en dubbeltopp där den västra är några meter högre än den östra. Några som bestiger Akka vill av någon anledning upp på båda topparna. Problemet är då att man måste passera ett hak på ett tiotal meter. Detta hak sägs på klättringsspråk vara ”luftigt”. Mitt mål var att nå den högsta toppen på Akka, dvs Stortoppens västra topp.

Jag hade packat en liten och lätt dagryggsäck som jag hade på ryggen. Systemkameran hade jag på magen som vanligt. Den måste följa med. Jag funderade om jag skulle ha med vandringsstavarna eller inte. Jag tog med dom och det är jag glad för att jag gjorde. I ryggsäcken hade jag vatten, energibars, nötter, choklad, regnjacka, nödsändare (spot). Mobilen med fjällkartan hade jag som vanligt i fickan. Tyvärr gjorde jag misstaget att inte ta med regnbyxorna…

Det såg fint ut ovanför min lägerplats så jag började med att gå rakt uppåt i riktning mot Borgtoppen. När jag tagit lite höjd gick jag österut ca 500 meter mot nedre delen av Borgglaciären. Jag kom fram till glaciären och här var mitt första svåra beslut. Glaciären bestod av lagom hård lättvandrad snö. Nedanför glaciären var det kuperad och stenigt. Jag tog mitt första felbeslut. Jag valde att försöka gå över glaciären som var ett par tre hundra meter bred. Det gick jättebra tills jag hade kanske 20 meter kvar. Där tog det stopp. Det blev blankis och nedanför isen några ganska djupa glaciärsprickor. Jag valde den säkra vägen och det var att vända om. Gå tillbaka över hela glaciären igen och sedan neråt och runt nederdelen av glaciären på blocksten och upp igen tills jag kom till samma plats igen fast på andra sidan isen. De 20 meterna tog en timme.

Sen var det dags för nästa vägval. Jag hade tre alternativ. 1) Att gå uppåt på blocksten vid sidan av glaciären 2) Att gå uppåt på glaciären 3) Att gå på gräs lite längre bort öster om glaciären

Alternativ tre var det som såg klart lättast ut. På fjällkartan ser det också ut som att det är mindre brant närmare Stortoppsglaciären. Jag tänkte att jag kan säkert byta riktning lite högre upp så jag gick där det var lättast att gå. Det blev inte bra alls, men det tog ett bra tag innan jag förstod. Efter ett tag blev det brantare och brantare. Gräset tog slut och fanns bara sten och klippor att gå på. Ett problem var att terrängen var så varierande att det gick bara att se några tiotal meter framåt. När jag försökte byta riktning och gå till vänster mot Borgglaciären möttes jag av ett stup på 10 meter som inte gick att passera. Högre upp låg det snö på vissa ställen. Där gick det lite lättare att gå. Snön gjorde att de lösa stenarna bands ihop och det kändes säkrare att gå på snön istället för på de lösa stenarna. Jag kom till en riktigt brant klippa. Det fanns bara två alternativ. Att fortsätta uppåt eller att gå neråt igen. Det var omöjligt att gå i sidled. Jag fortsatte uppåt, men det var svår klättring. Ännu en filmreferens. Den här gången öppningsscenen i Mission Impossible 2… Jag lyckades på något sätt ta mig uppåt genom att dra mig upp med händerna tills jag kom till en ännu svårare passage. När lutningen började närma sig 90 grader insåg jag att jag är ingen Tom Cruise. Dessutom var det här inte på film. Det var på riktigt. Det såg helt omöjligt ut. Nu hade jag tre alternativ. 1) Prova fortsätta uppåt. 2) Prova vända neråt. 3) Trycka på den röda knappen på min spotsändare och vänta tills fjällräddningen kommer med en helikopter. Det var verkligen inget självklart val, men jag valde att försöka ta mig ner igen. Det var ännu svårare att ta sig ner än det varit att gå upp. Jag kunde inte se var jag kunde sätta fötterna. Bara hoppas att jag kunde känna mig fram. Stavarna jag hade med mig var nu mest i vägen. På något sätt kunde jag försiktigt häva mig ner och hitta ett ställe att sätta foten på. Sen blev det en lång omväg då jag fick gå neråt en bra bit innan jag hittade ett annat ställe där jag kunde gå upp. Till slut kom jag upp på toppkammen och den sista biten mot toppen var en promenad i jämförelse. Jag kom upp på toppen strax efter klockan 15 och var där uppe ungefär 20 minuter.

Toppen var markerad med ett röse och en målad pil på stenarna visade var jag kunde leta efter toppboken. Det var en tjock anteckningsbok där alla som bestigit toppen sedan år 2000 hade skrivit sina namn. Det var inte många sidor använda så boken räcker nog till nästa sekelskifte. Min bestigning var den tredje i år. Det kändes förstås fantastiskt att ha klarat att ta sig upp på Stortoppen. Samtidigt visste jag att jag bara var halvvägs.

Det var tyvärr mulet och dimma när jag var på toppen. Jag kunde bara föreställa mig hur utsikten söderut över Sarek skulle ha sett ut i klart väder. Jag kunde i alla fall se några tiotal meter och jag gick fram, eller snarare kröp fram, till det berömda haket. Det var nästan lodräta stup på några hundra meter båda sidor om haket. Där någonstans skulle en av Sveriges mer svårtillgängliga geocacher finnas. Det var inte läge att leta. Det hade precis börjat regna så jag tog några foton och försökte skydda kameran mot regnet så gott jag kunde. Sen började jag att gå neråt längs kammen i riktning västerut. Samma väg som jag hade gått upp. Jag fortsatte lite längre på kammen på nervägen. Jag ville inte gå samma svåra väg som jag tagit upp utan försökte sikta in mig mot Borgglaciären. Problemet var att det var omöjlig att se hur terrängen såg ut mer än ett tiotal meter framåt. Jag använde fjällkartan i mobilen för att navigera och jag svängde vänster där jag trodde det var lättast att ta sig ner mot Borgglaciären. Det såg bra ut till en början när jag kunde gå på blocksten med ganska beskedlig lutning. Sen kom jag till ett parti med branta klippor. Regnet gjorde att jag fick gå extremt försiktigt fram. Jag kunde ibland stå en minut och fundera över var jag skulle sätta nästa fot, var jag skulle hålla händerna och om jag skulle använda stavarna. Jag måste säga att stavarna var till stor hjälp på nervägen. De kunde nå klippor som jag inte nådde med fötterna och hjälpte mig hålla balansen. Jag närmade mig glaciären. Vid ett ställe låg en stor sten i vägen. Jag sparkade till den och den rullade nerför klipporna och ner mot glaciären. Jag följde den med blicken. Den studsade ut på glaciären. Fortsatte nerför och över ett parti med klippor och sen ut på isen igen. Jag tror inte den slutade rulla förrän 500 meter längre ner. Tur att det inte var min kamera, tänkte jag. Jag hittade hela tiden någonstans att sätta fötterna på nervägen även om jag kanske hade önskat att klippavsatserna var en en halv meter breda och inte 5 cm. Jag siktade in mig mot den östra delen av Borgglaciären. När jag kom dit tittade jag uppåt för att utvärdera det vägval jag gjort. Det var nog ett felval även på nervägen. Om jag skulle göra om klättringen hade jag valt att gå upp längs östra kanten av glaciären och sen fortsätta rakt upp där isen smalnar av. Det såg betydligt bättre ut jämfört med de vägarna jag valde på upp- och nervägen. Men eftersom jag inte gått den vägen vet jag inte hur svårt det är.

Jag gick några meter in på glaciären på vägen ner. Där var det mycket fint att gå. Inga synliga sprickor. Lagom mjuk snö som gav bra fäste. Här var stavarna ovärderliga. Jag kunde nästan skida mig nerför glaciären. Det är förstås inte riskfritt att gå på en glaciär men jag bedömde att alternativet att gå på den lösa blockstenen var värre. Det hade slutat regna och det började inte regna igen förrän jag var nere vid tältet. Det tog 3,5 timmar att gå ner jämfört med de 6,5 timmar det tog att gå upp på toppen. Att komma ner till tältet igen var en ännu skönare känsla än det varit att nå toppen.