13 september 2016
Padjelantaleden – Akka 16 km
Väder: Först moln sen soligt och vindstilla
Först en liten Bellmanhistoria i ny tappning (first a traditional Swedish joke that has been popular since the 19th century. The modern Bellman jokes have been popular among Swedish schoolchildren for almost 100 years. They always include Bellman and two other characters of different nationalities):
Det var gång en tysk, en amerikan och så Bellman.
-Jag vill gå till det högt belägna landet, sa tysken och gick åt höger.
-Jag vill gå till det vilda landet, sa amerikanen och gick rakt fram.
Då sa Bellman, den galningen:
-Då får jag väl gå upp dit.
Han pekade åt vänster på det höga berget som nådde ända upp i himlen och så gick han…
Efter bara en liten bit bestämde jag och Jarred från Kalifornien att lämna Padjelantaleden och gå in på en stig som gick i dalgången mellan Västtopparna och toppen Sjnjuvtjudis. Tysken gick vidare mot Padjelanta. Det var en fantastisk dag på många sätt. Den bästa på vandringen hittills. Först vädret. Det började lite småmulet men under dagen blev det bara bättre och bättre. Det kändes mer som en fin sommardag än en dag i mitten av september. Naturen var så vacker i dalgången. Omgiven av förutom Akkamassivet även de mycket fina fjälltopparna Gisuris och Nijak, som båda ligger i Sarek. Vi befann oss på en plats där tre av Sveriges största och mest kända nationalparker möts. Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek. Den här dagen gick vi hela tiden i Stora Sjöfallets nationalpark.
På långt håll såg vi den första renen. Jarred tog fram kameran och knäppte av ett tiotal bilder mot den lilla pricken vid horisonten.
”Var det en hjort” frågade han?
”Nej det var nog en ren” svarade jag.
Sen dök fler renar upp. Det såg nästan ut som i en av scenerna i Jurassic Park, där de stora och fridfulla växtätarna lungt vandrade över det öppna landskapet. Vi gick tysta och försiktigt fram för att inte skrämma dem. Vi såg nya renar både till höger och vänster om oss. Vandrande i samma riktning som vi. Inte rädda men hela tiden uppmärksamma på oss. Vi räknade dem. Över tio stycken. Sen dök ännu fler upp. Var kom de ifrån? Som mest räknade jag till 26 renar och flera av dem var riktigt nära. Både Jarred och jag tog massor av foton och viskade mest till varandra. Det var en magisk stund som varade över en timme och det kändes bra att ha någon att dela den med. Sedan slutade tack och lov alla likheter med filmen. Möjligen med undantag av skräcken jag skulle möta nästa dag, men det är en helt annan historia.
Vi hade inte planerat exakt hur långt vi skulle gå den dagen. Bara att jag var på väg mot Akka och Jarred var på väg mot Sarek. Till slut kom vi till ett ställe där vi var tvungna att skiljas åt. Vi satt en lång stund och snackade om vad som varit, om nuet och om den närmaste tiden framöver. Sedan korsade Jarred Rakkasjåhkå och fortsatte mot Kisuriskåtan, medan jag följde forsen österut.
Mitt mål för dagen blev att hitta en plats lämplig som basläger för att kunna försöka mig på en toppbestigning nästa dag. Jag gick uppåt norr om Rakkasjåhkå mot kullen 1030 och sedan söder om toppen 1208 som jag rundade. Gick över en liten glaciär som inte var markerad på kartan. Det var lättvandrat trots att det gick uppför hela tiden. Spanade efter någon plan yta där jag skulle kunna sätta upp tältet. Det lutade överallt så jag fortsatte gå. Det var fortfarande ljust så jag hade ingen brådska att hitta en lägerplats. Jag fortsatte tills jag ca 500 meter rakt öster om 1208 hittade en jättebra tältplats på en platå mellan två jokkar. Jag befann mig rakt söder om Borgtoppen och tillräckligt nära Stortoppen för att jag skulle hinna dit och tillbaka nästa dag. 18:30 satte jag upp tältet på en plats där jag skulle komma att sova två nätter.
