12 september 2016
Akkajaures strand – en liten bit in på Padjelantaleden 4 km
Väder: mulet och lite sol på kvällen
Den reguljära båttrafiken från Ritsem över Akkajaure hade slutat gå för en vecka sedan. Nu väntade jag bara på att vinden skulle avta och att samen Antaris skulle höra av sig. Vi var tre stycken som hade bokat en båtfärd med hans lilla båt. Jag och en tysk och en amerikansk kille. Det blev en lång väntan. På eftermiddagen fick jag först ett trevligt återseende med Margareta, stugvärden från Hukejaurestugan som precis hade avslutat sin säsong och gått ner till Ritsem. En stund senare kom Jan som jag inte hade träffat sedan jag lämnade Abisko. Vi hade träffats redan på min femte vandringsdag och nu nästan tre veckor senare träffas vi igen. Jag vet inte hur många gånger vi har stött på varandra, men varje gång vi säger hej då, säger vi också att vi träffas säkert igen. Den här gången blev dock den sista. Jan hade bestämt sig för att avbryta sin långa vandring. Han insåg att han inte hade kläder och utrustning som var anpassat till det kalla och blöta Skandinaviska höstvädret och nu väntade jobb i Tyskland och sen en resa till Sydamerika. Jan, om du läser detta hoppas att översättningen fungerar och att du inte fryser längre 🙂
Till slut hörde Antaris av sig och plötsligt var jag med i en ny liten grupp tillsammans med tysken och amerikanen. Antaris var en supertrevlig same som var nyfiken på min vandring. Han berättade också att han hade släkt i Skåne som han brukade besöka. Känslan var mäktig när vi närmade oss Akkamassivet och stranden på andra sidan. Jag kommer ihåg att jag sa till amerikanen att det kändes som öppningsscenen i en av Jurassic Park-filmerna. Båten. Berget vid vattnets slut. Vildmarken. Det okända. Han höll med. Vi var på väg in i Sveriges riktiga vildmark. Där inga vägar finns och bara några få stigar. Vad som väntade oss visste vi inte, men känslan av Jurassic Park skulle komma tillbaka senare…
Vi hade olika planer alla tre men vi bestämde oss för att hålla ihop. Åtminstone första dagen. Det var fortfarande några timmar tills det mörknade så vi stannade inte vid Akkastugorna utan fortsatte en bit söderut längs Padjelantaleden. Vi satte upp våra tre tält på en liten höjd med fin utsikt ner mot älven Vuojatädno. Vi hade nu kommit in i Stora Sjöfallets nationalpark.
