5 september 2016
Nallostugan – Nallo 1585 – Unna Räitastugan 8 km + 5 km toppbestigning
Väder: mulet, lite regn, lite sol
Jag, David och Jocke bestämde oss för att klättra upp på Nallo (Nallu) den här dagen. Vädret var lite bättre och det såg ut som en bra dag för en toppbestigning. I början följde vi leden mot Tjäktastugan. Där det började bli brant vid vattenfallet vek vi av till höger. Själva toppklättringen gjorde vi rakt från väster för det såg minst brant ut från det hållet. Det blåste ganska mycket och det blev inte lika klart väder som vi hoppades på. David och Jocke nöjde sig med att stanna lite innan toppen medan jag fortsatte själv hela vägen upp. Klättring på blocksten hela vägen. Ungefär samma svårighetsgrad som min bestigning av Moskkugaisi för några veckor sedan. Det låg ett par cm snö på stenarna här uppe sedan gårdagens ”regn”.
Nallos topp ligger på 1585 meter över havet. En klättring på nästan 700 höjdmeter alltså. Precis när jag var uppe på toppen blev vädret som bäst. Solen tittade fram och utsikten var fantastisk. Den kända nålen som från öster såg ut att vara högsta toppen såg jag nu uppifrån. Själva toppen var en ca 8-10 meter bred platå med branta stup åt tre håll. Försökte hålla en säkerhetsmarginal på två meter från stupen för att känna mig lugn. Jag tog lite foton och skickade en signal från min spot så att omvärlden skulle få veta om min toppbestigning i samtidigt som jag var där uppe.
Det var svårare att gå ner än upp om än inte lika ansträngande. Jag föll tre gånger men klarade mig oskadd ner. Jag tog en lite rakare väg ner än upp. Tror inte jag tjänade så mycket på det för jag fick ändå gå bort mot vattenfallet även på nervägen. Dessförinnan var det bara branta hala klippor som man omöjligt skulle kunnat gå ner på. När jag var nästan nere gick jag ifatt David och Jocke så vi kom tillbaka samtidigt till Nallostugan. Hela turen upp och ner och tog fem och en halv timme.
Då jag var nere innan klockan fem bestämde jag mig för att fortsätta redan samma kväll. Jag åt middag och kom iväg klockan 18. Mitt mål för kvällen var Unna Räitastugan 8 km bort. Det är inte många som tar sig dit för den lilla stugan med två sängar ligger längst in i den svårtillgängliga dalen Unna Räitavagge som bara består av blocksten. Man måste gå ut ur dalen samma väg som man kom in om man inte tar Trepassleden, även kallad Jojoleden mot Kebnekaise. Jag hade hört att det skulle vara svårt att gå denna väg så min plan var att gå tillbaka samma väg som jag gick in.
Varför då en omväg på 12 km i eländig blockstensterräng bara för att komma till en liten fjällstuga? Jo landskapet är helt unikt för att vara i de svenska fjällen. Några av de brantaste topparna i Kebnekaisefjällen finns här. Det är verkligen ett vackert högalpint område som skiljer sig mycket från området där Kungsleden går ett par mil längre västerut.
Vadet strax norr om Reaiddajavri var besvärligt. Jag fick gå på stenar under vattenytan men jag kom över utan att behöva byta till vadarskor. Jag gick över där det var markerat på kartan men jag såg dagen efter att det hade varit bättre att gå lite längre och vada närmare sjön istället.
Unna Räitastugan ligger på över 1200 meters höjd och när jag kom en bit in i dalen låg där snö på marken och is på vattnet. Jag var helt övertygad att jag var ensam hela dalen för jag såg inga andra fotspår i snön. Det var en magiskt fin kväll. Helt vindstilla och dessa mäktiga berg på båda sidor. Jag trodde jag skulle komma fram innan det mörknade vid niotiden men det gick långsamt framåt i blockterrängen. Jag satte på mig pannlampa när klockan var 21:10 och då hade jag bara en km kvar. Den lilla kilometern tog en timme. Inte på grund av mörkret utan terrängen som var riktigt besvärlig. När jag var 50 meter från stugan kunde jag fortfarande inte se den. Jag lyste omkring med min pannlampa och hittade den till slut. Man kände sig som ett UFO i ett månlandskap.
Några som verkligen trodde att det var ett UFO på ingång var Martin och Fredrik från Växjö som precis gått och lagt sig inne i Unna Räitastugan. De hade sett ljuset från min pannlampa. De blev nog lika förvånade som jag att få träffa på någon annan människa på den här platsen och vid den här tiden. De hade tagit Trepassleden och hade haft stora problem att ta sig nerför den branta glaciären mellan Knivkammen och Pyramiden med vanliga kängor. De rekommenderade stegjärn och isyxa för att säkert ta sig genom passet.
Stugan var inte stor. Jag fick precis plats med mitt liggunderlag på golvet mellan de två sängarna.
Den här dagen hade bara varit avstickare från min vandring på Gröna Bandet. Men oj vad mäktig natur jag fått uppleva. En av de bästa dagarna!
