27 augusti 2016
Gaskashytta – Salvasskardfjellet 18 km
Väder: Regn på morgonen, fint på eftermiddagen, kallt och blåsigt på kvällen
En olycka kommer sällan ensam och det gjorde inte heller norrmannen…
Jag åt frukost inne i Gaskashytta. För första gången sedan jag lämnade Treriksröset hade jag mobiltäckning vid en hytta, så jag stannade kvar länge på förmiddagen. Det regnade så jag passade på att surfa lite, kolla vädret och skriva lite på bloggen.
Jag började gå när vädret blev bättre. Leden gick längs med den fina sjön Altevatnet mot Altevasshytta. En del gick på spång genom blöt mark och här inträffade den första olyckan. En spång med vatten på sig här det halaste som finns och även om man försöker vara uppmärksam på vatten är det lätt att man tappar fokus för en stund. Det var precis vad som hände. Jag halkade och gjorde en rejäl vurpa. Landade på min högra hand, men det gick ganska bra ändå. Fick lite ont i handleden. Samma handled som inte riktigt har återhämtat sig efter ett bygge av en piratborg för två år sedan. Jag har hört att någon fick bryta Gröna Bandet förra året efter ett fall på en spång så det gäller att vara försiktig framöver. Blöta stenar som jag har trampat på i tusental är inte alls lika hala som blött trä.
Nästa bekymmer jag fick var att jag fick ont i axlarna igen. Speciellt den vänstra och det är lite oroande för ryggsäcken är inte alls lika tung nu efter en veckas förbrukning av maten.
Vid en bänk som var som gjord för en fikapaus tog jag rast. Fin utsikt över Altevatnet som är Norges elfte största insjö. Den utgör också ett vattenmagasin som används av flera vattenkraftverk.
Efter en stund kom norrmannen jag träffat tre dagar tidigare. Med sig hade han de norska damerna jag hade träffat vid Gappohytta för en vecka sedan. De hade bara ett par kilometer kvar av sin vandring och gav mig lite mat de fått över i form av norsk knäckebröd (gott), brunost (så klart), lite mjukost och några soppor.
Jag tror det var här någonstans som nästa skada kom. Jag skulle lyfta upp ryggsäcken och eftersom den nu ”bara” vägde runt 18 kg så slängde jag upp den med ett hastigt ryck och sträckte höger sida av ryggen. Det kändes inte så mycket i början men det skulle bli värre…
När jag kom till Altevasshytta hade Anita och Jan gått vidare till byn Innset för att köpa mat. Jag beslöt att gå vidare lite på nästa dagsetapp för att jämna ut distanserna lite. Mellan Gaskashytta och Altevasshytta är det 13 km medan nästa sträcka till Lappjordhytta är 25 km. Så även om klockan hunnit bli 19 på kvällen så fortsatte jag upp mot nästa fjäll. Jag gick till 21:30 då det började bli mörkt.
Jag har inget emot att gå på kvällen. Tvärtom så gillar jag att gå i kvällsljus, speciellt om det är klart och fint som den här kvällen. Det hade dock börjat blåsa ordentligt och jag hittade ingen torr skyddad plats så det fick bli att slå upp tältet på en vindutsatt kulle uppe på kalfjället. Det fick bli en test av hur lätt eller svårt det är att sätta upp tältet på ett blåsigt fjäll. Det hade hunnit mörkna så jag såg inte riktigt vad det var för ”ljusgrå smuts” som låg som en yta på tältduken när jag packade upp tältet. Konstigt tänkte jag. Det regnade visserligen när jag packade ner det på morgonen, men smutsigt kom jag inte ihåg att det blev. Jag var tvungen att ta av mig handskarna och känna på ”smutsen”. Det var inte smuts. Det var is…
Oj då är det så kallt? Att sätta upp tältet i den friska vinden var inga problem alls. Nu kom nästa prövning. Skulle jag frysa i min sovsäck?
Ja, jag frös på natten så jag var tvungen att ta på mig dunjackan när jag vaknade mitt i natten. Tyvärr såg jag inte förrän på morgonen att jag hade glömt att stänga nedre blixtlåset i innertältet så det hade blåst rakt in hela natten. Kanske det var därför som jag var lite trött på morgonen och vaknade inte förrän klockan 10.
