24 augusti 2016
Daertahytta – Dividalshytta, 24 km
Väder: soligt och varmt
På morgonen när jag skulle lämna Daertahytta träffade jag Anita en tjej från Schweiz och Jan en 20-årig kille från Tyskland. De berättade att båda hade startat sin vandring vid Nordkap fast olika datum och tagit olika vägar genom Finnmark. Nu hade de haft sällskap några veckor. Anita var på väg mot Lofoten och Jan vandrade E1 som går genom hela Europa från Nordkap i norr till Sicilien i söder. Jag som hade tyckt att Gröna Bandet är långt. Det finns alltid galningar som är värre… Fast Jan siktade i alla fall på att ta en vinterpaus i Trondheim och fortsätta till våren med sikte mot Rom hösten 2017. Jag skulle komma att träffa en som var ännu värre.
Den här dagen hade det blivit varmt och soligt igen. Jag som igår trodde att vintern kommit. Nu gick jag i shorts och T-shirt igen. Jag kom i väg först men efter bara en liten stund blev jag upphunnen av Jan och Anita som hade kommit in i ett högre tempo än jag som var ute på min första vecka. Jag trodde nog aldrig jag skulle se dem igen men efter någon timme hade de tagit en paus och jag kom i fatt. Vi satt länge och snackade i den varma solen och konstaterade att på vandring finns det dåliga dagar och så finns det bra dagar. Detta var en bra dag. Att det finns riktigt jobbiga dagar då allt är blött och jobbigt gör att man uppskattar sådana här dagar så mycket mer.
Nu varade inte den sköna känslan särskilt länge den här dagen. I området mellan sjöarna nedanför fjället Stuora Nanna var det så mycket sankmark att man klafsade i vatten i flera kilometer. Jag gav snabbt upp min tanke att försöka hålla mina kängor torra. Jag hade tänkt att någon kväll skulle jag försöka vaxa lädret på mina kängor. Något jag aldrig hann göra den intensiva veckan innan jag åkte. Nu var det dag 5 och kängorna hade varit blöta varje dag. Inte för att det gör så mycket för kängorna var helt vattentäta tack vare Goretex-membranet. Visste ni att det extremt tunna membranet innehåller mer än 1,4 miljarder porer per kvadratcentimeter som gör att det andas och samtidigt är vattentätt. Innan jag köpte mina kängor provade jag många olika modeller och just nu är jag mycket nöjd med mitt val. Att jag inte var snål och valde de andra lättare kängorna som var en tusenlapp billigare som kändes så sköna på golvet i butiken. Jag litade på säljaren på Naturkompaniet som sa att på jobbiga stigar behöver man en stabil läderkänga. Det är verkligen skillnad på belastningen på fötterna om man går utan packning jämfört med en 20 kilos ryggsäck på ryggen. Jag har nu gått 15 dagar på Skåneleden och 5 dagar i fjällen och har bara positivt att säga hittills. Inget besvärligt skavsår, alltid torra strumpor och så sköna och stabila. Det lilla jag har känt är under stortårna när jag går brant nerför. Men inga blåsorn än så länge och mitt förråd av olika slags skavsårsplåster är fortfarande oanvänt. Ett tips när man ska köpa vandrarkängor är att köpa en storlek större än man normalt har. Så att man har plats till dubbla strumpor. Först ett par tunnare liner och ovanpå dessa ett par tjockare. Båda i merinoull precis som alla plagg närmast kroppen. Jag använder svenska Woolpower merino liner som tillverkas i Östersund. De tjockare strumporna jag använder är från Smartwool och Icebreaker. Vad kängorna heter? Crispi Nevada Legend GTX. Innersulan har jag bytt till en Superfeet Green, en ortopedisk sula som ska fungera skadeförebyggande. Betyg kommer när jag har sett hur kängorna ser ut efter ett par månader i fjällen.
En bred älv skulle passeras på kvällen. Skaktarelva. Även denna gång chansade jag och balanserade på stenar. Med tre meter kvar skulle jag ta ett kliv på en sten som låg under vattenytan. Stenen var inte så stabil som jag trodde. Den vippade och mina kängor hamnade under vatten. Upp snabbt igen på nästa sten. Allt detta hände på mindre än en sekund. Jag han knappt bli blöt om fötterna trots att kängorna var nere under vattenytan en kort stund. Jag kunde fortsätta utan att byta till mina extrastrumpor.
Efter vadet (badet) gick jag uppåt igen under kvällen. Mycket blocksten igen nedanför fjellet Jerta. Det går snabbt att skriva här (och läsa) men för mig därute var det flera timmars slit i tuff terräng. Men fjällen och naturen var jättefin och vädret perfekt så då går det så mycket lättare.
Vid niotiden på kvällen hade jag inte så långt kvar till Dividalshytta och mötte då en trevlig norrman i 60-årsåldern på väg upp på fjället med mat åt de norska damerna jag träffat för några dagar sedan. Det blir övernattning uppe på fjället sa han. Framme vid Dividalshytta hittade jag en fin tältplats precis utanför hyttan. Som vanlig satte jag upp tältet strax innan det mörknade vid 22-tiden.
