Archives for 30 augusti, 2016

22 augusti 2016

Njearrelahku – Moskkugaisi – Isdalen, 7 km + 6 km topptur
Väder: sol och varmt under dagen, regn och kallt på kvällen

Beslutet att göra toppturen tog jag på morgonen när jag såg den blå himmeln och några få vita moln. En annan anledning var att jag kände mig sliten i axlarna medan fötter, knän och ben var helt ok tack vare träningen jag fick i Norge. Tack för det Hans! Det skulle vara skönt att slippa bära på den tunga ryggsäcken en dag.

Min tältplats låg på 830 meters höjd och toppen som ligger mitt på gränsen mellan Sverige och Norge ligger på 1523 meter över havet. Om man ska vara noga så ligger toppen några tiotal meter in på den norska sidan. Den högsta punkten vid det gula riksröset som markerar gränsen är en meter lägre. Såklart Norge alltid ska vara lite större och bättre än Sverige…

Kvällen innan hade jag funderat ut vad jag skulle ha med mig i min lilla dagryggsäck. Extra kläder, kamera, några energibars, gel och vatten. Nästa gång måste jag skriva en checklista för jag glömde två viktiga saker. Min SPOT och första förband. Som tur var behövde jag inte något av dem.

Den lättaste vägen att bestiga Moskkugaisi är från norr. De andra sidorna är riktigt branta. Jag såg tre alternativa rutter upp mot toppen. Till vänster ganska flackt men lång väg. Till höger brant men kortare väg. Jag valde en rutt däremellan. Det var klättring på stenar hela tiden men inga egentliga problem och jag behövde inte använda händerna. Varmt och skönt väder. Jag kunde gå i shorts och t-shirt hela vägen. Det tog knappt tre timmar att ta sig de 700 höjdmeterna upp på toppen.

Där uppe var en fantastisk utsikt åt alla håll. Jag kunde se några toppar tre mil bort och ännu längre bort såg jag Kebnekaisefjällen vid horisonten. Jag fikade och fotograferade en bra stund och precis när jag börjat gå ner upptäckte jag att jag hade mobiltäckning för första gången sedan jag lämnade Treriksröset. SMS och mail trillade in. Jag började gå runt uppe på fjället för att se vart jag hade bäst täckning mot finska Sonera. Uppe vid gränsröset igen upptäckte jag mitt nästa misstag. Stavarna var borta…

Aldrig att jag hade kunnat fortsätta utan dem. De är helt nödvändiga för att jag ska kunna ta mig fram i svår terräng med 20 kg på ryggen. Tänka, tänka, tänka. Jag kom ihåg att jag hade dem när jag började gå neråt. Sen hade jag stannat på vägen för att ta några foton. Men var? Allt såg likadant ut här uppe. Jag hade hundratals meter att leta igenom. Bara sten, sten och sten. Då kom jag på…jag hade satt på GPS-funktionen på kameran här uppe. Normalt har jag den avstängd för att spara batteri men jag tyckte det kunde vara kul att tagga fotona häruppe med GPS-position. Jag hittade koordinaterna från mina senaste foton och genom att provfotografera kunde jag hitta platsen. Men inga stavar där! Kanske jag hade fortsatt neråt en bit innan jag vände upp igen? Jag fortsatte neråt och efter en liten stund hittade jag stavarna bara tio meter till höger om spåret jag valde. Vilket snille jag är som kunde hitta mina stavar med hjälp av satelliter!!! Nöjd med mig själv tog jag sedan den brantaste vägen ner. Den var lite i svåraste laget. Många lösa stenar. Jag försökte hitta ställen där lite jord och mossa band fast de lösa stenarna. Det gick ganska bra och jag höll mig på benen. Sen skulle jag bara försöka hitta tältet. Det såg lite annorlunda uppifrån och jag hade lätt kunnat gå lite fel och komma ner en kilometer från tältet. Nu fick jag användning av kameran igen. Jag letade upp fotona jag tagit på tältet från nära håll och såg hur forsen såg ut där. När jag kunde lokalisera området såg jag en liten liten röd prick mitt i allt grönt. Mitt tält! Glad att jag valde ett rött tält och inte ett grönt (de två Hilleberg-färgerna att välja mellan). Det tog två timmar att komma ner till tältet.

Precis när jag ätit och började packa ryggsäcken började det regna. Klockan var bara runt 18 så det är ljust nästan fyra timmar till. Jag bestämde mig för att utnyttja ljuset och vandra vidare trots regnet. Jag passerade en landsgräns igen. Det hade jag gjort så många gånger de senaste dagarna att jag knappt hade koll på i vilket land jag var. Den här gången var det från Sverige till Norge.

Strax innan kl 21 mötte jag en finne på väg åt andra hållet. ”Night shift” sa han och menade att han måste gå på natten för att hinna till Kilpisjärvi på två dagar. Jag frågade hur det såg ut med tältplatser längre fram åt mitt håll. Minst två timmar trodde han innan det går att sätta upp ett tält. Jag hoppades hitta ett ställe att kunna övernatta vid innan dess. Två faktorer avgör om det är en möjlig lägerplats. 1) Det måste finnas en jokk eller fors med vatten i närheten. 2) Ungefär två kvadratmeter stenfri mark på någorlunda plan mark.
Jag hittade en sådan plats efter bara en timme. Ja helt stenfritt var det inte men mitt liggunderlag tog bort de flesta ojämnheterna. Det här var mitt i Isdalen och den här kvällen gjorde platsen skäl för sitt namn. Oj vad kallt det hade blivit på några timmar. Det fanns snö kvar på bergen runtomkring och även en liten glaciär. Bra test av sovsäcken inför hösten…

 

 

 

 

 

 

 

 

[Read more…]

21 augusti 2016

Pältsastugan – Gappohytta – Njearrelahku, 16 km
Väder: mulet, halvklart på kvällen

Redan dag två lämnade jag Nordkalottleden för en avstickare norrut på ett par dagar. I min plan hade jag bara tänkt gå en dryg mil till Gappohytta på andra sidan den norska gränsen. På förmiddagen gick jag på en mycket fin och lättvandrad stig längs foten av det fina fjället Pältsan. Fjället ser brant och spetsigt ut söderifrån men får en helt annan form från de andra hållen. Jag skulle komma att få se Pältsan från alla väderstreck både nerifrån och uppifrån…

När jag kom fram till Gappohytta på eftermiddagen kände jag verkligen av min tunga ryggsäck. Precis som under vandringen på Skåneleden blev dag två den mest smärtsamma. Jag hade mest ont i axlarna trots att jag försökte bära så mycket som möjligt med höfterna. Jag träffade några norska damer som jag skulle träffa på en gång till en vecka senare. Pratade också lite med två finnar som berättade att de varit uppe på toppen av Moskkugaisi, det högsta fjället här uppe i det nordligaste av Sverige. Det var då jag fick idén att göra detsamma. Vädret var på väg att bli bättre. Klockan var inte så mycket och jag skulle hinna till foten av Moskkugaisi på några timmar.

Jag vandrade längs den fina fjällheden Njearrelahku och kunde korsa jokken Njearrejohka som var runt 100 meter bred. Jag tog inte av mig kängorna utan gick på stenar i vattnet. Med tre meter kvar hade jag valet att antingen göra ett hopp på drygt en meter till nästa sten eller att ta ett lite mindre kliv på en sten som låg en bit under vattenytan. Jag valde stenen i vattnet och den var inte så hal som jag befarade så det gick bra och jag kom torr över. Nu skulle jag bara leta upp min första tältplats och det var inte så lätt att hitta en två kvadratmeter jämn, torr plats utan sten och utan vatten. Jag såg en platå en bit upp på fjället och bestämde mig för att chansa.

Min första tältplats blev så fin man bara kan tänka sig. På en liten platå med utsikt över dalen med forsen satte jag upp mitt Hilleberg-tält för första gången. Jag hade tänkt att göra en minivandring i Skåne för att testa min nya utrustning för höst och vinter men det blev ingen tid över till det. Det gick bra i alla fall. Det tar en liten stund att sätta upp tältet men alla moment är lätta och jag är otroligt nöjd med det. Jag förstår nu varför de flesta som vandrar Gröna Bandet har ett Hilleberg-tält med sig. Kul med ett svenskt litet familjeföretag som är världsledande i sin nisch. Min model är ett fyrasäsongerstält för en person som heter Hilleberg Soulo (betyder ö på samiska). Jag återkommer med en utförligare recension när jag testat det fler nätter.