Idag är det bara en vecka kvar till jag lämnar Skåne för resan norrut mot Treriksröset där jag ska börja vandringen på Gröna Bandet den 20 augusti. Just nu befinner sig den där osäkra känslan av hur jag ligger till i planeringen. Det känns som att jag är till 99% redo, samtidigt som min att-göra-lista för sista veckan är hur lång som helst. Det jag måste ha klart innan jag startar är förutom all utrustning en plan över vart jag skickar depålådorna med mat och förbrukningssaker. Även mängden mat för varje etapp måste planeras för jag planerar att köpa en del mat längs vägen utöver den jag skickar. Det svåra är att förutse hur långt jag kommer att gå varje dag. Det beror på terrängen, hur pigg jag känner mig, om jag får problem med skador, om vädret ställer till problem, hur långa pauser jag tar och hur många avstickare jag gör.
Jag har precis planerat om min rutt ganska mycket. För en vecka sedan var min plan att ta den vanliga Gröna Bandet-rutten i norra Lappland på Kungsleden. De 42 milen mellan Abisko och Hemavan. Men sedan läste jag och blev inspirerad av bloggen av Helena Whitlock som gjorde både Vita och Gröna Bandet förra året. Då insåg jag att det faktiskt är fullt möjligt att gå på leder längre västerut genom Lappland. Jag läste att även Erik Sandström valde en liknande rutt förra året. Det blir mer vandring på kalfjället och mindre av skog, båttransporter och bilvägar. Som min plan ser ut nu kommer jag bara gå en tiondel av Kungsleden. Det kräver betydligt mer detaljplanering för det finns så många fler vägval att göra om man ska gå närmare den norska gränsen. Jag kommer bara behöva åka båt en gång, jämfört med sju båttransporter på Kungsleden, så det är många vattendrag och sjöar att runda. Några vändor in i Norge blir det också.
Jag har funderat på vad jag vill ha ut av vandringen. Är det viktiga att komma i mål snabbt? Är det viktigt att komma i mål över huvudtaget? Jag är väldigt ödmjuk inför den stora utmaningen och är medveten om vilka påfrestningar på kroppen det innebär. Hittills är det åtta som har brutit i år och en har kommit i mål. Jag kom fram till att även om risken att jag får bryta ökar och det tar lite längre tid, så väljer jag väg efter de naturupplevelser jag vill ha och de platser jag vill se.
Jag vill göra en fjällvandring uppe på fjället. Inte genom skog eller på vägar. Jag vill fotografera mycket och gå upp på några toppar längs vägen. Därför planerar jag en lite längre, krokigare, ovanligare och långsammare väg. Mina planerade etappstopp kommer jag att skriva om här i förväg. Hur jag tar mig mellan etappstoppen får ni läsa om efterhand som jag som jag kommer dit.
Om jag kommer i mål i Grövelsjön är det förstås jättekul och en stor bonus, men som Karin Boye skrev…
”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd”.