14 september 2016
Bestigningen av Akka 2016 möh
Väder: mulet, dimma och regn
Vissa dagar glömmer man aldrig. Dagar som sitter fast i minnet för evigt. För mig är den 14 september 2016 en sådan dag.
Jag hade som ett av mina mål med min vandring att göra några toppbestigningar längs vägen. Jag hade redan bestigit två 1500-meters toppar, men jag ville försöka bestiga någon av Sveriges högsta toppar också. Jag skulle låta vädret styra men jag hade både Kebnekaise och Akka som potentiella toppar att bestiga. Nu hoppade jag över Kebnekaise på grund av det dåliga vädret. Akka var nog det berget jag helst ville försöka bestiga. Kanske för att det inte är så många som har gjort det. Definitivt ingen som samtidigt har vandrat Gröna Bandet. Akka har bara några några få toppbestigningar om året. Kebnekaise har flera tusen. Det beror nog både på att Akka ligger mer svårtillgängligt och att det anses vara svårare att bestiga.
Akka (Ahkka) är Sveriges femte högsta fjäll. Stortoppen på 2016 (2015) meter över havet är den nionde högsta toppen i Sverige. Nivåskillnaden från Akkas fot vid Akkajaure till Stortoppen är runt 1560 meter, den största för något fjäll i Sverige.
Det hade varit perfekt att göra toppbestigningen den soliga gårdagen, men nu kom jag inte fram förrän på kvällen så det var inget annat att göra än att hoppas att vädret skulle vara ok även på onsdagen. Jag hade kollat väderprognosen på SMHI precis innan jag gick i mobilskugga ungefär samtidigt som Akkajaure försvann bakom mig. Det skulle vara mulet och uppehåll fram till klockan 16. Därefter skulle det börja regna. Jag räknade lite på det och kom fram till att om jag började tidigt på morgonen borde jag hinna ner eller åtminstone nästan ner innan regnet kommer.
Jag försökte vara så påläst som möjligt. Jag hade läst flera skildringar om tidigare bestigningar. I Ritsem hade jag läst lite i Axel Hambergs bok som låg i mitt rum på vandrarhemmet. Han var en professor i geografi som utforskade många av Sveriges högsta toppar i början av 1900-talet. Jag hittade också några bloggar på nätet och diskussioner på utsidan.se. Det finns ingen självklar led att följa som på Kebnekaise. Det går att göra bestigningen antingen från norr eller från söder.
Jag valde alltså att gå upp från söder. Mitt basläger var på ca 1040 meters höjd rakt söder om Borgtoppen och rakt öster om den lilla toppen 1208. Jag hade 1000 höjdmeter framför mig och mitt vägval var det som verkade ha fått flest rekommendationer: gå upp öster om Borgglaciären och sedan österut längs toppkammen tills man når den västra av Stortoppens två toppar. Stortoppen på Akka är en dubbeltopp där den västra är några meter högre än den östra. Några som bestiger Akka vill av någon anledning upp på båda topparna. Problemet är då att man måste passera ett hak på ett tiotal meter. Detta hak sägs på klättringsspråk vara ”luftigt”. Mitt mål var att nå den högsta toppen på Akka, dvs Stortoppens västra topp.
Jag hade packat en liten och lätt dagryggsäck som jag hade på ryggen. Systemkameran hade jag på magen som vanligt. Den måste följa med. Jag funderade om jag skulle ha med vandringsstavarna eller inte. Jag tog med dom och det är jag glad för att jag gjorde. I ryggsäcken hade jag vatten, energibars, nötter, choklad, regnjacka, nödsändare (spot). Mobilen med fjällkartan hade jag som vanligt i fickan. Tyvärr gjorde jag misstaget att inte ta med regnbyxorna…
Det såg fint ut ovanför min lägerplats så jag började med att gå rakt uppåt i riktning mot Borgtoppen. När jag tagit lite höjd gick jag österut ca 500 meter mot nedre delen av Borgglaciären. Jag kom fram till glaciären och här var mitt första svåra beslut. Glaciären bestod av lagom hård lättvandrad snö. Nedanför glaciären var det kuperad och stenigt. Jag tog mitt första felbeslut. Jag valde att försöka gå över glaciären som var ett par tre hundra meter bred. Det gick jättebra tills jag hade kanske 20 meter kvar. Där tog det stopp. Det blev blankis och nedanför isen några ganska djupa glaciärsprickor. Jag valde den säkra vägen och det var att vända om. Gå tillbaka över hela glaciären igen och sedan neråt och runt nederdelen av glaciären på blocksten och upp igen tills jag kom till samma plats igen fast på andra sidan isen. De 20 meterna tog en timme.
Sen var det dags för nästa vägval. Jag hade tre alternativ. 1) Att gå uppåt på blocksten vid sidan av glaciären 2) Att gå uppåt på glaciären 3) Att gå på gräs lite längre bort öster om glaciären
Alternativ tre var det som såg klart lättast ut. På fjällkartan ser det också ut som att det är mindre brant närmare Stortoppsglaciären. Jag tänkte att jag kan säkert byta riktning lite högre upp så jag gick där det var lättast att gå. Det blev inte bra alls, men det tog ett bra tag innan jag förstod. Efter ett tag blev det brantare och brantare. Gräset tog slut och fanns bara sten och klippor att gå på. Ett problem var att terrängen var så varierande att det gick bara att se några tiotal meter framåt. När jag försökte byta riktning och gå till vänster mot Borgglaciären möttes jag av ett stup på 10 meter som inte gick att passera. Högre upp låg det snö på vissa ställen. Där gick det lite lättare att gå. Snön gjorde att de lösa stenarna bands ihop och det kändes säkrare att gå på snön istället för på de lösa stenarna. Jag kom till en riktigt brant klippa. Det fanns bara två alternativ. Att fortsätta uppåt eller att gå neråt igen. Det var omöjligt att gå i sidled. Jag fortsatte uppåt, men det var svår klättring. Ännu en filmreferens. Den här gången öppningsscenen i Mission Impossible 2… Jag lyckades på något sätt ta mig uppåt genom att dra mig upp med händerna tills jag kom till en ännu svårare passage. När lutningen började närma sig 90 grader insåg jag att jag är ingen Tom Cruise. Dessutom var det här inte på film. Det var på riktigt. Det såg helt omöjligt ut. Nu hade jag tre alternativ. 1) Prova fortsätta uppåt. 2) Prova vända neråt. 3) Trycka på den röda knappen på min spotsändare och vänta tills fjällräddningen kommer med en helikopter. Det var verkligen inget självklart val, men jag valde att försöka ta mig ner igen. Det var ännu svårare att ta sig ner än det varit att gå upp. Jag kunde inte se var jag kunde sätta fötterna. Bara hoppas att jag kunde känna mig fram. Stavarna jag hade med mig var nu mest i vägen. På något sätt kunde jag försiktigt häva mig ner och hitta ett ställe att sätta foten på. Sen blev det en lång omväg då jag fick gå neråt en bra bit innan jag hittade ett annat ställe där jag kunde gå upp. Till slut kom jag upp på toppkammen och den sista biten mot toppen var en promenad i jämförelse. Jag kom upp på toppen strax efter klockan 15 och var där uppe ungefär 20 minuter.
Toppen var markerad med ett röse och en målad pil på stenarna visade var jag kunde leta efter toppboken. Det var en tjock anteckningsbok där alla som bestigit toppen sedan år 2000 hade skrivit sina namn. Det var inte många sidor använda så boken räcker nog till nästa sekelskifte. Min bestigning var den tredje i år. Det kändes förstås fantastiskt att ha klarat att ta sig upp på Stortoppen. Samtidigt visste jag att jag bara var halvvägs.
Det var tyvärr mulet och dimma när jag var på toppen. Jag kunde bara föreställa mig hur utsikten söderut över Sarek skulle ha sett ut i klart väder. Jag kunde i alla fall se några tiotal meter och jag gick fram, eller snarare kröp fram, till det berömda haket. Det var nästan lodräta stup på några hundra meter båda sidor om haket. Där någonstans skulle en av Sveriges mer svårtillgängliga geocacher finnas. Det var inte läge att leta. Det hade precis börjat regna så jag tog några foton och försökte skydda kameran mot regnet så gott jag kunde. Sen började jag att gå neråt längs kammen i riktning västerut. Samma väg som jag hade gått upp. Jag fortsatte lite längre på kammen på nervägen. Jag ville inte gå samma svåra väg som jag tagit upp utan försökte sikta in mig mot Borgglaciären. Problemet var att det var omöjlig att se hur terrängen såg ut mer än ett tiotal meter framåt. Jag använde fjällkartan i mobilen för att navigera och jag svängde vänster där jag trodde det var lättast att ta sig ner mot Borgglaciären. Det såg bra ut till en början när jag kunde gå på blocksten med ganska beskedlig lutning. Sen kom jag till ett parti med branta klippor. Regnet gjorde att jag fick gå extremt försiktigt fram. Jag kunde ibland stå en minut och fundera över var jag skulle sätta nästa fot, var jag skulle hålla händerna och om jag skulle använda stavarna. Jag måste säga att stavarna var till stor hjälp på nervägen. De kunde nå klippor som jag inte nådde med fötterna och hjälpte mig hålla balansen. Jag närmade mig glaciären. Vid ett ställe låg en stor sten i vägen. Jag sparkade till den och den rullade nerför klipporna och ner mot glaciären. Jag följde den med blicken. Den studsade ut på glaciären. Fortsatte nerför och över ett parti med klippor och sen ut på isen igen. Jag tror inte den slutade rulla förrän 500 meter längre ner. Tur att det inte var min kamera, tänkte jag. Jag hittade hela tiden någonstans att sätta fötterna på nervägen även om jag kanske hade önskat att klippavsatserna var en en halv meter breda och inte 5 cm. Jag siktade in mig mot den östra delen av Borgglaciären. När jag kom dit tittade jag uppåt för att utvärdera det vägval jag gjort. Det var nog ett felval även på nervägen. Om jag skulle göra om klättringen hade jag valt att gå upp längs östra kanten av glaciären och sen fortsätta rakt upp där isen smalnar av. Det såg betydligt bättre ut jämfört med de vägarna jag valde på upp- och nervägen. Men eftersom jag inte gått den vägen vet jag inte hur svårt det är.
Jag gick några meter in på glaciären på vägen ner. Där var det mycket fint att gå. Inga synliga sprickor. Lagom mjuk snö som gav bra fäste. Här var stavarna ovärderliga. Jag kunde nästan skida mig nerför glaciären. Det är förstås inte riskfritt att gå på en glaciär men jag bedömde att alternativet att gå på den lösa blockstenen var värre. Det hade slutat regna och det började inte regna igen förrän jag var nere vid tältet. Det tog 3,5 timmar att gå ner jämfört med de 6,5 timmar det tog att gå upp på toppen. Att komma ner till tältet igen var en ännu skönare känsla än det varit att nå toppen.
